Författare: monika_thormann@hotmail.com

Kan någon förklara för mig varför man måste skicka in gymnasiebetyget när man söker en högskolekurs fast man redan har en lång universitetsutbildning? På antagningsenheten svarar de att de måste se att man har gått i gymnasiet och läst de gymnasiekurser man måste ha för att vara behörig för högskolan. Hur fan tror de att man kom in på universitetet första gången då? Jag har 195 högskolepoäng enligt det gamla poängsystemet, men det räcker inte som bevis att jag är behörig. Jag måste ändock skicka in mitt gymnasiebetyg från 1977. Eftersom jag inte gjort det i tid hamnar jag nu i en grupp för övriga sökande och tas in i sista hand. Skit på er, ni på antagningsenheten på högskoleverket och lär er att använda er av ert sunda förnuft om ni har något.

Vår älskade undulat Molly är tillbaka efter att ha varit sambo med brorsans undulat i nästan ett år. När han dog, undulaten alltså, (Det är tredje karlen Molly tar kål på. Vad gör hon med dem egentligen?) bestämde vi att hon skulle få komma tillbaka till oss. Vi förstod  inte hur mycket vi har saknat henne förrän nu när hon  är här igen. Jag tycker till och med att alla frön hon sprätter iväg är charmiga. Love you Molly!

” Men E-type då” ? säger väninnan efter att ha sett programmet Så mycket bättre.  ”Han är ju singel. Det kan kanske vara något för dig”?  Jag ser honom framför mig och tänker att han kanske inte är så dum ändå. Han var ju trevlig den där gången när jag skakade hand med honom och växlade några ord för kanske 15 – 16 år sen, fast då hade jag ju ingen aning om vem han var. Och han är ju dessutom vältränad, tänker jag. Inte illa alls. . Men så ser jag det där långa  håret. ”Nä, säger jag. Han har för långt hår.” Väninnan skakar på huvudet. ”Men du kan ju tänka dig själv”, säger jag. ”Jag får rensa avloppet i badrummet minst två gånger om året och dottern och jag har inte hälften så långt hår. Om han skulle duscha här också skulle det bli stopp direkt. Det blir för jobbigt”,  säger jag och ser mig själv knäa vid avloppet mest varenda dag. ”Men titta han har flera båtar också”, säger väninnan. ”Och så är han intresserad av historia, precis som du”. Jag blundar och ser mig själv slita som galärslav i en av E-types vikingabåtar tillsammans med ett helt gäng andra damer. ”Nä”, säger jag, ”han får vara. Jag paddlar hellre ensam”. ”Du är hopplös”, säger väninnan och skakar på huvudet. Ja, tänker jag, jag är hopplös, karllös och lycklig.

– Va, snabbt du blev klar, sa Å när jag kom ut från badrummet efter att ha gjort min morgontoalett i hans lägenhet i London i somras.

– Ja, men jag är ju gäst och visste att du väntade på att få komma in.

– Men du är snabb. N, som var här i våras, tillbringade timmar där inne. Jag undrar vad hon gjorde?

– Åh, jag kan också tillbringa timmar i badrummet när jag vet att ingen väntar på att få komma in.

– Kan du? Vad gör du då?

– Ja, vad gör jag? Duschar, tvättar håret, rakar benen, rakar armhålorna, lägger en ansiktsmask, smörjer in mig, klipper naglarna, filar naglarna, målar naglarna, färgar håret, plockar ögonbrynen, färgar ögonbrynen, speglar mig, borstar tänderna, rengör tänderna med tandtråd, sköljer munnen, plockar in tvätt i tvättmaskinen, plockar ur tvätt ur tvättmaskinen, hänger tvätt, viker tvätt, rensar avloppet, gör rent toan, badkaret eller handfatet, ligger i badkaret och läser böcker och naturligtvis kissar och bajsar som alla andra.

-Intressant.

🙂

”Hur kan du vara så glad hela tiden?” frågar väninnan. Jag drar på svaret, funderar en stund och säger sen att det är lätt. ”Hur då”, säger hon, något nyfiken. Då berättar jag att det nog är så att jag är optimist för att jag vann den där nallen på lotteriet i Lillcentrum i Handen när jag var sex år. Hon tittar skeptiskt på mig och jag förstår att hon inte tycker att jag är riktigt klok. Jo, förklarar jag, jag stod vid lotteriståndet och såg alla fina nallar. En av dem var mörkbrun och den tittade så där extra mycket på mig så jag tänkte att den, den ville jag särskilt mycket ha. Mamma som för en gångs skull hade en slant över köpte tre lotter. En till varje barn. Vi tog varsin lott och rullade upp dem.

Jag förstod inte det där med siffror speciellt bra, men medan mamma kontrollerade om vi vunnit tänkte jag att nallen nog redan var min. Jag log hela tiden över att jag nog redan hade vunnit.

Och visst, efter en stund sa både mamma och lotteriförsäljaren att  just jag hade vunnit den där bruna fina nallen. Sedan dess vet jag att det finns en möjlighet att det blir som man vill och att man alltid ska glädja sig över det. Därför kära vänner tar jag alltid ut lyckan i förskott precis som min nyvunne bekant, Benno, en kompis till min bror, skrev på Facebook:

Tag alltid ut lyckan i förskott! Om det sen inte blev som du tänkt har du i alla fall varit glad fram till dess.

