Månad: augusti 2011

Jag har aldrig varit rädd för åskväder. För det mesta har jag ju suttit i en lägenhet och tittat på och vad kan då hända? Visst har det åskat någon gång när jag varit ute med kajaken eller med båt, men aldrig direkt ovanför mig och då behöver man inte vara rädd . Tills imorse.

Jag vaknade ute på Söderöra av att det mullrade och sen kom en knall. Jag drog upp gardinen bara för att få se en zigzagande blixt slå ner i vattnet utanför fönstret samtidigt med en hiskelig knall. Sen pågick skådespelet några minuter och ett antal blixtar hann gå ner i vattnet framför huset bara ett tiotal meter från mitt fönster eller på ön bara femtio meter bort.

Nä, jag stod inte vid fönstret och tittade. Det vågade jag inte. Jag kröp räddhågsen ner i sängen och drog upp täcket till nästippen medan jag beskådade det hela och funderade på om det fanns åskledare på huset. När sen åskan drog bort kom regnet och en stark vind och en kanotist som kämpade på i motvinden. Han kunde verkligen vara glad över att han inte passerade tio minuter tidigare. Sen somnade jag om.

När jag vaknade fick jag veta att åskledare fanns det inte. Det var ju tur att blixten inte slog ner i huset då. Ibland är det bra att ha tur. 🙂

– Men det kommer ingen och ringer på dörren? säger väninnan.

Otur för dom då, tänker jag, som missar mig.

– Att du inte hittar någon? Det är ju trevligt att vara två nu när hösten kommer, fortsätter hon.

– Men det är ganska trevligt att vara singel också, säger jag. Och helt ensam är jag ju inte, säger jag och tänker på alla människor jag umgås med hela dagarna.  Dessutom är det fortfarande bättre att vara singel än att vara ensam i en tvåsamhet. Det provade jag alldeles för länge tidigare i mitt liv, säger jag och åker hem, släpper mina grejor mitt på hallgolvet utan att någon tjatar på mig att flytta dem, tar ett bad, sätter igång tvättmaskinen och skrotar runt och trivs väldigt bra.

 

 

 

Hansi fyller femtio och vi firar idag

Han är bästa brorsan och de é vi glada för

Det är ingen annan som kan fiska som han

Hör vår vackra visa och sjung vår refräng

Gäddan har han fångat och älgen den är död

Det finns ju ingen oro för matbrist i vårt kök

och se så många rådjur han redan skjutit denna vecka

Aborre, rådjursstek, piggvar och kaskelot

 

Hansi jobbar hårt med både H-P och jakt

Han har ingen skjorta för knappar är äckliga

Lycklig uti båten med Matilda han är

hon är fina fisken för honom idag

Orre, orre, orre det är en härlig jakt

Kaboom och Hansi träffar nu blir det mera mat

Och se så många rådjur han redan skjutit denna vecka

Abborre, rådjursstek, piggvar och kaskelot.

 

Hansi fixar drycken som hälls upp i vårt glas

häller den från dunkarna klara och färdiga

valsar runt och skojar med en drink i sin hand

väcker ibland Jennifer med krut och hundskall

Titta ropar Dennis min pappa är så bra

idag han fyller femtio och jag är jävligt glad

Och se så många rådjur han skjutit redan denna vecka

Abborre, rådjursstek, piggvar och kaskelot

 

Hansi han blir gammal men han fiskar ändå

Här finns inga sorger men mycket att fixa jämt

Sällan får han rasta – han får slita för två

Hur han klarar skivan kan ingen förstå

Ingen utom släkten som vet hur bra han är

och braxen och lilla mörten som har honom så kär

och se hur många rådjur han redan skjutit denna vecka

Abborre, rådjursstek, piggvar och kaskelot

 

Det räcker naturligtvis inte att bara säga ifrån på skarpen till de som mobbar andra. En viktig uppgift som alla vuxna har är att stärka de ungas självkänsla. Har man en god sådan behöver man inte trycka ner någon annan för att må bra. Min son hade en härlig fröken i ettan som lärde barnen att om någon till exempel retade en för att man hade fula byxor skulle man svara: ”Men jag tycker att de är snygga!” Att man blir stark och vågar stå på egna ben trots att alla inte är snälla är viktigt idag.

På gymnasiet brukar jag i klasser där det mobbas tala om att det oftast är människor med låg självkänsla som mobbar andra.  Lustigt nog brukar mobbningen avta då, för ingen i gymnasieåldern vill ha låg självkänsla (Tack Mia Törnblom och alla andra gurus. ) Jag brukar också berätta att om mobbaren lade ner lika mycket energi på sig själv och sina egna intressen som på att mobbas skulle personen med all sannolikhet vara framgångsrik. Och så är det ju med alla destruktiva människor. Tänk om de satsade allt på sig själva istället för att reta sig på andra? Tänk om Anders Behring Breivik hade lagt ner lika många timmar som han lade ner på att planera och genomföra sitt dåd på en bra utbildning istället eller på att jobba? Då skulle han ha kommit längre än till fängelset och många unga människors liv skulle ha räddats. Någon gång när jag har pratat med eleverna om detta har en eller annan mobbare eller rasist börjat att tänka till, satsa på studierna och inse att det är bortkastat att ägna sig åt destruktiva handlingar mot någon annan som man ju i alla fall inte kan förändra.

