Månad: februari 2012

Äntligen har forskaren Björn Öckert kommit fram till det som vi lärare vetat om hela tiden; att elever som går i små klasser får bättre resultat. Det är väl egentligen ganska självklart att en lärare hinner med eleverna bättre, hinner se alla, bry sig om alla ,  hjälpa alla och kanske t.o.m. individualisera om hon/han bara har 20 elever att ta hand om istället för 32. Dessutom blir det ju lugnare i klassrummet med färre elever för även om läraren är bra på att hålla ordning så låter det mer när 32 elever drar in stolarna, vässar pennorna, hostar, nyser, snyter sig, vänder blad i boken eller viskar med kompisen än om 20 gör det. Björn Öckert har också kommit fram till att de elever som gått i små klasser också har lättare att få jobb och tjänar mer än de som gått i stora klasser. Elever som gått i små klasser betalar alltså mer i skatt! Haja det, alla ni kommunpolitiker som kräver att skolorna måste fylla klasserna till bristningsgränsen för att få ekonomin att gå runt. På sikt tjänar alla på att klasstorleken minskas. Det har vi lärare dessutom vetat om hela tiden.

Du gamla, du fria av Liza Marklund är den nionde deckaren om Annika Bengtsson. I denna bok läggs huvuddelen av handlingen till Afrika och ett otäckt kidnappningsdrama. Det är sju europeiska konferensdeltagare som kidnappas i Östafrika. En av dem är Annika Bengtssons man.

Berättarjaget i boken växlar och som läsare får vi inblick i både svårigheten att leva i en parrelation, kvinnovåld som reportern Annika Bengtsson kommer i kontakt med genom sitt arbete, svårigheterna med Afrikas politik och ekonomi samt vad som händer med människor när katastrofen är ett faktum och oskyldiga människor hamnar i händerna på skoningslösa kidnappare.

Du gamla, du fria är som de andra deckarna om Annika Bengtsson välskriven  (Fast jag hittade några slarvfel som hade rättats till om jag varit korrekturläsare.) och lättläst. Liza skriver, som den drivna författare hon är, tydligt och målande. Hon väver skickligt in problemen med mäns våld mot kvinnor både i Sverige och i världen i övrigt och när hon beskriver händelserna i Afrika känns det som man är där. Liza har med andra ord gjort sin research noga. Slutet är rafflande och överraskande och det är svårt att lägga ifrån sig boken. Man vill helt enkelt veta hur det går, för gisslan och då speciellt för Thomas, Annika Bengtssons man, men också hur det går med deras äktenskap. För i den här boken är Annika inte bara en åskådare när mannen i hennes liv är otrogen. I den här boken tar hon faktiskt för sig själv också och det ordentligt.

Grattis Annika! Och grattis Liza Marklund för idag har Nobels testamente  galapremiär på bio. Min dotter är såklart där och spanar.Det ska bli spännande att höra vad hon tycker. Förhoppningsvis kommer Du gamla, du fria  också som film framöver. Det ser jag i så fall fram emot. Den kan nämligen bli ett inlägg i debatten om bistånd, militärer, våld, fattigdom och kvinnors utsatthet på kontinenten Afrika.

Ja, vad ska man säga om det berömda framträdandet i Melodifestivalen? Björn Ranelid pratar på, nästan rappar och försöker remixa sig själv på scen. Är detta en schlager?

Jag är ju inte i musikbranschen så det är svårt att säga, men något kan jag säga: Vad är det som driver den karln till att ställa upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang? Jag har sällan sett någon ha så stark tävlingsinstinkt. Tyvärr kan jag inte alltid tycka att det är bra att ha en sån instinkt. Man bör veta när man ska dra sig tillbaka. Och framförallt… bör man förstå att man gör sig själv till åtlöje när man hela tiden måste tala om att man är den ende författaren som lyckats med det, det och detta. Det vet ju folk. Inte behöver man skriva alla på näsan hela tiden att man sprungit 100 m på den och den tiden, vunnit Augustpriset, spelat i A-laget i Malmö FF, varit med i Let´s  dance, skrivit X antal böcker o.s.v. o.s.v.

