Kategori: Novell

” En del människor”, fortsatte han, ”går omkring och tror att dom är förmer för att dom utbildat sig eller fötts av rika föräldrar. Och andra, såna som vi, går omkring och tror att det syns på oss att vi är dumma i huvudet, eller utfattiga, eller vad det nu kan vara. Men ” – nu spände han ögonen i henne – ”man är inte ett dugg bättre för att man fötts rik, och inte ett dugg klokare för att man gått i en dyr skola. Det är bara yta! Yta, inget annat! Låtsas att du är rik, så tror alla att du är det! Och så skrattade han sitt bullrande skratt.

Och hon visste inte vad hon skulle tro.

…”brev som Mimi lär ha burit i sin handväska hela livet.”

Ur boken Blekingegatan 32 av Nina Einhorn som jag sträckläste på två dagar. Det var så mycket jag inte visste om Greta Garbo, så mycket som berörde mig.

Många är de elever som passerat under mina trettiotre år som lärare. I dag fick jag äran att lyssna på en som var min elev 1995.

Zoie Finer sjöng med inlevelse och glädje på restaurang Farbror Nikos, Katarinavägen 19 och Pelle Karlström kompade på piano. Vackert, taktfullt och mysigt. Alldeles för få satt i publiken, men vi som var där njöt och gungade med.

När jag stolt gick hem tänkte jag att det här är det bästa med att vara lärare och hönsmamma; att se alla mina ungar flyga fritt i livet.

Och nästa gång fyller vi stället! Zoie och Pelle är värda en mycket större publik!

 

En dagstidnings uppgift är bland annat att granska samhället och skriva om orättvisor och fel som medborgare råkar ut för. Därför är det väldigt intressant att Expressens egna journalister inte verkar veta något om fotografernas kamp.

Jag blev via Twitter kontaktad av en redaktör på Expressen som tyckte att min metafor om godsägare och tjänstehjon  (Expressen och frilansfotograferna) i mitt förra inlägg var för grov och så påstod han att jag hade fel. Då frågade jag om han pratat med någon av de trettio fotografer som nu protesterar mot tidningen, men det verkade han inte ha gjort.

Det tragiska i detta är att Expressen som är Sveriges största dagstidning ska granska samhället och lyfta fram fel och brister. När nu trettio frilansfotografer protesterar mot tidningen står det inte en rad om det i Expressen, bara i Dagens media.

Tyvärr fungerar det så i dagens samhälle att den som protesterar räknas som obekväm. Istället för att lyssna på den som kritiserar tystas den eller så gör man sig till och med av med den. I våra stressade arbetsmiljöer finns inte utrymme för diskussion. Vi får arbetsplatser där anställda tiger och alla måste vara lika. Om du dessutom är frilansare får du alltid stå med mössan i handen och buga och bocka. Den som säger vad den tycker blir utan arbete.

Jag hoppas fortfarande att Expressen och frilansfotograferna kan komma överens och att de trettio som protesterat inte blir utan jobb. För det är de naturligtvis rädda för.

Observera att detta är helt och hållet mina tankar och åsikter om frilansfotografernas protest mot Expressen. I Sverige har vi yttrandefrihet. Något som tidningen Expressen alltid har månat väldigt mycket om. Det har jag som f.d. medborgare i DDR  varit glad för. Det är därför jag alltid valt Expressen före Aftonbladet.

 

Förr i tiden var det godsägare, brukspatroner, grevar och baroner som tjänade pengar och arbetarna som slet ut sig. Så blev det så småningom krav på demokrati och jämlikhet. Fackförbund bildades och hela 1900-talet var en seger för den anställde arbetaren med bättre lön, semester, pensioner och sjukförmåner.

Man kan undra vad det blev av den där demokratin och jämlikheten? Dagens unga får sällan fast anställning utan ställer upp och jobbar när som helst vilket leder till mycket oregelbunden inkomst.

Om man är frilansfotograf och arbetar för Expressen blir man numera behandlad som forna tiders tjänstehjon. Tidningen ska kunna ringa in en fotograf vilken tid som helst på dygnet och fotografen vet aldrig hur många jobb den får per månad.  Nu vill tidningen inte heller betala för det!

