Författare Monika Thormann
Ikväll ska du putsa stövlarna blanka och fina och ställa dem i fönstret för imorgon är det S:t Nikolaus. Tidigt imorgon bitti kommer han och lägger något gott i stöveln om du varit snäll. Om du däremot varit stygg får du en granruska. Så imorgon vet du. Det är bara att sätta igång och putsa. 
Tyvärr kommer han inte till mammor så mina stövlar förblir oputsade.
När en poet säger det, säger han det poetiskt och sexigt (på helsingborgska). Hör Bob Hansson berätta om lycka på Dramaten och se alla groupies, JAG!!!!! i publiken.
Och till alla som tycker att det är konstigt och trist att jag fortfarande är singel….. om Bob Hansson ringde skulle jag inte nobba honom …. 
Som i en Tati – film sprang vi till och från olika perronger på stationen i Uppsala häromdagen. Vi stod vid spår åtta då högtalarrösten meddelade att tåget till Stockholm skulle avgå från spår 4. När vi väl kom upp på perrongen ändrade rösten sig till spår 8 igen. Och när tåget kom klämdes människor från tre inställda tåg in i ett. Jag hade turen att få sittplats, men hamnade bredvid en dam som satte rekord i att snacka. På den korta resan fick jag veta allt om henne. Det är alltid lika intressant med människor som åker tåg.
Mitt pendlande till och från Uppsala närmar sig sitt slut och med beundran tänker jag på de kollegor som pendlar långt dagligen under flera år. Själv anser jag att det räcker med att vänta en stund på bussen som på 15 – 20 min tar mig till jobbet. Fast imorse hade de flyttat busshållplatsen….
”För att hitta den perfekte mannen måste man vara den perfekta kvinnan,” meddelar Diana mig. Jag kan inte låta bli att le för visst är det menat som en pik, Diana. Jag har höga krav när det gäller män, men har jag rätt att ställa dem? Det är klart! Jag är ju ett kap! För det är ju så att alla är ett kap för någon. En ”röka- kröka” man skulle nog inte tycka det om mig eftersom jag prioriterar träning och hälsa. Han skulle definitivt inte tycka att jag var ett kap. Men visst finns det någon därute som passar precis? Som har matchande intressen, livsinställning och som vid mötet får feronomerna att göra sitt. För det är ju det som är avgörande. Den kemiska processen i våra kroppar är svår att värja sig mot när man väl möter den där mannen som är perfekt.
Som en katt bland hermelinerna, fast tvärt om, smög jag mig in i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm där det pågick någon slags mässa för Socialistiskt forum som jag direkt fick rysningar av. En f.d. kollega och vän hade lockat dit mig för att lyssna på Barbara Ehrenrich som skulle tala om sin nya bok ”Hur det gick åt helvete med positivt tänkande”. Eftersom hon var med på ”Skavlan” på TV1 igår så ville jag inte missa det hela. Jag som är vän av positivt tänkande och så också min f.d. kollega, ville helt enkelt veta vad Barbara Ehrenreich hade emot det. Dessutom var föredraget gratis, inte att förakta om man är ensamstående morsa och lärare.
Om jag inte alldeles vid ingången hade träffat Maryam, en f.d. lärarkandidat, hade jag nog vänt direkt. För det var väldigt många övervintrade vänstermänniskor där från1968 som inte alls har fattat vad kommunismen gjort mot mänskligheten. Proggarna stod i sina stilenliga uniformer med för korta luggar och försökte prångla ut tidningar som påminde om Flamman eller annan skit som såldes på redan på 70-talet. Och trots att jag varken är modelejon eller rik så kände jag mig helt felplacerad, för vänstereliten i Sverige är en grupp för inbördes beundran (precis som adeln) där man måste vara gjuten i en speciell form för att passa in. Jag som har föräldrar som flytt från DDR passar definitivt inte in där.
