Månad: maj 2011

– Får jag verkligen IG?

– Det ser inte bättre ut.

– Men snälla kan du inte vara lite snäll och ge mig G?

– Titta här, kursen har pågått i två år. Vi har gjort alla dessa uppgifter och av dem har du bara gjort två.

– Men jag var ju med på nationella provet.

– Och du fick IG.

– Men det betyder mycket för mig att få ett G.

– Det skulle du tänkt på tidigare. Jag har ju talat med dig många gånger om det och du har fått uppgifter av mig över loven som du inte har gjort.

– Men snälla var lite snäll då?

– Det är inte meningen att jag ska vara snäll. Jag ska vara rättvis och följa betygskriterierna. Dessutom blir det väldigt orättvist om du skulle få G utan att göra någonting medan en annan elev också får G fast hon har gjort allt.

Hon lommar iväg och jag tänker, medan jag går till mitt arbetsrum, att om hon bara hade varit närvarande och jobbat på lektionerna så hade betyget antagligen blivit annorlunda.

I arbetsrummet väntar ett mejl från min chef. Han undrar om jag kan vara snäll och sätta streck, d.v.s. betygsunderlag saknas på en elev.  Jag svarar att det inte går för det finns betygsunderlag. Hon skrev det nationella provet och har gjort två uppgifter. Både på provet och på den ena  uppgiften fick hon IG.

Sen går jag hem och tänker att jag tydligen är en elak typ  och att det inte skulle vara så dumt om någon var lite snäll mot mig istället, men jag vet samtidigt att man är sin egen lyckas smed och att man inte får något gratis. Tyvärr verkar det inte som om mina elever vet det.

Det ska bli spännande att se vem som vinner i Mästarnas mästare ikväll. Jag håller på Stenis, för ingen annan verkar vara så otroligt fokuserad på att vinna som han. Han är det dessutom på ett ödmjukt sätt och man förstår nu att hans enorma framgång som skidåkare inte bara satt i benen och kroppen utan kanske framförallt i huvudet.

Maria Brandin har en helt annan taktik. Hon är mer som en ångvält som inte skulle dra sig för att skada sin motståndare för att vinna. I alla fall får man det intrycket när man ser henne på tv. Jag tyckte att det var fegt av henne att välja Billan i duellen förra veckan. Det hade varit större av henne att slå ut en man där. Att utmana och våga vinna eller försvinna.

För det är just det som gör en till mästare, tror jag.  Att man är en sån som kan satsa allt men sen förlora och säga: ”Du var bättre än jag. Grattis!” Att välja utmaningarna istället för att hoppas att motståndaren lämnar ”walk over.” Det är större. fast alla är vi ju bara människor, även Maria Brandin, Ingemar Stenmark och Anders Limpar.

Vem har inte som barn och ungdom gillat att spela spel? Regniga somrar satt vi med sommarkompisarna i husvagnen och spelade kort i timmar. Grannkillarna tillhörde en religiös sekt och fick inte spela kort för kyrkan och föräldrarna, eftersom kortspel var djävulens påfund, men vår husvagn ville de nästan aldrig lämna när speldjävulen fått grepp om dem.

I skolan spelades det väldigt mycket kort på rasterna, speciellt på högstadiet. Och när jag blev mamma fortsatte kortspelandet. Mina barn älskade alla sorters spel och kortspel. Det var väl då någon gång som jag började tröttna på spelandet och hellre ville vara ifred och läsa en bra bok. De senaste åren har jag försökt att hålla mig undan de där kortspelen. Inte för att jag tror på någon speldjävul utan mest för att jag är less och inte kan ta det på allvar längre. Det har blivit ungefär som med minigolf. Jag koncentrerar mig på att vinna på de tre första banorna, sedan tröttnar jag. Jag har ju liksom gjort det förut, alldeles för många gånger.

