Författare: monika_thormann@hotmail.com

Författare.

Mobbning på jobbet akt 3

Hur går det? undrar många. Hur går det med utredningen av mobbningen på jobbet?

Det går inte alls. Efter att jag den 31/3 skrivit om det här på bloggen blev min rektor och jag uppkallade på HR-avdelningen i Stockholms stad. För att skydda mig, sa de, blev jag avstängd med lön från den 5/4. Avstängningen förlängdes med en vecka i taget, men inget hände. Jo, jag gick till en psykolog tre gånger som skulle samtala med mig om det som hänt. Efter tredje besöket bad jag om att få slippa gå dit. Psykologen visste efter två samtal inte var jag jobbade, blandade ihop mig med någon annan, satt och gäspade och var allmänt sliten. Kanske var det hon som var i behov av psykologhjälp?

I början på maj bads jag skriva ner allt som hänt i en rapport. Det gjorde jag och den överlämnades till HR-avdelningen i Stockholms stad. Nu skulle utredningen börja sa de.

Facket uppmanade mig också att lämna in en anmälan till Arbetsmiljöverket vilket jag gjorde.

I tisdags den 23/5 blev jag återigen kallad till ett möte. Det var chefspsykologen på det vårdbolag som kommunen anlitar som ville träffa mig och en kvinna från kommunens HR- avdelning. Jag tog med mig en gubbe från facket.

Chefspsykologen talade överdrivet tydligt om lagar och förordningar. Än hänvisade hon till en paragraf hit eller en paragraf dit. Och så frågade hon om jag sagt ifrån till mina mobbare. Nä, sa jag, jag vet ju inte riktigt vem det är. Hon fortsatte att babbla helt uppfylld av sig själv och någonstans där och då insåg jag det jag alltid har vetat. De som är psykologer har stora problem med sig själva. Inte en enda fråga fick jag om hur jag mådde och inte heller skämdes chefspsykologen eller HR-kvinnan att de inte gjort ett jota i ärendet ännu.

I alla fall fick jag i uppdrag att återigen skriva en anmälan. Jag skulle precisera när och hur allt hade hänt. Jag sa att jag redan gjort det, men si den redogörelsen jag skrivit dög inte. De ville ha en ny  för att börja en utredning. Min fackgubbe protesterade, men blev åthutad av chefspsykologen som visade att hon visste bäst genom att hänvisa till ett par paragrafer.

Förundrad gick jag därifrån och insåg att jag hamnat i ett nytt okänt drama skrivet av Kafka. Väl hemma skrev jag en ny anmälan och skickade in. Nu väntar jag på att utredningen ska börja.

Jag anmälde mobbningen i mars. På torsdag om mindre än en vecka är det första juni. Ingenting har alltså gjorts på över två månader. Ingen har pratat med mina arbetskamrater, ingen har agerat på något sätt. Tänk om vi lärare skulle göra på liknande sätt när det gällde mobbning av barn?  Bara låta tiden gå och låta den mobbade vara hemma.

Jag är visserligen hemma med lön, så jag klagar inte, men det är dina och mina skattepengar som betalar min lön,  min vikaries lön, lönen för dem som jobbar på HR-avdelningen och för psykologerna som jobbar på vårdföretaget som kommunen anlitar. Används våra skattepengar verkligen på rätt sätt? Är det så här det alltid går till när någon mobbas på en arbetsplats i Stockholms stad?

Och vad gör jag, jo jag väntar och vet ni, jag förväntar mig ingenting av den utredning som ska sätta igång nästa vecka. Om två veckor är det ju sommarlov och semester. Under den tiden hinner chefspsykologen  bara klia sig i huvudet och läsa igenom några paragrafer. Att hjälpa den som blivit trakasserad och utsatt för mobbning verkar inte ligga på hennes bord. Fortsätt läsa ”Mobbning på jobbet akt 3”

Kinesisk hälsomat i Nära nr 5

I tidningen Nära nr 5, 2017 kan du läsa ett reportage om kinesisk hälsomat. Jag har skrivit och Julia Donka har fotograferat.

I reportaget försöker jag förklara hur kineserna tänker om mat och hälsa samtidigt som jag intervjuar Peter Torssell från Akupunkturakademin som också skrivit boken Kinesisk kostlära.

Köp och läs!

Om releasefester och andra anledningar att fira

Nä, jag firade aldrig min debut som författare 2003. Kanske berodde det på att jag inte ens hade någon vana att fira mina födelsedagar, kanske berodde det på att min dåvarande sambo inte ens tittade på boken eller så berodde det på att förläggaren på det anrika förlaget tydligt gjorde klart att en bok gav ingen författare. Jag skulle inte tro att jag var något och det trodde jag heller inte. Har aldrig trott. Ingen idé att fira. Inte tro att du är något.

Uppväxten i arbetarförorten satt som ett stålrör i ryggen. Tro inte, att du är något. Det passade för övrigt bra ihop med mannen jag valde som efter tre månader när han läst boken (efter att ha blivit utskälld av en av mina väninnor) kom med ändringsförslag. Hur tänkte han? Boken var ju redan utgiven.