I alla fall startade Barbara Ehrenreich att tala efter en stunds väntan. Hon förklarade att hon efter att ha drabbbats av bröstcancer, blivit helt anti positivt tänkande, som är det dominerande sättet att tänka i USA. Tyvärr var argumenten som Ehrenreich presenterade inte alls tydliga. Det handlade helt och hållet om hennes känslor. Hon fick bröstcancer och uppfattade vårdpersonalens budskap som att om hon bara tänkte positivt skulle allt gå bra och hon skulle överleva. Det retade Ehrenreich sig på och på något sätt lyckades hon koppla ihop detta med kapitalismen. Hon retade sig till och med på att rummen på sjukhuset där hon vistades var utsmyckat med blommor på väggarna och att de hade juldekorationer vid jul. Jag måste säga att jag tyckte uppriktigt synd om henne. ”Lägg din energi på något viktigare,” hade jag lust att säga. Dessutom hade hon inget att säga till sitt försvar då en läkare i publiken frågade henne om hon kunde referera till någon undersökning där det kunde bevisas att positivt tänkande inte fungerade. Läkaren frågade också exakt vad läkarna hade sagt. Inte heller den frågan kunde Ehrenreich inte besvara.
Och jag borde också rest mig upp talat om för Ehrenreich att hon borde vara djävligt glad över att blommor och annan utsmyckning fanns på sjukhuste för jag minns hur grått och fruktansvärt fult allt såg ut i DDR i början på 80-talet när jag besökte landet. Dessutom klagade Ehrenreich på att man i positivt tänkande pratade om att det fanns något att vinna på allt. Sköterskorna på sjukhuset hade sagt åt henne att hon skulle vara tacksam för att hon fått bröstcancer för det kunde ge henne något. Det kunde bli en gåva. Själv påstod hon att det inte hade gett henne ett skit. Jag tänkte då i mitt stilla sinne att hon säkert aldrig hade skrivit boken ”Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande” om hon inte hade blivit sjuk och då hade hon inte fått åka världen runt och föreläsa om boken, vara med på Skavlan i TV 1 och bli en riktig kändis. Och vad hon tjänar i dollar, kronor, euro eller ören på att hon blev sjuk och skrev boken vet hon bara själv.
Och vad är alternativet till positivt tänkande då? Jo, att gnälla, klaga och leta efter fel på allt och alla så som de flesta med låg självkänsla gör. Barbara Eherenreich har mycket att jobba med tyckte både f.d. kollegan och jag när vi gick därifrån.
”Hur vet man om en karl är 100% rätt?” undrar väninnan. Man bara vet, har jag lust att svara, för det är ju så det är. När man väl träffar den där hundraprocentingen så tvivlar man inte. ”Men hur?” undrar hon och förvänar sig ett ordentligt svar. ”Jo, svarar jag, först måste allt stämma, du ska acceptera det yrke han har, hans familj, hans fritidsintressen, hans sätt att vara, hans vänner och du ska tycka att han är den snyggaste karln du vet. Du ska absolut inte en endaste liten gång tänka att du vill göra om honom. Då är han 50% rätt,” säger jag och fortsätter. ”Om han ska bli 100% rätt ska du också kunna tänka dig att tälta med honom på en öde ö i ösregn i en hel vecka utan att längta efter dina väninnor.”
”Inget mer?” undrar hon.
”Jo, det finns mycket mer”, svara jag. ”Som vad då?” undrar väninnan. ” Han ska vara en ömsint älskare, ha ett glatt humör, vara snäll, vara renlig, klara av allt hushållsarbete själv, förstå dig och tycka att du är den vackraste och bästa kvinnan på jorden och viktigast av allt, är att ni ska kunna göra saker på egen hand utan att han blir sur och försöker styra eller bestämma över dig.”
”Tror du att en sån karl finns?” undrar väninnan. Jag ler och svarar: ”Varför tor du att jag är ensam?”
