Tjuvlyssnat

Du som har följt den här bloggen vet att jag älskar att tjuvlyssna på människor. En dag i somras, när jag var på promenad utefter vattnet passerade jag en mamma och hennes lille son. De småpratade med varandra om ditten och datten. När de kom fram till en bryggan sa mamman: ”Se så vackert det är. Vattnet och solen och vågorna.” Sonen såg ut över vattnet och just när jag passerade dem sa han: ”Mamma, vad fanns det här innan vattnet kom?” Jag kunde inte hålla mig utan vände mig och sa att det var en klok och närmast filosofisk fråga som vi kunde fundera på resten av sommaren.

På berget i solen satte jag mig ner för att fundera och njuta av solen. Efter en stund kom en man och en kvinna i för mig ung ålder (de var kanske 25-30). jag tjuvlyssnade på deras samtal och sen skrev jag den här dikten:

På badklippan

Jag vill inte veta vem av er som träffar kompisar för många gånger i veckan.

Jag vill inte höra vem av er som betalar mest för maten ni äter.

Och ungarna ni tänker skaffa tycker jag redan synd om.

Hallå! 

Livet går inte att mäta med en linjal.

Det borde ni tänkt på innan ni flyttade ihop. 

Fast ni tänkte väl aldrig?

Var det den syrendoftande förälskelsen 

som gjorde er så vimmelkantiga

att ni föll i samma säng och sen blev kvar?

Vissa stannar hela livet

andra lockas av frihetens soliga löften

Några blir besvikna och

börjar tjata igen

fast med en annan person

 – 

MATEN, RÄKNINGARNA, STÄDNINGEN och 

TVÄTTEN

Jag blir avskräckt bara av att lyssna på er 

Kan ni inte vara tysta?

Vill bara sitta på en klippa vid Mälaren och tänka på

vad som fanns där innan vattnet kom.

James Last och Bruce Springsteen

Att säga till någon i min generation att man inte är överförtjust i Bruce Springsteens musik är som att svära i kyrkan. Tyvärr har jag aldrig tillhört hans fanklubb. Visst gillar jag några låtar och visst hade jag hans album The River på den tiden man spelade musik med grammofon, men jag har aldrig gått på någon av hans konserter. Jag kan berätta att jag fått utstå en hel del del, ja kanske inte hat, men ogillande bara för att jag stått på mig och sagt att nej, jag avgudar inte Bruce Springsteens musik. För att få en chans att förklara varför skrev jag den här dikten:

James Last och Bruce Springsteen

Det är lite James Last över Bruce Springsteen. Du vet de där glidande melodierna mellan hans prat som du kallar sång. Jag vet att du blir arg nu, men fatta att jag är musikalisk. För att inte tala om min pappa som har absolut gehör. Och mina syrror! Om de börjar spela och sjunga, tror jag Bruce Springsteen dör.

P.S. Jag är inte överförtjust i Bob Dylan heller. Varför får du veta i något annat inlägg. D.S.

Kyrkoval och orgel

Du glömmer väl inte att rösta i kyrkovalet imorgon? Det är din chans att välja hur kyrkan ska verka i samhället de närmaste fyra åren.

Jag brukar rösta och har gjort så de senaste valen. Vid förra eller förrförra valet var den stora frågan i min församling om orgeln skulle bytas ut. Jag röstade på något parti som inte ville satsa flera miljoner på en ny, skitdyr orgel. Vilket minns jag faktiskt inte, men jag skrev den här dikten:

I kyrkan

Jag kan inte med orgelmusiken

sa pappa

Och jag började lyssna

på pipen

och 

tjuten

och 

de kvävda suckarna

Sen sjöng kyrkoherden

falskt

Och jag la bara en krona

i kollekten

Tröttsamt babbel

 

Nu är all verksamhet igång som vanligt igen. Jag som har hundratals människor omkring mig hela dagarna måste erkänna att det är ganska tröttsamt ibland. Vissa dagar längtar jag faktiskt tillbaka till coronaisolering med undervisning och möten på distans. För allt som sägs människor emellan behöver inte sägas. Nåväl, jag skriver ju som bekant av mig och för några veckor sen skrev jag den här dikten:

De där skådespelarna

blir inte du också trött

på de där

SKÅDESPELARNA

som spelar sina roller 

DYGNET RUNT

som om Hamlet tjatar

to be or not to be

UTAN UPPEHÅLL

och Ofelia beger sig 

to the nunnery

för att slippa höra

(Fast vad hörde hon där? 😲 )

Idag finns det öronproppar och hörlurar

men ibland vill jag bara be dem att

HÅLLA KÄFTEN

Avlyssnat

Brukar du irritera dig på människor som talar för högt i telefonen? Jag är ganska bra på att strunta i dem, men en kväll i våras gick jag och satte mig på berget vid vattnet för att titta på utsikten. Framför mig satt en kvinna i oidentifierbar ålder. Hon pillade på sin telefon. När hon började samtala med någon med alldeles för hög röst skrev jag den här dikten:

Måste du prata?