Ja, nu vet både ni och väninnan varför jag för det mesta är glad och nöjd. Var det ni med.

Jag har en förmåga att ofta hamna mitt i smeten utan att planera det. Igår skulle väninnan och jag på bio. Hon hade bokat biljetter och jag bara hängde på. Jag hade fått veta att filmen hette Wuthering heights, men ska jag vara ärlig tänkte jag inte så mycket på det. Jag tänkte inte heller på att det var Svindlande höjder fast på engelska förrän jag kom till bion. Ibland tänker jag inte så mycket har jag märkt och det finns säkert en stor fördel med det. Det vet i alla fall ni som läst boken Kvinnor som tänker för mycket.

I alla fall,  kom jag till bion och konstaterade att det stod ett filmteam utanför. De kastade sig tyvärr inte över mig, för så känd är jag inte ännu, men de hittade en ung man som såg intellektuell ut, som de intervjuade. Inne på bion låg det en röd matta, men eftersom jag sällan besöker den bion, tänkte jag inte så mycket på det heller. Fast jag undrade varför en fotograf bad några för mig okända personer ställa sig mot en vägg och smila. När jag hittat väninnan började vi tänka tillsammans och då funderade vi på varför nästan alla som var där höll i  var sitt glas med någon vätska i. Vid ett bord runt ett hörn delade en man ut de där glasen och vi fick varsitt med wisky, is och tranbärsjuice. Det var riktigt gott. Någon gick runt med en bricka med chokladbitar på och bjöd och vi förvånades även över detta, väninnan och jag. Inte förrän vi satt inne i salongen och Andrea Arnold presenterades förstod vi att vi hade hamnat på en premiär. Så det kan gå!

Filmen, Wuthering heights är oerhört vackert filmad och kärleken i berättelsen mycket fint framställd, men den är ju baserad på en roman av Emily Brontë från 1847, så det är mycket snusk, skit och misär i den också. Jag höll faktiskt för ögonen flera gånger. Varför, ska jag inte avslöja här. Se filmen själv istället och minns den där egna lekfulla, första kärleken.

Ja, så gick det till när jag var premijärlejon utan att förstå det. Hade jag vetat, hade jag kanske satt på mig en glittrande klänning, ett diadem och lite pärlor, istället för jeans, jacka och en enorm träningsbag över axeln, fast ibland är det bra att inte veta och filmen, den gick ju att se ändå.

 

Jag är född i fel land. Det kan jag helt krasst konstatera efter att  idag ha stått och demonstrerat på Mynttorget.

Vi var sex stycken tappra LR – medlemmar som trots snålblåsten bredde ut oss över det lilla torget och försökte dela ut flygblad till förbipasserande. Det var inte många som stannade trots att vår idrottslärare Bertil och jag fungerade som några slags forwards och Sten, Marie, Leif och Ann täckte upp bakom för att eventuellt fånga dem som slunkit förbi. Någon stannade då och då till, mumlade  om att vi gjorde ett bra jobb och att vi var värda mer i lön, men de allra flesta skyndade förbi med raska steg och blicken fäst i marken.

Och var fanns pressen? Jo, sonen satt på ett tåg från Karlstad efter att ha varit där och fotograferat pappersbruk och grannen som jobbar på ABC hade jag helt enkelt glömt att säga till. Fast det fanns inte mycket för dem att rapportera. Vad har sex frusna lärare för nyhetsvärde? Annat är det när de franska bönderna demonstrerar. Då hälls det gödsel utanför byggnader och gatorna fylls av skanderande människor från hela landet. Där är det helt klart lite mer action.

Till nästa demonstration ska vi kanske samla ihop alla pennstumpar, gamla suddegum och de där böckerna i skolan som används än, men borde kasserats för länge sen. Hela rasket skulle vi sen hälla i en stor hög utanför Rosenbad. Det skulle vara grejer det! Då skulle jag trivas och pressen skulle äntligen få något att skriva om.

Om man inte själv orkar ge sig ut i skogen och plocka svamp så får man vara lycklig över att man har kollegor som gör det och som delar med sig av svampen. Tack Leif!

Om man inte har tid eller råd att resa till New York kan man alltid låtsas att man är där. Musik och bilder. Vad kan man mer behöva för att drömma sig bort?

– Har du ätit?

– Jag åt det där som fanns i kylen. De där bitarna?

– Fisken?

– Var det fisk?

– Ja, gädda, marinerad.

– Hmm, det var gott, smakade inte alls som fisk.

Mmmm, tänkte jag, jag har väl lyckats då. Och hur gjorde jag för att få gäddan smaka lite mindre fisk? Jo,…

1. Skär gäddfiléen i bitar. (Fiska den själv eller be din fiskande bror om en bit. Det gjorde jag.)’

2. Blanda 8 msk olivolja, saften från en limefrukt eller citron, 1 tsk salt, 2-3 cm riven ingefära, citronpeppar, 1 – 2 pressade vitlöksklyftor, 1 smulad torkad chilifrukt, 1/2 – 1 msk soja. och häll över fisken. Låt stå minst 30 min.

3. Stek i smör på medelhög värme.

4. Servera med ris och wookade grönsaker blandade med vitlök och ingefära. Strö cashewnötter över.

5. Aioli eller sötsur chilisås är gott till.