Sen måste man ju förstå att alla kan inte älska alla och man inte behöver vara bästa vän med alla i en klass eller på en arbetsplats, men man måste kunna samarbeta med alla ändå. Därför har jag aldrig förstått mig på de lärare som säger att man måste bjuda alla i klassen på kalas. Det gjorde inte mina barn. Dels hade vi inte plats för alla hemma och dels lekte de ju inte med alla i skolan. Inte bjuder väl vi vuxna hem alla från jobbet när vi fyller år? När mina barn kom hem ibland och var ledsna över att de inte blivit bjudna på något kalas sa jag: ”Men du leker ju inte med henne/honom. Och vad bra då behöver du inte bjuda tillbaka när du fyller år.”

På Lärarhögskolan fick vi inte lära oss någonting om mobbning. Jag gick i och för sig där för trettio år sedan och mycket har förhoppningsvis hänt sedan dess. Inte lärde vi oss något där om gruppsykologi heller. Det jag kan har jag läst mig till själv eller fått i mig på olika slags idrottsledarutbildningar som jag har gått.

Nästa vecka kommer eleverna och sen startar en lång höst igen med förhoppningsvis många roliga och glada stunder.

Det skrivs mycket om mobbning emellanåt och det skylls oftast på lärarna när någon blir mobbad. ”Han / hon gjorde ingenting eller låtsades att inte se”, får man ofta läsa i pressen. Ibland kan det ju vara så att vi som jobbar i skolan faktiskt inte förstår hur illa det är. Varje skola har också en handlingsplan när det gäller mobbning och då kan säkert en del lärare känna att de inte får göra hur som helst. Vissa skolor följer någon gurus regler för hur man ska göra när någon blir mobbad och då är det förbjudet att göra på annat sätt.

Själv har jag alltid haft svårt att följa bestämda regler utan har under mitt snart trettioåriga lärarliv kört på känsla. Det innebar att jag som nybakad lärare tryckte upp en av mobbarna i klassen mot väggen och höll fast honom och sa: ”Om jag en enda gång ser att du gör så igen så gör jag mos av dig.” Jag var vältränad och ganska stark, han var tretton år och spinkig. Hade jag gjort så idag hade jag med all sannolikhet blivit åtalad för olaga hot, misshandel och allt möjligt annat samt avskedad från skolan, men då välkomnades min insats eftersom ingen annan hade fått stopp på killen. Jag uppmanar verkligen ingen att göra som jag gjorde, men jag vill i alla fall tala om att det hjälpte. Grabben som mobbade kom nämligen från en familj där man inte talade med varandra så han förstod äntligen att vi på skolan menade allvar.

En annan gång var det ett barn i min närhet som mobbades. Han gick på mellanstadiet och det gjorde mobbarna med. Skolans olika handlingsplaner hjälpte föga och jag såg hur barnet led. Då bad jag ett äldre barn följa honom till skolgården på morgonen. Det äldre barnet var en tuff kille på högstadiet. När de kom in på skolgården kom mobbarna genast fram och började säga dumma saker till mobbningsoffret. Högstadiekillen gick fram till mobbarna med skateboarden under armen och sa: ”Vill ni dö eller?” Det räckte, mobbarna gick och högstadiekillen ropade efter dem att han visste var de bodde och att han kunde komma tillbaka. Sen ska väl tilläggas att den yngre steg i status av att umgås med den äldre. Kanske gjorde också det sitt till.

Våld ska verkligen inte åtgärdas med våld och inte heller rekommenderar jag okvädingsord eller hot, men jag tror vi i svensk skola ibland är dåliga på att säga ifrån på skarpen. Att säga stopp, det här accepterar vi inte och få en mobbare att förstå att om det upprepas så är man inte längre välkommen på skolan.

Ett annat problem på skolor idag är alla elever som inte orkar gå i skolan. Vi lärare använder mycket av vår tid till att sitta i olika möten med elever och föräldrar som av olika anledningar inte vill vara i skolan. En gång hade jag en sån kille i min klass. Jag ägnade massor av tid åt honom och hans hjälplösa mamma. Han var trött, spelade datorspel hela nätterna och orkade inte gå till skolan. På den tiden hade jag småbarn. Jag blev oerhört stressad över att stanna kvar varje tisdag för att snacka med denna familj som inte kunde lösa problemet själva. Men när killen för åttonde gången på  mötet sa att han varken orkade gå till skolan eller till praktikplatsen som syo skulle ordna åt honom undrade vi  vad han skulle leva på i framtiden. När han svarade bidrag, härsknade jag till reste mig upp, skällde ut honom och förklarade att här slet jag och jobbade och så förväntade han sig att jag dessutom skulle försörja honom i flera år. ”Tänk om alla skulle göra som du! Att du inte skäms!” sa jag gick ut ur rummet och drämde igen dörren. Några fler möten med den eleven gick jag inte på och han, ja han började faktiskt komma till skolan lite oftare.