Numera ser jag att författare firar mest hela tiden. Det tycker jag de gör rätt i. De firar att en novell publicerats i en antologi, de firar att ett manus är klart, de firar att en bok trycks igen.

Om jag fick leva om mitt liv skulle jag fira mer.

 

Hur vi och dom kan leda till massmord

Boken Gärningsmän, Hur helt vanliga människor blir massmördare av Harald Welzer (Daidalos förlag) är en studie av polisbataljon 45 som låg bakom massmorden på judar bakom östfronten, men boken berör också andra folkmord. Det som är intressant är att Welzer försöker förstå hur helt vanliga människor utan samvetskval blir delaktiga i massmord. Hur påverkas vi av gruppen? Hur förskjuts våra gränser för vad som är normalt? Och hur normaliseras dödandet?

Du som jobbar med människor bör absolut läsa den här boken. Med tanke på att jag har tyskt ursprung och vad som hänt mig på min arbetsplats (se tidigare inlägg) förstår ni säkert att boken berörde mig extra mycket. Mobbning är bara början. I grupp kan människor göra vad som helst och gå hur långt som helst. Läs den!

 

Hur går det?

Hur går det? undrar många, med mobbningen på jobbet som jag berättade om i det förra inlägget. Ja, det undrar jag också.

Utredning pågår och jag som är offret är hemma med lön. Underbart skönt. Hur hann jag egentligen jobba? Med träning, eget skrivande, läsning, lite kultur på stan och en del fixandes hemma fylls dagarna ganska snabbt.

Hittills har jag inte längtat till den röriga och nedbrytande arbetsplatsen, där pennalism och kvinnoförtryck råder. Att jag jobbat där i över femton år beror endast på att 1. Jag behöver en inkomst, 2. Att jag gillar elevsammansättningen med elever från hela Storstockholm 3. Att  det inte funnits några arbeten att söka inom mina ämnen på någon annan kommunal gymnasieskola. 4. Att en av mina bästa vänner jobbar där.

Det är också hon, min bästa väninna som hör av sig nu när jag är hemma. Från deltagarna i arbetslaget eller ämneslaget hörs inte ett pip.
Fortsätt läsa ”Hur går det?”

Mobbning på jobbet

Att värja sig mot mobbare är inte alltid lätt, särskilt när man inte vet vem mobbaren/mobbarna är.

Någon på min arbetsplats, en av Stockholms största gymnasieskolor, har regelbundet utsatt mig för mobbning. När jag tagit med en finare kulspetspenna hemifrån har den efter några veckor alltid blivit förstörd. Eftersom jag tänker gott om andra har jag tänkt att pennan var av dålig kvalitet, att någon lånat ut den till en ilsken elev som sabbat den, men när det häromdagen hände för femte eller sjätte gången blev jag rasande. Jag gick sist från jobbet, ganska sent på kvällen och det sista jag gjorde var att skriva med den nya fina pennan. Morgonen  efter fungerade den inte. Någon hade skruvat ur fjädern, som gör att man kan trycka ner stiftet och skriva.

Jag skrev ett brev. Vem är du som sabbar mina pennor? Varför gör du så mot mig? Vet du att det kallas mobbning? Vet du att det du sysslar med är sjukt? Sök hjälp och lämna mig i fred. Och så la jag pennan i en plastficka ihop med brevet på vårt köksbord.

Det var intressant att se mina kollegors reaktioner. Några smög efter väggarna och undvek mig, andra kom fram och beklagade vad någon galning gjorde mot mig.

Nu är det inte det enda som hänt. Härom dagen handlade jag fika till ett möte. Frukt och några vetelängder för 130 kr. Kvittot tejpade jag fast på ett A4 -ark, skrev inköp, läslyftsmöte Monika Thormann och la i en plastficka bredvid mitt skrivbord. Av tidsnöd bestämde jag mig för att registrera inköpet nästa dag. På morgonen nästa dag var dock plastfickan med A4-arket och det fasttejpade kvittot borta. Tack mobbare! Du snodde just 130 kr från mig.  Varför gör någon gör så?

I flera år faktiskt, så har det försvunnit prov från mitt skrivbord. När jag har rättat och delat ut proven så har elever sagt: ”Men mitt prov då? Jag var ju med?” Efter några veckor hittade jag de ”borttappade” proven på något konstigt ställe på mitt skrivbord där jag aldrig borde ha lagt dem. I början trodde jag att det var jag som var virrig, men när jag noga började bokföra vilka som skrev provet, vilka som lämnade in och förvarade proven i dubbla plastfickor och det ändå försvann prov insåg jag att jag hade att göra med en sabotör. Någon, antagligen en kollega, tar bort och flyttar saker från mitt skrivbord.