Måste du prata så högt i din telefon. Är du inte ledig nu? Alla vi på klippan vet nu vad din kollega sa idag. Kallade hon verkligen er mellanchef för tyrann? Jag tycker att han mer verkar som ett rovdjur. Kanske en vildkatt med hög svansföring? Det var i alla fall vad din kollega sa häromdagen när hon underhöll oss här på klippan. Hon pratade en hel timme om företaget ni arbetar på. 

Den där Maja verkar inte lätt att tas med och Linus borde ni kanske försöka bli av med. Är det verkligen sant att Moa har sagt upp sig? Från familjeföretaget? 

Hör du inte att vi börjar bli intresserade av hur det går på ert jobb. Mest intressant var det när din kollega pratade med er chef. Då lyssnade vi alla med spänning. Du anar inte vad hon sa om dig.

Hur får vi ett bättre samhälle?

Efter läsårets första dag satt jag och funderade: Hur får vi ett bättre samhälle? Ett samhälle där människor hjälper istället för stjälper varandra?

Ett steg i rätt riktning är att när man har valet mellan att vara snäll eller elak, väljer att vara snäll. Det är faktiskt inte så svårt. Nästa vecka startar skolorna och det är där den nya generationen ska formas. Hur skapar vi människor som vill göra gott? Hur undviker vi att skapa monster som vill sabotera och förstöra?

Det fundrade jag på och så skrev jag den här dikten:

Rollen i den där teaterpjäsen

När jag fick rollen i den där teaterpjäsen

visste jag inte att min karaktär

skulle möta 

så många svamlande män

I hela första akten

mängder av uppblåsta viktigpettrar

som påfåglar struttade de runt

och ville alltid ha rätt

Med flera utbildningar i bagaget

framstod de som tysk-ungerska

doktor-doktor-typer 

allihopa

Dessutom var de gifta med fruar de lessnat på 

och i nästa andetag försökte de övertyga mig om

att vi skulle ses igen

 

När jag tackade för mig och gav mig av till andra akten

blev de sura och försökte protestera

De kallade mig både subba och frigid

Min karaktär var som en isbit och

brydde sig inte ett skit

levde bara som om ingenting hade hänt

Jag lärde mig skratta på rätt ställe

grät gjorde jag aldrig

 

I tredje akten blev det mera våldsamt

när de upptäckte att jag inte spelade dem i händerna

Ett stick i näsan

i en muskel

en snubbeltråd

en bruten arm och ett knä ur led

Min rollfigur blev utmattad

men stod ändå på scenen varenda kväll

 

Så kom vi till finalen

som på svenskt vis innehöll allt; 

droger, misshandel, utfrysning

men inte ens då föll jag ner i orkesterdiket

eller ens omkull

Jag visste bara att min karaktär var en ensam själ

som ville sitta i solen, vila och vara ifred

 

När vi tackade för applåderna

fick alla skådespelare blommor

utom jag förstås

Jag brydde mig inte alls

Fast i hemlighet

tänkte jag på den där bomben

jag ville placera under scenen

En vacker dag

Pandemi, DDR och perspektiv

Det skrivs i media om olika människor som drabbats av pandemin som varat i ett år. Om man sätter det i ett perspektiv och ser tillbaka i historien så verkar det ganska fånigt. Vad är väl ett år jämfört med ett helt liv? Jag kunde inte låta bli att skriva den här dikten.

DDR

Han framstår som ett offer

Det är verkligen synd om honom

Fick inte passera gränsen till Norge på en månad!

Den stackarn.

För oss fanns en gräns

som inte fick passeras

under ett helt liv

Akvarieliv, utegym, vinterbad och dikt

Om någon undrar hur det går med akvarielivet kan jag tala om att jag fortfarande bor i ett. Vad då? undrar du kanske. Ja, titta här:

Att ha plast för alla fönster gör inte livet roligare direkt.

Men jag tillhör inte de deppiga. Större delen av tiden är jag ju på jobbet och när jag är hemma kan jag ju faktiskt gå ut. Ibland går jag till utegymmet och andra gånger har jag vinterbadat.

Man kan fördriva tiden med att skriva också. Här kommer en nyskriven dikt:

Stop the repeat

Det är som om du 

har spelat in dig själv

och spelar upp samma jävla repliker

hela tiden.

Jag vet inte vad jag ska svara.

Stop the repeat!