 

Jag har aldrig sett mig själv som långsint. Jag har alltid trott att jag tillhörde de där som tog lätt på saker och ting och som hade nära till ett förlåt. Nu vet jag bättre.

Vi stod och tittade på Midnattsloppet i lördags, väninnan och jag. Både hennes man och son sprang och medan vi spanade efter dem hejade vi på alla som jagade förbi. Det var  inte så lätt att urskilja någon i den orange massan som dundrade förbi i mörkret. Alla hade likadana orange tröjor och dessutom inga nummerlappar. Hur hade arrangörerna tänkt egentligen?

Det var då jag såg honom, en vän från förr. Först tänkte jag ropa heja och så hans namn, men så kom en obehaglig känsla över mig från något han sagt eller gjort 1977, så jag lät bli och lät honom löpa utan några ovationer från mig. Väninnans man såg vi inte till och inte heller sonen, men när jag sa till henne att jag sett den där vännen, men inte hejat undrade hon naturligtvis varför. Jag berättade om känslan av obehag för något han sagt eller gjort 1977 och hon undrade naturligtvis vad. ”Det minns jag inte”, sa jag, men något var det. Hon tyckte att jag var hopplös.  Senare på kvällen såg jag den där vännen igen och inte heller då kostade jag på mig ett hej. Jag är nog ganska hopplös i alla fall.

För några år sedan när jag fortfarande bodde inne i stan, var sambo och hade två barn boende hemma fick vi en ny granne. Det var en karl med sin tredje fru och nytt barn. Karln hade tillhört samma kompisgäng som jag i tonåren och min sambo föreslog genast att vi skulle bjuda över dem på middag. ”Nej, aldrig i livet”, sa jag. ”Men varför det?” undrade min sambo. ”Ni är väl  gamla vänner?” Jag tittade på min sambo, suckade och sa:” Men jag glömmer aldrig att han stod på bryggan och skrek:”Era jävla fittor!” efter oss när vi inte kom in till bryggan med tvåmanskajaken tillräckligt snabbt efter ett lopp under en tävling. ”När var det då?” undrade min sambo. ”1975”, svarade jag.

Han blev aldrig inbjuden den där karln och ganska kort därefter flyttade hans fru och barn därifrån. Vad han sagt till dem vet jag inte, men jag tyckte nog att det bekräftade att jag handlat rätt som inte bjudit in honom.

Det kan nog vara så att jag är lite långsint i alla fall.

Jag läser i dagens DN att säkerhetsföretaget Securitas division för flygplatssäkerhet ska leverera säkerhetslösningar till 32 flygplatser i östra Kanada. Det låter tryggt att säkerheten ökar där.

Jag vet inte vilket bolag som har hand om säkerheten på Arlanda, men den borde helt klart ses över. När syrran och jag flög till Berlin härom veckan passerade hon säkerhetskontrollen med en jaktkniv i handbagaget. Nu kanske du undrar varför en medelålders kvinna har en jaktkniv i sin handväska? Och ärligt talat det gör jag med, men jag är inte förvånad.

Syrran är jägare och har både hästar och hundar på sin gård. Bara några dagar innan vi flög till Berlin hade hon varit på VM för räddningshundar med sin Nessie. Kniven behövs ibland i sådana sammanhang. Att den låg kvar i hennes handväska när vi gick genom säkerhetskontrollen på Arlanda var helt enkelt ett misstag från hennes sidan. Alarmerande var ju att den inte upptäcktes trots att väskan kördes genom rötgenapparaten. Jag undrar om en 25-årig, svarthårig man hade kunnat passera med en kviv i handbagaget? För kanske är det så att säkerhetspersonalen är lite mer ointresserade av vad medelålders kvinnor har i handbagaget än vad unga män har.

När vi satt och väntade på planet upptäckte i alla fall syrran att hon hade glömt att ta ur kniven ur väskan och att ingen vid säkerhetskontrollen upptäckt det. (Till hennes lycka för knivar av denna sort är rätt dyra.) Hon fällde ut det c:a 10 cm långa bladet, tog tag i träskaftet och frågade mig vad vi skulle göra med den? ”Inte kapa planet i alla fall”, sa jag för ärligt talat, hur många flygplanskapare har lyckats med sitt uppdrag utan att dö, skadas eller bli tillfångatagna efteråt?

”Ingen”, tror jag sa hon och stoppade ner kniven igen. På hemvägen stoppades kniven i resväskan som checkades in. För inte kunde vi lita på att den tyska säkerhetskontrollen var lika slarvig som den svenska.