Det hela vittnar om att Björn Ranelid har en väldigt låg självkänsla eftersom han hela tiden måste skriva oss på näsan om vad han presterat. Stackars han! Vilken prestationsångest som måste ligga bakom och vad sorgligt att han förmodligen aldrig kan uppskatta någon annans framgång. Björn Ranelid är ett fall för Sveriges psykologer, tycker jag. Vad tycker du?

Jag har till skillnad från många andra aldrig drömt om att bli varken pilot eller flygvärdinna. Det där med att jobba i luften har liksom aldrig lockat. Däremot var det viktigt för mig att ta körkort. Frihetskänslan bakom ratten var obeskrivlig första gången jag fick låna pappas bil och burna iväg alldeles själv. För trots att det är trettiofyra år sedan jag fick mitt körkort minns jag det som det var igår.

Tyvärr äger jag ingen egen bil, men med olika bilpoolsbilar (Volvo) tar jag mig ut till skidspår och hem till vänner som bor lite avigt till. Funderingar finns på att köpa en egen bil, men än så länge är det bara funderingar. För att köpa bil är för mig som att ta mig igenom en djungel. Vilket märke ska man välja, vilken modell, och varför är bara några av de frågor som surrar i min hjärna.  Att köpa bil är kanske ännu svårare än det var att ta själva körkortet. Blir jag däremot utvald som testpilot åt Peugeot vet jag i alla fall hur en sån är att köra.  Undrar du det med? Anmäl dig vet jag!

Med jämna mellanrum skriker tidningarnas löpsidor ut budskap om bantning. Den ena dieten efter den andra rekommenderas, bara för att visa sig farlig några månader senare. Själv har jag aldrig provat dieter. Aldrig någonsin faktiskt. Jo just det, en vår för trettio år sedan fick jag för mig att jag skulle fasta. Jag skulle bara dricka vatten och olika téer i en vecka. Efter fyra dagar höll jag på att svimma på jobbet. När jag kom hem bröt jag fastan och började äta. Det intressanta var att jag som aldrig har haft ett särskilt stort glass- och gräddsug drabbades av det så hårt att jag köpte minst två – tre magnumglassar per dag istället för kanske en i månaden. Med det här kära läsare vill jag säga att jag egentligen tror att dieter är skit. De skapar obalans i systemet och gör att man drabbas av onormala sug istället. Det enda som hjälper om någon vill gå ner i vikt är att äta normalt och nyttigt samt motionera mera.

Men vad är äta normalt? Jag har träffat överviktiga som inte alls förstår varför de ständigt går upp i vikt och sen ser jag dem dricka flera liter Coca – cola varje vecka och vräka i sig en påse chips till. Det kan man göra om man cyklar eller springer flera mil varje dag, men inte om man ständigt sitter i soffan. Det är intressant att så många inte förstår sambandet. Så om du funderar på en diet så uppmanar jag dig att motionera en timme om dagen och äta normala, men nyttiga måltider.  Själv har dottern och jag just köpt toningskor som vi ska ut och promenera med när snön försvinner. Fast än så länge åker jag i alla fall skidor. Inte för att gå ner i vikt utan för att komma i form och må bra. Dessutom sover man bra när man motionerar och stressar mindre. Se så, ut och motionera du med!

Som lärare i svenska har man fördelen att komma i kontakt med ny litteratur. Den här dikten fann jag i antologin Människosaker, Karavan 2008, för några år sedan. Den är skriven av Virato da Cruz och  handlar om en förälskad man som vägrar att bryta ihop av ett nej. Läs och bli glad. Trägen vinner eller är det rumban som gör det?