VD:n för Bonnierkoncernen, Gunilla Herlitz tjänar 19 eller är det 29 miljoner / år, men är man frilansfotograf på Expressen får man på längre jobb sämre timlön än om man arbetar i en butik.

En fotograf jag talade med konstaterade att han har många års utbildning och lång erfarenhet som bildjournalist, men med det nya avtalet kommer han att tjäna lika lite som när han jobbade extra i en kiosk som tonåring.

Hur tänkte Expressens chefer nu? Enligt Dagens media har tidningen gått med vinst i tolv år, men vill inte betala för professionella bilder. Inte en rad har skrivits om det i tidningen. Och var finns solidariteten och det kritiska tänkandet hos tidningens journalister?

Expressen är inte bättre än forna tiders godsägare, snarare sämre. Och bravo alla frilansfotografer som vågar att protestera!

#Expressen

 

När slutar man vara invandrare?

Det pratas mycket om invandrarungdomar hit och invandrarungdomar dit och jag undrar när man slutar att vara invandrare?

Om man är född i Sverige så vet man oftast inte så mycket om sitt ”hemland”. Man har gått på dagis i Sverige, gått i skola i Sverige, vidareutbildat sig i Sverige och jobbar förhoppningsvis i Sverige. I sitt s.k. hemland eller ens föräldrars hemland har man för det mesta aldrig bott. Man kanske besöker det någon vecka per år och man har förhoppningsvis lärt sig prata hemspråket, men oftast talar man det inte lika bra som svenska.

Man har lärt sig njuta av en del maträtter från ”hemlandet”, men man älskar helt säkert inte alla. Kanske känner man inte ens till alla.

Man känner förmodligen till fler svenska artister, idrottsstjärnor, författare och andra kändisar än från ”hemlandet” för man är ju i Sverige mest hela tiden. Inse det. Man är ju i Sverige mest hela tiden.

Mina föräldrar kom till Sverige när de var 17 och 21. Tänk dig själv! Hur mycket av ditt lands kultur har du med dig då? Det är i Sverige de har arbetat, bildat familj och blivit vuxna.

Och vi barn då? Jo, visst pratade vi hemspråket som barn och visst kan vi tala det fortfarande, men det är svenskan som sitter djupast. Vi har ju aldrig bott där i ”hemlandet” och därför vet vi heller inte allt om landet. Det finns förmodligen en eller annan svensk som bott och arbetat där som vet mer.

Och maten då? Jo, visst älskar jag vissa rätter som mamma lagat, men efter många år med en man från ett annat land har en och annan maträtt därifrån fastnat i min repertoar. För att inte tala om rätterna jag stött på när jag varit på semester. De förekommer nog oftare i mitt kök numera.

Så, när slutar man att vara invandrare?

 

 

”Vi behöver en ny Voltaire, Gandhi och Martin Luther King på en och samma gång i världen”, säger väninnan.

Och en ny Rosa Parks, helig Birgitta eller kanske en Hildegard av Bingen? tänker jag. Fast sen funderar jag på dagens kaos där människor dödas, svälter, fördrivs, flyr, tigger och lider och undrar om det inte är fel att vi väntar på någon undergörare som ska agera. Vi behöver en ny fredsrörelse, en ny demokratirörelse och jämställdhetsrörelse. Där vi som lever i en demokrati lär ut och sprider det goda. För vi skriver år 2015, men i många delar av världen råder det medeltid med blodshämnd, förtryck och våld.

”Vad kan jag göra åt det?” tänker du. Jo, det ska jag tala om:

Om du är lärare, skitsamma vilket ämne du undervisar i, prata med barnen eller ungdomarna. Lär dem vad demokrati är, få dem att släppa blicken på datorn, surfplattan eller mobilen och förstå att det finns en värld därute som de ska leva i. Prata varje vecka om vad som händer i världen.

När terrordåden i Paris hade inträffat var det alldeles för många gymnasieungdomar som inte hade en aning om vad som hade hänt. Alldeles för få hade tittat på nyheterna eller pratat med någon vuxen om det.