”Och vad väntar du själv på?” undrar kollegan när han har läst gårdagens blogginlägg. ”På en karl?”, fortsätter han. Jag suckar. Bara för att jag är singel sitter jag väl inte och väntar på att en karl ska rädda mig, tänker jag. Det var länge sen jag trodde att livet hängde på om jag hade en karl eller inte, men det är klart…lite roligt skulle det vara att träffa någon ibland när jag har lite tid över. ”Ja, fast bara om han är 100% rätt”, svarar jag. ”Sådana karlar finns inte”, svarar kollegan. ”Då får det vara”, svarar jag. ”Halvbra, har jag haft förut. Då är jag hellre utan.”
Kollegan väntar på pensionen, grannbarnen väntar på tomten, dottern väntar på att få byta skola och sonen väntar på praktikplatsen på Expressen. Alla väntar på något.
Pia Toremar skrev en dikt om väntan. Den kommer här:
Den eviga väntan
Vad väntar jag på?
Att tiden ska gå,
Att tiden ska stå still,
att tiden ska räcka till?
Till vad?
På något gott,
på rätt tillfälle.
Det väntar jag på.
Pia Toremar 26/10 2010
Min dotter går på en kommunal gymnasieskola. En skola som har som målsättning att bli en skola i världsklass. Det program hon går på har inriktningen journalistik. Det innebär att eleverna har några extra ämnen där de t.ex.får lära sig att skriva. De är 31 elever i klassen, men har bara 16 datorer att skriva på. Därför får de turas om eller gå hem och skriva på egna datorer.
Jag undrar hur de som har planerat har tänkt? Journalistelever som skriver artiklar för hand? Journalistelever som sitter i knäet på varandra och skriver? Journalistelever som sitter hemma och knåpar ihop artiklar utan handledning?
En skola i världsklass? Jag tror inte det.
När jag var sex år skaffade vi en hund. Det var en blandrastik som var en korsning mellan västgötaspets och jämthund. Pappa köpte henne för 50 kronor för hon hade redan bott i en familj som lämnat tillbaka henne till kenneln. Hennes namn var Pia och vi blev förälskade i varandra direkt, hon och jag.
Pia avskydde karlar och hon älskade att skälla. När min syster och jag var ute med Pia blev hon smått galen när en karl eller pojke passerade. Syrran och jag som på den tiden var åtta och sex år gamla, tyckte att det var kul. Så fort någon av de äldre pojkarna på gården kom i närheten blev Pia galen och började skälla och vi kände oss stolta över att vi hade en sån bra vakthund.
När Gurkan, en av de lite jobbiga killarna på gården dök upp på håll räknade syrran och jag högt till tre på tyska. Vi brukade bara komma till ”zwei” så höll Pia på att slita av kopplet. Så upphetsad blev hon för hon visste att nu närmade sig en sån där pojke/karl som hon bara älskade att skälla på / alternativt jaga. För det hände att vi släppte henne och några gånger nafsade hon i Gurkans byxbak, till vår stora förtjusning. Gurkan som antagligen var förtjust i syrran var livrädd för Pia. Snacka om vilken makt vi hade!
När Pia kom till oss 1964 pratade vi tyska hemma, så hundspråket blev helt naturligt tyska.
Idag talar jag sällan tyska. Faktiskt gör jag det inte ens med mina föräldrar. Det känns för det mesta väldigt onaturligt. Men idag var jag på promenad runt Djurgården med en väninna. Hon passade en olydig hund som inte hade en aning om hur man gick kopplad på promenad. Väninnan och jag fick avlösa varandra för att orka hålla hunden. I början gick jag där tyst och ryckte i kopplet, men så plötsligt kom några ord som väninnan mest uppfattade som från en tysk kommandosoldat. Jag talade tyska igen. Det är ett bra hundspråk. Och hunden då? Jo, den gick lite bättre i kopplet för tyska är ett helt klart bättre hundspråk än svenska.