FÖRÄLSKELSE

Jag skrev till henne på parfymerat papper

med min vackraste handstil sade jag att hon hade

ett lysande leende lika varmt och underfundigt

som novembersolen när den leker konstnär i akaciornas blom

och strör diamanter i havets fransar

och fyller mangofrukten med saft

Hennes lena hy trotsade all beskrivning…

Hennes lena hy i jamboträdets färg doftande rosor

hennes lena hy hade samma ljuvhet som hennes kropp

så spänstig och ljuv – som maboque

Hennes bröst, som apelsiner – apelsiner från Loge

hennes tänder … – elfenben

                 Jag skickade henne mitt brev

                 och hon svarade nej.

 

Jag skickade henne ett kort

som min vän maninho hade gjort med tryckta bokstäver;

”Mitt hjärta lider för din skull”

I ena hörnet – JA, i andra hörnet – NEJ

                      Och hon vek in hörnet med NEJ

 

Jag skickade henne bud genom Zefa do Sete

och bad på mina bara knän

vid den heliga jungfrun på ön, vis Santa Ifgénia

att hon skulle förunna sig min kärlek

                      Och hon svarade nej.

 

Jag grävde ut hennes fotavtryck i sanden och bar till gamla Chica, den bästa medicinkvinnan

här i trakten och bad henne kasta en trolldom över henne

så att hob  förhäxades av en kärlek lika stark som min…

                     Och hennes trolldom slog fel.

 

Jag väntade på henne utanför fabriken om eftermiddagen

jag ville ge henne ett halsband i present och en ring och en brosch,

jag bjöd henne på konfekt i backen vid Missionen,

vi satt på en bänk vid torget med statyn,

jag smekte henne över händerna …

jag talade om kärlek… och hon svarade nej.

 

Jag drev omkring skäggig, smutsig och barfota

som en utsliten tvångsarbetare,

Och de letade efter mig

”Har ni inte …(åh, har ni inte sett?) stackars Benjamin?”

Och hittade mig irrande omkring borta vid Sambas höjder.

 

För att få mig på andra tankar

tog de med mig till festen hemma hos Januário

men där satt hon i ett hörn och bara fnittrade

och berättade allt för andra vackra flickor från arbetarkvarteren.

 

Då spelade man upp en rumba – jag dansade med henne

och i vilda turer flög vi genom salen

som när en stjärna far i ett streck över himlen!

Och alla omkring oss skrek; ”Bravo Benjamin!”

Jag såg henne i ögonen – hon log emot mig

jag bad om en kyss – och hon svarade ja.

 

Jag börjar förstå mig på människor som är överviktiga och börjar träna, men aldrig kommer längre än att börja för att sedan ge upp och tjockna till ännu mer. Inte för att jag har förvandlats till någon koloss och inte för att jag är hur otränad som helst, men efter att ha tränat fyra gånger i veckan hela hösten blev det ett uppehåll på nästan fyra veckor på grund av influensa, förkylning och lunginflammation. Nu är jag igång igen och det är tyngre än någonsin i dubbel bemärkelse.Helst av allt skulle jag bara vilja ligga kvar på soffan och käka praliner.

Fast i dag åkte jag 17 km skidor och första 10 km gick väl bra, men sen, fy sjutton. När jag höll på att bli om åkt av en indier förstod jag att jag är långt i från min toppform. Nu är det dock bara att gneta på trots träningsvärk och trötthet. Förhoppningsvis vänder det innan Tjejvasan den 25 februari.

Det är inte lätt det här att behöva välja. Särskilt när man inte fått syna de olika alternativen på nära håll. Att göra ett urval via en titt på nätet är inte så lätt. Om jag får bestämma helt själv satsar jag på Oddvar, naturlig och billig som bara den. Nils, Holger och Egil verkar vara för mjuka och Marius är alldeles för plastig för min smak. Men det är klart, dottern vill också tycka till så man vet aldrig. Jag hoppas på Ingolf. Han är robust, lagom hög och helt klädd i vitt.

Det blir nog en tur till IKEA i helgen.