Författare: monika_thormann@hotmail.com

 

Det finns soja och så finns det Pearl River Bridge Mushroom soya

Utforska den du med.

Som vanligt fanns det inte någon sittplats på tunnelbanan i morse när jag klev på. Jag vet inte om SL har observerat att det är många fler som åker kollektivt numera och att Storstockholms befolkning liksom har ökat. I alla fall stod jag upp och läste tidningen Metro när en mycket gammal, lite krokig kvinna med käpp klev på. Hon stegade mot sittplatserna som ju var upptagna av på ena sidan tre unga män och på andra sidan en kvinna och en pappa med två barn. Ingen av dem gjorde någon antydan till att resa på sig. Jag förstod att T-banan snart skulle skaka igång och såg i mitt inre hur den krokiga kvinnan med käpp ramlade omkull. Det fick inte hända! Därför agerade jag arg fröken och sa med bestämd och hög röst: ”  Ni tre som sitter där i hörnet, res på er. Ser ni inte att det är en dam här som behöver sitta!” Vips reste sig alla de tre unga männen och den krokiga kvinnan kunde slå sig ner och jag slapp beskåda ett lårbensbrott.

I Istanbul åkte vi med metron en hel del. Det vi där lade märke till var att de unga reste sig upp så fort en äldre person klev på. Det var liksom ingen som behövde ryta till där inte. Det är intressant och jag undrar vad det beror på? Har svenska ungdomar så lite inlevelseförmåga att de inte förstår att det kan vara svårt för en gammal person att stå och hålla i sig i en skakig t-bane vagn? Eller är svenska ungdomar så dåligt uppfostrade att de inte har tillräckligt med vett att resa sig upp? Och den där pappan då med de två barnen? Varför tog inte han ett barn på sitt knä och erbjöd den gamla damen platsen? Kanske är det så att svenskar är så upptagna av sina egna problem att de inte ens observerar att en äldre person kliver på? Inte vet jag. Jag vet bara att jag blev irriterad på att ingen reste sig upp utan uppmaning och att jag i morse på tunnelbanan inte kände mig ett dugg svensk.

”Jag försöker att lära mina elever att tänka kritiskt”, säger jag till guiden. Han tittar på mig, men rör inte en min. ”Den är daterad”, säger han. Det är Moses stav han menar. Jag har just sett den i montern i ett rum på Topkapi i Istanbul och jag ifrågasätter om det verkligen är Moses stav. Den ser onekligen mycket nyare ut än de 3300 år  den borde vara. Jag försöker igen, men guiden bara upprepar helt kallt att det finns forskare som daterat staven och då får man tro på att det är den. Moses alltså. Jag försöker se Moses framför mig med just den staven, men det blir för svårt.

Inte blir det bättre när jag ser Abrahams kastrull som i det närmaste ser alldeles ny ut. Den ska ju vara ännu äldre än staven. Och Josefs turban är förvånansvärt fläckfri, precis som Kung Davids svärd. Däremot kan jag köpa att det är Muhammeds svärd i montern intill. Det är ju bara 1400 år sedan han gick hädan och karln var ju berömd redan under sin livstid så varför skulle inte någon ha sparat hans svärd? Hans fotavtryck intill vittnar om att han hade enorma fötter, säkert storlek 52. Men det är klart han var en mäktig man, precis som Buddha som blev avbildad som en mäktig tjockis i Kina.

Det är inte föremålen i sig som gör mig ömsom full i skratt, ömsom orolig. Det är faktiskt ganska kul att gå där och titta på dem. Men vem har daterat dem och bestämt att just detta föremål tillhörde just den berömdheten? Och hur har de gjort? C 14 metoden? Dessutom förvånar och oroar det mig att vår guide tror helt fullt och fast på att dessa föremål verkligen är äkta. Att han inte vågar säga att de ser för nya ut, precis som jag säger. Men han törs såklart inte. Det är inte värt det. Om man i Turkiet kritiserar staten eller islam öppet kan man hamna i fängelset och det vill uppenbarligen inte vår guide.

Jag undrar om det finns något kritiskt tänkande alls i Turkiet? Hur lär sig eleverna i skolan källkritik? Hur arbetar journalister undersökande när man inte får kritisera? Sitter alla turkar som tänker som jag i fängelse?

