Författare: monika_thormann@hotmail.com

Man blir magsjuk med feberfrossa och springer i skytteltrafik mellan sängen och badrummet och efter ett halvt dygn inser man att man måste få lite vätska i sig. Det är då den första tanken kommer: ”Tänk om det fanns någon?” Men man slår bort den och ser på klockan att det är många timmar tills dottern kommer hem och man vet att avslagen Coca-Cola är det enda som hjälper.

När det blir längre och längre mellan attackerna drar man jeansen och jackan över pyamasen och kliver i vinterstövlarna barfota. Sen tar man några trevande steg nerför trappan, stannar och håller i sig i dörrkarmen innan man lämnar porten med vacklande steg. På väg mot Konsum i det svaga uppförslutet som i vanliga fall inte alls märks, men nu känns som en backe kommer tanken tillbaka: ”Tänk om man hade någon som fanns där när man behövde.”

Man blir för en minut, men bara för en minut  nostalgisk och tänker tillbaka på tiden med mannen då alldeles i början då allt var rosenrött och skärt och gulligt för en sisådär tjugofem år sedan. Då när han pysslade om en när man var sjuk och man kände sig som en prinsessa. Så går man några stapplande steg till och sen minns man att den där gulliga perioden snabbt gick över och de fortsatta tjugo åren fick man göra allt själv och man vet att man stapplat sjuk och svag och eländig hur många gånger som helst till Konsum fastän man bad om hjälp. Och man ryser när man minns alla de gånger han fick utbrott och skrek och härjade och kallade en allt möjligt bara för att man ville ha hjälp med något. Och man minns hur besviken man var när allt annat alltid var viktigare än barnen och man själv. Hans jobb, hans polare, hans fredagsöl på puben, hans intressen och hans tv-program.

Och plötsligt känner man sig jävligt glad över att man inte har någon, att man inte behöver be någon och man stegar in på Konsum och köper den där Coca-Colan och man känner sig för några sekunder nästan frisk för man vet att man klarar sig på egen hand för det har man ju gjort i stort sett hela livet och när man kommer hem rusar man in i badrummet med toapappret i högsta hugg och sen efteråt sippar man på den avslagna Coca- Colan och känner sig som sin egen hjälte.

Så att han klär av henne rätt….

Inte ens i Kina fann jag till mina väninnors irritation någon karl. Det borde jag kanske ha gjort eftrsom det där borde finnas en hel mängd att välja mellan. Och visst fanns det en och annan som både var trevlig och snygg, men ett av mina huvudkriterier är att man kan snacka med varandra. För handen på hjärtat. Hur kul är det att leka charader dygnet runt? På kinesiska kan jag bara säga hej, bra och tack. Det kommer man visserligen ganska långt med, och visst gillar jag att spela teater, mima och så, men som sagt ingen karl i Kina heller…. Och jag är lika glad för det!

Och så hamnade vi där igen, väninnan och jag, i snacket om karlar. Hon undrar oroligt om jag tänker vara ensam och aldrig dejta någon resten av livet. Och för att skrämma mig ordentligt berättar hon historier om kvinnor som levt som nuckor större delen av livet. Det är historier om rädda, inskränkta, oroliga kvinnor som inte vill ta för sig av livet och inte alls tror på sig själva och kärleken.

”Jag är inte sån”, svarar jag. ”Jag tror på mig själv och har alldeles för mycket energi, kärlek, längtan i mig för att förbli ensam. MEN tillägger jag ….. jag går inte med på vad som helst.” Och så räknar jag upp allt jag inte  kan tänka mig hos en man… ingen gift karl, ingen soffpotatis, ingen deppotyp, ingen fattiglapp, ingen snåljåp, ingen översittare, ingen tupptyp, ingen argsint typ, ingen arbetsskygg typ, ingen som inte är klar med sitt ex.,  ingen tråkmåns, ingen humorlös typ, ingen skrävelpelle, ingen smutsig tokstolle, ingen murvel, ingen osocial typ, ingen rökare, ingen med alkoholproblem …… Den listan blir väldigt, väldigt lång.

”Det finns ingen för dig,” säger hon.”Jo, då”, säger jag för jag är optimist, ”men för första gången i mitt liv har jag inte bråttom.”