Så kände jag också när väninnan och jag var med våra döttrar i Kina i vintras. Tjejerna tjatade på kvällarna om att spela, men jag var djupt inne i en bok och hade ingen lust att avbryta läsandet. De fortsatte att tjata och till sist gav jag med mig.  Det var inte lätt för boken låg där hela tiden, tittade ledset på mig och viskade: ”Kom och ta mig”.  När jag hörde det försökte jag få slut på kortspelet genom att medvetet spela dåligt. Det skulle  jag inte ha gjort. Dotterns väninna blev utom sig. Hon skällde ut mig. Då kontrade jag med att hota att gifta mig med en av hennes morbröder. Inte för att jag hade träffat någon av dem, utan bara för att retas. Hon blev utom sig för hon såg hur varenda släktträff skulle förstöras bara för att jag fanns där som medvetet skulle försöka förlora i alla sällskapsspel. När hon var nära tårarna lovade jag dock att jag skulle avstå från giftermålet, men bara om jag fick läsa min bok och slippa kortspelet vi höll på med. Det fick jag.

Det är lustigt att det där som i barndomen kunde roa en i timmar plötsligt känns ganska trist och tråkigt, fast det  är också det som gör livet spännande – allting förändras.

Jag är har som lärare på gymnasiet ganska mycket förståelse för att eleverna kommer för sent på morgonen. Många av mina elever bor utspridda runt stan och har en ganska lång resväg. Men när morgonlektionen på fredagar började bli till en drop – in – lektion och jag fick dra om samma sak tre, fyra gånger ruttnade jag och skällde ut mina elever som den arga tant jag ibland är. På lunchen samma dag kom de så springande och frågade om de kunde få filma mig. De hade fått i uppdrag av MTV att göra en liten reklamsnutt om ett nytt program och nu behövde de några arga vuxna som uttalade sig om programmet. Det är klart jag ställde upp. Nu väntar jag bara på fler anbud. Hollywood nästa! 😉

Det är inte för inte man som singel tappar tron på kärleken. Den ena gubben efter den andra i sexskandal efter sexskandal. Är det inte våldtäktsförsök på hotellstäderskor så är det porrklubbsbesök, träffar med prostituerade eller förhållanden med yngre kändissångerskor eller med barnflickor. Är det så att män med makt måste bevisa att de är ”riktiga” män även på det sexuella planet? Tänker de, att nu är jag så rik och berömd så nu kan jag göra vad jag vill även när det gäller sex? Eller tänker de inte alls? Eller kanske bara med pitten?

Huruvida kung Carl Gustaf tänker, ska jag inte spekulera om här, men jag måste bara få säga följande:

Om man är kung får man inte göra hur som helst! Man är en förebild! Om man vill göra vad man vill får men helt enkelt avgå och sluta vara kung. Det är ju faktiskt så att kungen försörjs av oss skattebetalare. Därför få vi också ha en åsikt om hur kungen beter sig. Och jag tycker det är illa när man som kung är otrogen, fjantar runt med prostituerade eller går på porrklubb.

Mest av allt tycker jag dock  synd om Silvia. Om jag vore i hennes kläder skulle jag ta ut skilsmässa, åka jorden runt, le och vinka. Det skulle vara bättre än att bli en bitter kvinna  med en man som måste bli bekräftad av andra kvinnor för att känna att han duger som man och som kung. Jag tror att Silvia skulle kunna bli en fantastisk förebild för många kvinnor. Och framförallt tror jag att hon skulle bli mycket gladare.

Min favoritsysselsättning är att titta på folk och fantisera om vilka de är. Jag kan sitta i timmar på ett ställe och glo och fundera. Därför vill jag nu tacka SL för att jag i lördags kväll och natt fick tillfälle att utföra min favoritsysselsättning i två och en halv timme.

Jag var på fest i Bollstanäs. 23.47 skulle det gå en buss därifrån som skulle passa med tåget och sen skulle tåget passa med tunnelbanan hem till mig. Bussen var dock tjugo minuter sen och därmed missade jag och de andra passagerarna tåget. Jag fick en lång stund på mig att studera livet vid en pendeltågsstation i norrort en lördagsnatt och kunde konstatera att det var ganska dött. Inte många alls att glo på så det var tur att jag hade med mig en Expressen i vilken jag kunde beundra sonens bild på J-O Waldner.

