Månad: augusti 2008

Jag har just läst ut deckaren Livstid av Liza Marklund. Jag läste i går kväll innan jag somnade och jag började läsa igen när jag vaknade, före frukost. Jag som annars brukar svimma om jag inte får i mig frukosten med det samma. Boken grep tag i mig från första sidan och nu när jag har läst ut den kan jag bara säga: ”Släng er i väggen alla andra svenska deckarförfattare, för så här drivet och fängslande kan ni inte skriva!”

Nu ska jag bara klä på mig, gå och handla och sen ta itu med fortsättningen, En plats i solen. Ja, jag vet att den först kommer ut i handeln den 28 september, men jag har den, redan.

Kollegan och jag har tagit över fyra klasser från en skola i närheten som har lagts ner. Tyvärr hittade vi inga böcker i vårt ämne till de nya eleverna  så vi besteg våra cyklar och hojade iväg till den nedlagda skolan för att se om böckerna kanske stod kvar någonstans där. Som två cowboys skumpade vi fram på våra cyklar och det var bara hattarna som saknades när vi parkerade utanför.

Vi drev igenom klassrum efter klassrum på plan fem där vi hade hört att undervisningen hade bedrivits förra läsåret. Nu stod dörrar och slog som saloondörrar, dammet låg tjockt och här och var fanns det böcker slängda. Det påminde faktiskt om en sån där spökstad alla lämnat hastigt som man ibland får se på Cowboyfilmer. Vi fann ett förråd som var fullt av böcker och annat gammalt bråte och kollegan fascinerades av ett gäng movieboxar som stod och skräpade. Inga böcker fanns dock i vårt ämne så vi drev vidare till plan 7 och där ekade alla salar tomma. På plan 9 kom en kvarbliven lärare emot oss och hon kunde upplysa om att alla böcker hade packats ner i lådor och försvunnit. Vart? undrade vi då, men det visste hon inte.

Detektiven i mig vaknade och jag frågade runt och fick veta att läraren som haft vårt ämne förra läsåret fanns på en skola på Söder. Jag skickade iväg ett mejl till honom, men fick inget svar. Då kom jag på att en tjej som gick på lärarhögskolan samtidigt som jag, 1982, jobbade där och jag mejlade henne. Kunde hon möjligtsvis fråga mannen som undervisat på den nedlagda skolan om han visste vart böckerna hade tagit vägen. Jo då, hon svarade fort och glatt att han kommit till deras skola med lådor av böcker som de gladeligen tagit emot. Böckerna var emellertid redan utdelade till eleverna.

Där finns de, våra fyra klassuppsättningar med böcker, på Söder och helt utom räckhåll för oss. Nu får vi trolla med knäna några veckor till innan våra nyinköpta böcker för 14 000 eller så kommer. För så kan det gå när en skola läggs ner och elever och böcker driver vind för våg. Nästan som i vilda västern.

Tjejgåing”tävlingen”, Årstaviken runt gick på rekordfart i går. Kollegan och jag kom för ovanligheten iväg i första startgruppen ”gå fort” så vi älgade i väg rätt bra med en hel hop andra tanter. Det började regna under ”loppet” så då ökade vi farten för att inte bli så våta. För er som är helt borta när det gäller motionstävlingar kan jag berätta att Tjejgåing är en tävling där alla som går runt banan (i det här fallet Årstaviken runt = 8 km), får pris i form av medalj, något att äta + någon ”bra ha” grej med reklam på. I går fick vi en liten söt röd plastask med plåster i som kan vara bra att ha när man är ute och vandrar. Fler priser lottades ut och vi från min skola trodde som vanligt att vi skulle vinna något fint, men det gjorde vi inte i går heller.

Efter ”loppet” gick vi till Moldau för en matbit och en stunds samvaro. På menyn fanns det bröd med schmaltz och lök som jag gladeligen beställde tillsammans med en tjeckisk öl. Det smakade, men jag tycker nog att de skulle behöva min mamma där i köket på Moldau för att få schmaltz och bröd att smaka riktigt rätt.

Hör trampet av tusentals fötter och beskåda tusentals snygga kvinnoben när Tjejgåing, Årstaviken runt går av stapeln i dag kl. 18.30.

Ta med farfars gungstol och mormors hörapparat och bege dig ut i skogen för att lyssna på den minimalistiska hårdrocksduon MerryHell som består av Evil Woman, Maria Gren och Kjell, Hell, Eriksson.

I dag, lördag 23/8 kl. 20.00 spelar de i Nackareservatet, Björkhagen, Halmstadsvägen 61 (T-bana Björkhagen)  I morgon söndag 24/8 kl. 15.00 spelar de vid Nytorpsbadet, Nytorps gärde, Hammarbyhöjden (T-bana Hammarbyhöjden). Följ snitslad bana till gläntan och ta med ljuslykta, sittunderlag och dryck. Entréavgiften är frivillig. Inställt vid regn.