Och så önskar vi varandra en riktigt GOD JUL och jag inser att det är bättre att fira jul allena för jag vet att det finns alldeles för många som firar jul med en partner och känner sig otroligt ensamma i tvåsamheten och det kära vänner, det är mycket, mycket värre än att att vara singel.

GOD JUL!

En väninna till mig har en högsta önskan – hon vill träffa en man och bli kär. Bara då kan hon bli lycklig. När hon pratade om det lät det nästan lite intressant, men det gick fort över för mig …

Jag råkade idag höra en man skälla ut sin fru utanför deras villa. Gissa om jag gick hem och kände mig lycklig över att inte ha någon man?

Jag blir lika förvånad, varje gång jag försover mig, hur snabbt jag kan komma iväg hemifrån. Jag vaknade fem över åtta imorse. Eftersom min första lektion börjar kl 8.30 på fredagar hade jag väldigt bråttom. På något sätt lyckades jag vaska av mig, sätta på mig kontaktlinser, sminka mig, äta en macka som snälla dottern tryckte i min hand, ringa skolan och be kollegan att sätta upp en lapp på klassrummet att jag var på väg, borsta tänderna och rusa till bussen på rekordtid. 8.45 låste jag upp klassrummet bara 15 minuter försenad. Alla elever hade inte ens hunnit komma.

Fast det är något märkligt som händer med en när man hastar iväg så där i ett huj. Det känns som om kroppen försöker hitta rytmen hela dagen utan att lyckas. Först efter ett yogapass på kvällen kände jag mig nästan som vanligt. Fast bara nästan och nu är det snart dags att gå och lägga sig. God natt. Imorgon väntar en ny dag utan några tider att passa. Skönt!

”Visst är de fina”,  säger mina floristelever i mun på varandra. Jag beundrar deras brudbuketter och håller med att de är jättefina. Sen avslöjar jag att jag aldrig har haft en sån, en brudbukett, för jag har aldrig gift mig. De tittar undrande på mig och jag vet att nu är jag på väg att förstöra deras romantiska bild av kärleken, parbildningen och den heliga familjen. ”Det går bra ändå”, säger jag. För det gör det, fast så här i efterhand kan jag tänka att jag nog inte skulle rekommendera folk att flytta ihop och bygga bo med någon utan att ta det hela på lite mer allvar än vad jag gjorde en gång.

”Det är inte försent än”, säger en elev och ler. Jag ler tillbaka och säger något i stil med att man måste ha en man eller en kvinna om man är lagd åt det hållet och att jag inte har det. ”Du får hitta någon”, får jag tillbaka. ”Mmmm, var då? På bussen hem kanske?” säger jag och flinar.

Nej, inte fanns det någon att ha på bussen inte och det var väl lika bra det. Jag har inte tid för svärmerier och sånt inte. Jobb, julfirande och en resa står på agendan. Romantiken får allt ställa sig i kö (med mössan i handen)och vänta. Och när jag ändock är inne på det där med mössan kan jag inte låta bli och tänka på min kollega Liselotte som alltid tjatar om att man ska välja tönten i mössan till man. Jag får väl hålla utkik!

”Mästaren sade: Zhõng Yóu, ska jag lära dig vad kunskap är? Att kunna avgöra vad man vet, och att kunna avgöra vad man inte vet, det är kunskap.”

Ur Konfucius Analekter

”Bob Hansson”, säger väninnan och hela hennes kroppsspråk visar att hon nästan äcklas vid tanken av honom. ”Ja”, säger jag. ”Jag tycker att han är cool och intressant.” ”Men Bob Hansson”, säger hon och ryser. ”Han är skåning.” ”Ja, jag vet,” säger jag, och ler och inser plötsligt att jag inte skulle stå ut med Bob Hansson mer än ett par, tre dar.

Och så minns jag den där sommaren för 34 år sen då jag var på träningsläger och delade rum med en pratglad skånska. Den första dagen tyckte jag att hon var kul och pratade med henne, den andra dagen blev jag stum och bara lyssnade och efter den tredje dagen hade jag blivit illamående av allt pladder i självgod skånsk stil. Efter den veckan drömde jag mardrömmar på skånska och det tog nog någon månad innan jag blev kvitt alla skånska ord som etsat sig fast i min stackars hjärna.

Nej, Bob Hansson är nog inget för mig, inte i längden i alla fall, fast för några timmar kanske…