Och jag undrar när turkarna ska resa sig och säga:” Vi vill inte ha det så här! Vi vill tänka och tycka och diskutera som vi vill.” Fast det gör de inte. Istället konstaterar jag att det är många fler kvinnor med slöja än sist jag var här för elva år sedan. Många fler som okritiskt följer religionens regler.  Och fortfarande vänder sig mannen på gatan sig till min manliga kollega när jag som kvinna håller upp kartan och frågar efter vägen. Det är precis som om jag inte skulle kunna förstå hans instruktion. Som om jag som kvinna inte är värd att prata med när det gäller så avancerade saker som kartor. Hallå, har jag lust att säga. Jag är skolmästarinna i orientering! Fast det säger jag inte, istället är jag  väldigt glad över att bo i Sverige.

My moment är en ny drickyoghurt. Har du smakat?

Och så här på mors dag får jag nöjet att glädja mig åt att sonen träffat en filmstjärna och tagit en finfin bild åt Expressen. Det är nästan så att denna filmstjärneglans glimmar av sig lite på mig när jag står i köket och förbereder dotterns studentmottagning. Det är fint att kunna glädja sig åt barnen eller hur?

 

3:6

En lärjunge i ett zenkloster skickades i ett ärende till en avlägsen stad. En äldre klosterbroder som nått längre vishet följde med honom.

Under resan bad den yngre lärjungen den äldre om råd och vägledning. Denne svarade då: ”Jag vill gärna på alla sätt hjälpa dig fram till den sanna visheten, men det finns tre saker som jag inte kan hjälpa dig med.”

”Vad är det för något?”

”När du är hungrig eller törstig måste du själv äta eller dricka. Det hjälper inte att jag gör det åt dig. Dina naturbehov måste du också uträtta själv. Med det kan ingen hjälpa dig. Slutligen måste du själv flytta benen när du går, för det kan heller ingen göra åt dig.”

 

Genom detta svar klarnade zens innebörd för lärjungen.

 

Ur Det mystiska svärdet av Yagyo Tajima no kami

Jag läser i SvD i dag om Lisa som blivit utförsäkrad och är fattig. I början av artikeln tycker jag lite synd om Lisa. Det är inte lätt att få vardagen gå ihop med alldeles för lite pengar, men sen på slutet blir jag arg. Lisa sitter på sin balkong och röker. Hon tycker att hon ska få unna sig någon lyx. men hallå, tänker jag. Hur mycket kostar ett paket cigaretter? Hur påverkar rökningen hennes och sonens hälsa? Och sonen sen då? Han är 19 år. Varför kan han inte jobba på helgerna? Det har båda mina barn gjort fastän de gått i gymnasiet. Själv jobbade jag redan på helgerna när jag var 14 år. Detta fortsatte jag under hela min skoltid samtidigt som jag elitidrottade.

Nä, jag kan inte tycka synd om Lisa. Jag skulle däremot önska att någon peppade henne att ta tag i sitt liv, att hon fattar att hon måste göra rätt för sig och inse att man inte får något gratis. Att sitta hemma och tycka synd om sig själv och vara ett offer är den sämsta möjliga lösningen på problemet. Det hoppas jag att Lisa fattar.

 

”De enda som hittar det

de letar efter här i livet

är de som letar efter fel”.

Gudmund Hernes

”Är du säker på att du vill ha dem”? var det sista jag sa innan hon skickade iväg beställningen på de mörkläggande hissgardinerna från dekoria. ”Ja de blir bra”, fräste hon.

Det tog en vecka innan paketet kom. Det var så stort att vi inte kunde hämta dem på posten där vi bor. Jag fick hämta ut en bilpoolsbil och köra till den där företagsposten som jag knappt hittar till. Bökigt och onödigt. Väl hemma packades de upp och dottern började genast sura. Hon meddelade ganska snabbt att hon inte ville ha dem. Färgen var fel.

Jag fick spel och talade om att hon var en bortskämd skitunge. ”Om man själv har beställt gardiner och de kostar 1053 kronor får man allt sätta upp dem oavsett om man tycker att de passar eller inte”, skrek jag. Hon sket naturligtvis i det utan packade ihop dem och  några dagar senare när jag kom hem hade hon själv varit på IKEA och köpt andra, billigare.

 Nu ligger de dyra hissgardinerna i sitt paket i hallen och stirrar på oss. Vill du köpa dem? Jag säljer till högstbjudande. 🙂 Måtten är 100×200 och 160×150 och färgen är gråvit.

Varför blir det så? Varför hamnar oftast folk som sitter i en styrelse för en ideell förening i fällan ”klubben för inbördes beundran”? Det blir ”vi i styrelsen” mot dom i klubben. Och varför beter sig ibland styrelsemedlemmar i ideella föreningar som om deras uppdrag handlade om liv och död? Som om de var utsedda av Gud att utföra sitt uppdrag?