Och ni som följt med i min blogg vet säkert vid det här laget att Kjell är identisk med den omtalade kalsongmannen och startmannen som jag tidigare skrivit om.

I lördags satt jag på en fest och pratade med en journalist som har en kolumn i SvD. I dag skålar samma journalist för landets lärare. Vi lärare bugar och tackar och vi lovar att försöka göra vårt bästa med eleverna som vi alltid gör. Tack Anna och skål!

Jag finns med på Facebook, men jag har aldrig förstått vitsen med att finnas där. Ärligt talat har jag inte varit inloggad där på över ett år och jag har till och med glömt bort mitt lösenord. I Facebook finns en massa människor som lägger till varandra som vänner utan att ha någon egentlig kontakt. Det är faktiskt ganska märkligt. Erfaren av livet som jag ju måste säga att jag är har jag ibland suckat och tänkt att: ”Ja, ja ha en massa kompisar på Facebook ni, men det är i verkliga livet de räknas.” För det är ju när livet krisar som man vet vilka som är ens riktiga vänner. De där som hör av sig i ur och skur och  som bryr sig i mot- och i medgång. De där som gläds åt ens framgångar och tröstar en när man klantat sig. De är inte så många så att man måste ha långa listor på dem på en offentlig webbplats. Man vet vilka de är och man minns deras namn. Det gör till och med jag.

Nu har sonen lagt till Marcus Schenkenberg på sin sida på Facebook. Jag måste erkänna att jag blev sugen på att leta reda på mitt lösenord …

Nu har Tackla, läsförståelse, skönlitteratur, svart pist kommit ut på marknaden. Den innehåller sex nyskrivna, läsvärda noveller med tillhörande uppgifter. Tre av novellerna är skrivna av mig.  Och jag är så lycklig!

Jag var bjuden på fest i går och för säkerhets skull kollade jag med värdparets dotter om någon fyllde år och om det skulle komma många. ”Nej då, ” svarade hon ”det är bara en enkel sommarfest och det kommer nog bara 80 personer.”

För mig är 30 många….

   Glad i hågen svävade jag in på festen och den första jag fick syn på var megaidrottsstjärnan. Är inte du på OS? tänkte jag, men kom på att hon slutat. Sen dök en rad bekanta ansikten upp för där var kända politiker, (och antagligen Säpo-gubbar), tv-kändisar, skådis med liten pojkvän, manusförfattare, bestsellerförfattare, tidningschefer, advokater, journalister och lite annat folk som jag kände igen ansiktena på, men inte kunde passa ihop med något namn. För tyvärr är det så med mig att jag i princip aldrig glömmer ett ansikte, men har oftast inte en susning om namnet. Och kanske just därför fick många av dem och jag både trevliga samtal och glada skratt ihop.

På tal om det där med namn så ligger det väl i släkten att inte veta vad någon heter. Mina kära föräldrar har oftast svårt att minnas vad folk runt dem heter så de är och var fenor på att hitta på träffande beskrivningar så att alla ändock vet/visste vilka de menar/menade. Vad sägs om Comfortfamiljen som var en familj med alltid nytvättade likadana träningsoveraller som doftade, ja just det… Comfort, andra blev kallade Tjugotusen p.g.a. husvagnens kostnad och då ska ni veta att förr i tiden fick man en mycket exklusiv husvagn för tjugotusen. Tjocksmockarna behöver väl ingen förklaring och att TV-gubben var filmfotograf på TV är kanske enkelt att gissa. Andra blev kallade för Taxtanten och Hon med tänderna och så var det en stackare som kallades för Arselpetaren och honom var det kanske lite synd om.

I morgon börjar mina elever i skolan och en mängd nya namn ska passas ihop med nya ansikten av mig.

När jag fyllde 40 fick jag ett roligt kort från en hemlig beundrare. Tyvärr lyckades jag inte lista ut från vem ( om det beror på att jag har så många beundrare eller på att jag är dålig på att lösa gåtor får ni själva räkna ut).

När jag fyllde 50 kom fjorton mörkröda, långskaftade rosor (ni vet de där allra dyraste) med bud. Jag öppnade och tänkte…Vem? Vad? Hur? och jag rodnade lite, men sen när jag läste det medföljande kortet blev jag rörd. Det stod:  ”Grattis på födelsedagen, vilken i ordningen är inte av någon betydelse önskar en av dina största beundrare”, och så ett namn på en tonårskärlek som fanns där för väldigt länge sen. Nu har jag tackat. Det var fantastiskt kul att prata med varandra efter så många år.

Och ja, det var samma person som låg bakom kortet och rosorna.