Alldeles innan vi kom till Centralen blev det något krångel med tåget som gjorde att jag missade min tunnelbana. Den går inte så ofta på natten så jag fick ännu en lång stund på mig att studera alla typer av människor som rör sig i city en lördagsnatt. På perrongen vid T-centralen var det många unga män. Jag blev inte alls förvånad över att en av dem  blev ihjälslagen alldeles i närheten samma natt. Det är aldrig bra att så många unga hormonstinna och alkoholpåverkade män samlas på ett ställe på natten. En av dem försökte till och med ragga upp mig med följande replik: ” Jag har tittat på dig en stund nu och känner igen dig. Visst går vi i samma Sfi-grupp?” Jag log till svar och skakade på huvudet och sa att någon Sfi har jag aldrig läst och så tog jag en tunnelbana som inte går ända hem till mig några stationer längre bort för att få lite lugn och ro. Vid den stationen var det en hel del unga kvinnor som väntade och en glad kille som kände den ena unga kvinnan lite grann. De började prata och han lade hela sin charm på att få med sig henne hem. Tyvärr fick jag inte veta om han lyckades för min tunnelbana kom och slutligen, efter två och en halv timmes resa kom jag hem.

Än en gång, tack SL för en natt med min favoritsysselsättning.

Om man orkar sig ut från tullarna i Stockholm, till Telefonplan närmare bestämt, (jag bor på gångavstånd)  kan man beskåda Konstfacks elevutställning. Roligt, vackert, intressant och tankeväckande!

Nej, jag är inte död, deprimerad eller sjuk om det nu är någon läsare som undrar varför jag inte skrivit på länge. Däremot har bloggen fått ett nytt utseende och därmed en mängd nya funktioner. När jag numera skriver ett inlägg finns det allt för många ikoner att klicka på. Att skriva ett blogginlägg är inte lika lätt som förut och det tar längre tid.

Och tid har jag som lärare inte så gott om så här i slutet av terminen. Det är mängder med prov som ska rättas och betyg som ska sättas och sen kommer ju alla de där eleverna som man knappt sett under terminen galopperande och undrar vad de kan göra för att bli godkända. De flesta får ett: ”Sorry, du skulle varit närvarande”, till svar. Med de som varit där till hälften har man som lärare skyldighet att hjälpa till ett G trots att de själva valt att ligga hemma i sängen, jobba extra, måla naglarna, meka med motorcykeln, spela datorspel eller hänga med den arbetslösa killen/tjejen istället för att gå i skolan. Så nu tenteras det och rättas till förbannelse.

När man har barn har man fördelen att också lära känna barnens kompisar. Dottern har några roliga som startat en ny blogg. Den handlar om en nyckel, en enträgen vaktmästare och en skola som inte förstår sig på komik utan tar allt alldeles för seriöst.  Kämpa på killar! Ni är roligare än de flesta komiker i svensk television.

Hälsningar från en som alltid försöker att ta lätt på saker och ting i livet.

Det är den första maj och jag har som vanligt jobbat några timmar. Jag gör det varje första maj i protest mot kommunismen och socialismen. Tidigare har jag här på min blogg skrivit om min fars farbror som blev avrättad av ryska kommunister den första maj 1946. Hans brott var att han inte hade sitt id-kort på sig. Familjen fick inget veta om hans öde förrän 60 år senare. Och han är inte den ende. Kanske var det flera miljoner människor som dog i Kina under Maos tid och fortfarande försvinner människor spårlöst där för att de har fel åsikt om saker och ting.

Att så många människor är hängivna idéer som i teorin kan verka bra, men som inte i ett enda fall i världshistorien har visat sig fungera i praktiken, är på ett sätt förvånande, men kanske ändå inte. Människor har alltid velat ha enkla lösningar, dela upp i onda – goda och i  svart eller vitt.

Ytterligheter som fascismen och kommunismen är två ganska likartade ideologier som vi människor måste ta avstånd ifrån. I en demokrati tillåts människor att tänka själva, diskutera, ha åsikter och ha rätt att ändra sig. Man får sticka ut och vara en som inte tycker som alla andra, en som törs tänka själv. Det anser jag att man inte gör när man går ut och demonstrerar på befallning den första maj.