 

Monikas linfrölimpa med dinkelmjöl

Här kommer ett recept på ett fantastiskt gott bröd. Det har jag bakat i många år och det är faktiskt väldigt lätt att baka. Du behöver ingredienserna nedan och ganska mycket tid.

Monikas linfrölimpa med dinkelmjöl

  • 1 dl grovt rågmjöl, 0,5 dl vetekli, 1 dl hela linfrön, 1 dl dinkelmjöl, 1 msk salt, 2 msk olja, 1 msk honung, 4 dl kokande vatten
  • 50 gram jäst, 3,5 dl ljummet vatten, 11 dl vetemjöl
  1. Häll kokande vatten (4 dl) över rågmjöl, vetekli, linfrön, dinkelmjöl, olja och salt i en bunke. Rör om och låt stå övertäckt med en handduk i en timme.
  2. Rör ut jästen i 3,5 dl fingervarmt vatten i en bunke. Blanda ihop innehållet i de båda bunkarna. Tillsätt 11 dl vetemjöl och arbeta degen smidig. Låt den jäsa övertäckt i tre timmar.
  3. Knåda degen blank och dela den i två delar. Lägg i smorda formar c:a 1, 5 l. (Jag brukar smörja dem med lite rapsolja)
  4. Låt jäsa cirka 45 minuter.
  5. Grädda i 225 grader på nedersta falsen i ugnen  i 45 minuter. Pensla bröden med vatten när det är cirka en kvart kvar av gräddningen.
  6. Låt svalna på galler.

Jag delar alltid bröden i två delar och fryser in, men nybakat är förstås godast.

Boktips

Det börjar bli segt att jobba hemifrån, men än går det. Ibland saknar jag kollegorna, men vissa dagar känns det som en lyx att hinna köra yoga på morgonen, gå en promenad på lunchen och medan jag undervisar både hinna tvätta och låta bröddegen jäsa.

Det gäller att hålla sig sysselsatt i isoleringen och det har jag egentligen inga stora problem med. Yoga, hemmaträning (med gummiband och kroppen som redskap), serier och filmer på tex svt-play, bakning, radio och poddar (idag lyssnade jag på Tysklandspodden), matlagning, promenader, utegym och så såklart läsning. En vän till mig frågade om tips på böcker. Jag skrev ihop en lista till henne och här kommer den till dig med:

Om du vill veta mer om unga människor från Amerikas ursprungsbefolkning ska du läsa POW WOW (finns i pocket) av Tommy Orange. Boken är ett litet mästerverk.
Min mors tystnad av Lizzie Doro handlar om en kvinna i Israel som vet väldigt lite om sin mors tidigare liv i Europa. En fascinerande och välskriven bok.
Novellsamlingen Passioner av IB Singer var inspirerande och öppnar en dörr till ett europeiskt förflutet som inte finns kvar och dessutom visas Singers berättarglädje när den är som bäst.
Ormarna av Sadie Jones är en psykologisk thriller. Mycket bra och framförallt spännande.
Allt jag har fått lära mig av Tara Westover är en mycket stark och gripande skildring av en destruktiv mormonfamilj och en ung kvinnas försök att skapa ett eget liv efter att ha lämnat familjen.
Flyktingar av Viet Thanh Nguyen innehåller åtta mästerliga noveller om olika människors villkor efter flykt.
Och så förstås Jackie av Anne Svärd. Gripande om en ung flicka som fastnar för en manipulerande man. Vera av samma författare är också bra.
Något av Mikale Niemi. Allt han skriver är välskrivet och bra. Skjut apelsinen är en ungdomsbok och Fallvatten är en spännande vuxenbok om en naturkatastrof. Skjuta björn är ett mästerverk.
Noveller av Etgar Keret (israelisk författare). Fyndiga och korta är alla hans noveller.
Biografi av och om Michelle Obama. Mycket intressant!
Faktaböcker: Guds olydiga revben av Gunilla Thorgren. Mycket feministrisk och kritiserar kristendomen på ett bra sätt. Ålevangeliet av Patrik Svensson är en faktabok om ålen och en varm skildring om far och son.
Men nu vet jag! Du måste ju läsa Just kids av Patti Smith. Klockrent om 60-talet och det galna 70-talet i NY. Boken handlar om Patti Smith och Robert Mapplethorpe och hur de kämpar för att bli konstnärer/artister, men också om en massa andra kända människor.
David Grossman är en författare som några säger borde ha fått nobelpriset. Jag har bara läst en av hans böcker På flykt från ett sorgebud. Den var underbar och hade så många dimensioner. (Utspelar sig i Israel)
Och så en diktsamling. Eeva Kilpi – Min kärleks höga visa. Det bästa i diktväg.
Ha en skön lässtund!