Om du är förälder: Prata med dina ungar! Sitt inte och ät i varsitt rum. Sitt tillsammans runt bordet och prata om vad som händer i världen. Titta/lyssna på nyheterna tillsammans och ta er tid att prata med varandra. Inför en surffri dag/kväll då ni umgås och pratar. Alldeles för många av mina elever berättar att de sällan pratar med sina föräldrar.

Tillsammans är vi starka… eller hur var det?

Ingen går oberörd efter terrordådet i Paris. Ondskan har slagit till igen. Vi förfasar oss och undrar. Hur kunde det ske?

Två unga män jagas.

När jag tittar på nyheterna på TV får jag veta att bröderna, som är franska medborgare, blev föräldralösa och växte upp på barnhem i Frankrike. Genast tänker jag på ett antal Stasispioner i DDR som hade en liknande bakgrund. Är det kanske så att den utan närhet och kärlek i barndomen blir ett lätt offer för sektliknade grupper? Att den som inte fått positiv uppmärksamhet under uppväxtåren gärna lyder en högre makt? Att den som känt sig ensam och övergiven under barndomen suktar efter uppmärksamhet och blir ett lätt offer för en destruktiv organisation? Att en uppväxt i ett utanförskap ger en mentalitet där man hatar istället för älskar?

Vad kan vi ”vanliga” människor göra för att förhindra att terrorn fortsätter?

Det är enkelt, fast svårt. Var och en måste börja med sig själv och fråga sig: ”Vad kan jag göra för ett tryggare, godare samhälle?”

Min kloka vän Eva Robild har skrivit om detta på sin blogg i dag. Tack för inspirationen Eva!

Citatet nedan har jag publicerat på bloggen tidigare. Nu gör jag det igen.

Det är gratis att:

• le
• skratta
• tänka gott om andra
• säga något positivt till en medmänniska
• ge beröm
• erbjuda hjälp
• ha en god vän

”Det var det han hade menat när han sa att han inte var den som skulle tvinga oss att välja – det var vi som måste välja, vi som stod vid dörren och måste öppna den. På något vis hade jag inte förstått denna enkla sak; att ett val var exakt vad jag inte kunde påtvingas, eftersom allt som var påtvingat inte var något val.”

Ur Testementet (s.129) av Nino Ricci, Natur och Kultur, 2002

Blev det för mycket julmat? För många glas skumpa och vin till nyår? Gick du aldrig de där länga promenaderna som du hade tänkt? Fastnade du framför TV:n medan pralinerna hamnade i din mage? Känns kläderna för trånga nu?

Jag vet hur det känns. Trots att jag både joggat och varit ute på vandring under ledigheten har det blivit lite för mycket av det goda. Men jag bekymrar mig inte. Jag har hittat lösningen.

På rean i går fann jag ett par snygga Sculpture tights. Med dem på ser både mage, rumpa, lår och vader mycket vältränade ut trots att jag inte tillbringat en minut i gymmet under de senaste veckorna.

Dessutom är det två lediga dagar kvar. Fram med joggingskorna, skridskorna eller ta en tur till gymmet vet jag.

Och god fortsättning på 2015.

Som i en dimma drev vi in i 2015. Att mitt nyårssällskap och jag knallat upp på höjden för att se stans alla fyrverkerier hjälpte inte. Molnen och dimman gjorde att vi knappt såg de som avfyrades framför oss. Det gjorde emellertid inget. Vi har firat åtskilliga nyårsaftnar och fler hoppas vi att det blir. Fast man vet ju aldrig.  Den sista dagen på 2014 började med blodsutgjutelse för min del.

Nyvaken lät jag armen hänga ner utanför sängen. Katten Penny anföll och högg tag i handleden. Blodet droppade och efter att ha snackat med en klok väninna ringde jag vårdupplysningen. ”Stelkrampsspruta för 25 år sedan!” Jag fick åka till närakuten och ta en ny. But don´t worry. Katten och jag älskar fortfarande varandra. No hard feelings at all.

Fyra timmar har snart gått på det nya året. Mitt sällskap har vandrat hem, flaskorna är tömda och ljuslågorna suger i sig det sista av stearinet.

Vad önskar du dig inför 2015? Peace, love and understanding som i en gammal slagdänga? Eller bara lugn och ro?

Gott Nytt År. 2015 blir vad vi gör det till.