Vår allas Staelmannen är på tapeten i ett och nu kan jag inte vara tyst längre. För jag tycker faktiskt lite synd om honom. Det är en känslig kille ska ni veta. Hur jag vet det? Jo, vi hade en intensiv kontakt med varandra för en si så där 17 – 18 år sedan och han har till och med passat min son. Nu blev ni allt nyfikna va? Hmm, ska jag verkligen avslöja allt?
OK, han ringde mig flera gånger för en 17 – 18 år sedan och presenterade sig alltid väldigt artigt.. Nu var det inte mig han ville tala med utan min långbenta, storbystade, mycket yngre syster som gärna klippte med ögonfransarna och tjusade alla killar. Hon gick på universitetet och bodde hos oss ett tag och jag agerade telefonvakt … ”Nu är det han med det konstiga namnet”, brukade jag ropa till henne när Staelmannen ringde.
Som utsliten småbarnsmorsa blev jag smått avundsjuk ibland över hur kul hon verkade ha med alla sina kursare, en helt annan typ av människor än de som läst religion och svenska tillsammans med mig. Det var party, party, party mest hela tiden för henne och det är för mig en gåta hur hon och hennes gelikar klarade tentorna.
I alla fall så var det många adelstuppar (eller sådana som försökte vara det) som ringde och jag skrattade åt det ena märkliga namnet efter det andra, men en som var enträgen var Staelmannen och om jag inte minns fel så var han väldigt ledsen över att hans kärlek var obesvarad. Syrran tröstade honom flera gånger, men så småningom gav han upp. Om det var efter den gången hon tog med sig min då treårige son i Porschen hon blev hämtad i och fick Johan att agera barnvakt på segelbåten de for ut i över dagen minns jag inte, men vad ska jag mer säga… vi kunde ha varit släkt jag och Staelmannen.