Jag gick till rektorn och hon lyssnade häpet. ”Vem kan det vara? Misstänker du någon?” Jag berättade att jag misstänkte alla tills motsatsen var bevisad. Men berättade också om mitt arbetslag där det rått en grabbig attityd, där man på en studieresa försökte supa mig under bordet, men inte lyckades för att jag kan tyska och beställde alkoholfria drinkar. Dessutom berättade jag att jag vid några tillfällen visste att någon av de här ”modiga männen” spetsat min drink med något uppiggande som gjort att jag inte sovit på två-tre dygn. ”Kan du peka ut exakt vem? sa hon. Jag skakade på huvudet. Men vad jag också sa var att flera män på skolan har, sedan jag blivit singel, uppvaktat mig. Det kan ju vara någon som är besviken på att jag inte har nappat och som hämnas! Själv tycker jag att det låter sjukt och långsökt, men man vet aldrig. Människor beter sig märkligt.

Vad gör man när en lärare på en stor skola blir mobbad och man inte vet vem mobbaren är?

Jo, man skickar offret till en psykolog. Ler ni nu? Det gör jag med. Är det inte ganska typiskt för svenska skola? Jag har gått med på att snacka med en psykolog en gång, men tänker sedan kräva att hen kommer till skolan och talar om mobbning med vartenda arbetslag. Jag försökte nämligen ta upp frågan i mitt arbetslag, men arbetslagsledaren ansåg att frågan inte passade på vårt möte. Behöver jag tillägga att jag sedan dess inte går på arbetslagsmötena?

I tisdags hade jag lektion med mina elever, vi lämnar klassrummet en stund för att gå till biblioteket. Jag låser. När vi kommer tillbaka har någon skrivit: ”Monika är bajs.” på tavlan. Det är bara lärare som kommer in i klassrummet. Behöver jag säga något mer?

Så vad ska man göra med en anonym motståndare? Blir det värre om man skriver om det på sin blogg eller skäms personen och slutar? Ja, det återstår att se.

En stark önskan har i alla fall infunnit sig i mig att börja träna boxning. Jag vet inte varför? Men sen undrar jag om man kan få skadestånd när man blir utsatt för mobbning? Jag skulle inte ha något emot att vara ledig med lön i ett år eller så? Vad säger facket? Fortsätt läsa ”Mobbning på jobbet”

När själen får grönska

Vågar du släppa in naturen i ditt liv? Vet du att växterna kommunicerar med varandra? Känner du till att barrskogen producerar fytoncider som stärker vårt immunförsvar? Och vet du hur naturen läker själen vid stressrelaterade sjukdomar? Kan du meditera?

Boken När själen får grönska av Eva Robild (Bonnier Fakta) är en faktabok om naturens läkande kraft, men den innehåller också konstnärliga bilder av Lina Karna Kippel, dikter och övningar man kan göra just i naturen.

Många lider idag av stressrelaterade sjukdomar och i den här boken får man veta hur naturen kan läka på alla tänkvärda sätt. Att meditera under ett träd, tala med träden eller finna en plats i naturen för vila, äta grönt, andas, yoga och bli glad i naturen.

Boken När själen får grönska  är inspirerande att läsa nu när dagarna blir längre och kroppen längtar efter att fyllas med kraft från växtligheten. Läs den!

 

Förlåt snälla Gunnar Ardelius

Mina elever och mina barn brukar skratta åt gamlingar och datorer. Häromdagen skrattade de åt mig.

Det hade skett en uppdatering av officepaketet och en liten ruta kom upp och ställde frågan om jag ville ha en bild i min profil. Ja, svarade jag och klickade på en av de få bilder som fanns i min jobbdator. Bilden på mig var tagen på en förlagsfest och vid min sida stod författaren och ordföranden i Författarförbundet, Gunnar Ardelius. Jag klickade också på något som jag trodde skulle beskära bilden så att bara jag kom med.

Någon dag senare gav jag respons på några texter. Vid varje kommentar som jag skrev såg jag att det var en bild, men den var liten och min syn är dålig så jag brydde mig inte, tittade aldrig på den ordentligt. Samma dag fick jag ett mejl från kollegan. Vilken fin bild hon har i sin profil, tänkte jag och när jag senare stötte på henne vid kopieringsapparaten sa jag det till henne. Du har också en fin bild, sa hon. Men vem står vid din sida? Din nya kille? Jag har ingen ny kille, svarade jag och gick konfunderad tillbaka till datorn där jag upptäckte att Gunnar Ardelius fanns med på min profilbild.

Efter en stunds skrollande  och klickande fick jag bort bilden. Tur att Gunnars fru inte sett den, tänkte jag.

Någon dag senare skulle jag återigen ge respons på en text. Vad dök då upp i marginalen? Jo, bilden på mig och Gunnar.

Nu ska jag försöka ta bort den igen.

Förlåt Gunnar Ardelius. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag är ingen stalker och det var inte min mening att såra din fru. Det är bara det där med tekniken som jag inte behärskar fullständigt. Du vet gamlingar och datorer.