Vad har nu hänt undrar ni? Jo, följande:

Jag är medlem i en kanotklubb. I klubbens hus har man det senaste året bytt lås på ett antal dörrar. Låsbytet har pågått sedan i somras och undertecknad kvitterade redan då ut en nyckel efter att ha betalat in 500 kr i deposition. På klubbens hemsida uppmanades vi medlemmar i mars att betala in 500 kr för att sedan i april komma ner till klubben med kvittot på inbetalningen och kvittera ut den nya nyckeln. Jag ställde då frågan om jag behövde kvittera ut en ny nyckel. Jag hade ju redan fått en.  Räckte inte den till att komma in i klubbhus och kanotförråd? Till svar fick jag att om nyckeln är blå så räcker den.

Så är det dags för premiärturen för året. Jag tar mig ner till klubben, låser upp klubbhuset (nyckeln fungerar), byter om och tar fram min kajak ur förrådet som redan var öppet eftersom det var andra glada paddlare på plats. Jag paddlar en tur i solen, kommer tillbaka till klubbhuset, bär upp min kajak och det är nu problemen börjar. Efter att ha torkat av kajaken ska jag lägga in den i förrådet. Det är låst för ingen annan är där. Jag försöker låsa upp det. Nyckeln passar inte! En av medlemmarna som sitter och vilar sig i solen kommer efter en stund till undsättning och låser upp.

Sen börjar en lång och otrevlig mejlväxling mellan mig och en man i styrelsen som har ansvaret för nycklarna. Jag är upprörd över att jag inte kommer in där min kajak förvaras och vill ha en nyckel så fort som möjligt. Han säger att det kommer att ta minst tre veckor innan jag får någon nyckel för först ska jag anmäla att jag vill ha en nyckel, sen ska ett bolag som skickar ut fakturor kontaktas av honom, sen ska jag betala min faktura och till sist ska jag äntligen komma ner med mitt kvitto på en aviserad dag och kvittera ut min nyckel. Jag hävdar att jag vill ha en nyckel snabbare och struntar i att gå i klinch med den byråkratiske mannen och ringer istället till ordföranden som är mycket smidigare att ha att göra med.  Ordföranden lovar mig att jag ska kunna få en nyckel samma dag. Jag andas ut och tänker att allt har löst sig. Efter några timmar ringer dock ordföranden tillbaka och säger att mannen vägrar att lämna ut en nyckel till mig utan att jag har kvitto. Jag får allt vänta med mössan i handen och buga och tacka.

Jag är däremot upprörd över att jag inte ska komma åt min kajak på flera veckor fast jag betalar för att ha den i förrådet. Och buga och tacka har aldrig varit min stil. Därför skickar jag iväg ett mejl till mannen med Napoeleonkomplexet. (För vad kan han annars ha drabbats av?) Jag jämför honom med en myndighet i mejlet, men skriver att det är taskigt mot myndigheten för numera är till och med personalen på Skatteverket trevlig och tillmötesgående. Jag skickar en kopia till hela styrelsen och skriver att nu har de i alla fall något att snacka om på nästa möte. Jag talar dessutom om att jag varit medlem i en helvetes massa år och ställt upp för klubben på alla möjliga vis genom att vara tränare, funktionär m..m.

Jag får inget svar av mannen som har hand om nycklarna, däremot får jag svar från en annan styrelsemedlem som skriver att jag borde skämmas! Det gör jag inte. Allt jag ville var att få en nyckel så att jag kan komma åt min kajak. Och eftersom jag förstod att man kan göra undantag och få nyckel först och betala sen så tyckte jag att eftersom jag varit medlem sedan 1975 och alltid betalat alla avgifter i tid borde de i styrelsen förstå det. Det gjorde ju också ordföranden, men inte den lilla mannen som fått den (alltför?) stora uppgiften att dela ut nycklarna. Han kunde inte tänka sig något annat än sin ordning.Jag talar också om att de borde kanske avlöna någon som delar ut nycklar flera kvällar i rad istället för att låta en liten man sköta detta uppdrag alldeles ensam. Kanske är det för betungande?

Och där kan den där mannen nu sitta i styrelsen med sin makt och känna sig mäktig över den där tanten som tror att hon är något för att hon varit medlem länge och har en massa kanotmeriter som han inte har. Egentligen är det så att den där tanten skiter i alla meriter. Hon hatar bara byråkrater som inte kan vara flexibla och som inte litar på människor och som inte förstår att vänta på en nyckel i tre veckor är allt för länge för en paddelsugen tant.