Författare: monika_thormann@hotmail.com

Förr i tiden var det godsägare, brukspatroner, grevar och baroner som tjänade pengar och arbetarna som slet ut sig. Så blev det så småningom krav på demokrati och jämlikhet. Fackförbund bildades och hela 1900-talet var en seger för den anställde arbetaren med bättre lön, semester, pensioner och sjukförmåner.

Man kan undra vad det blev av den där demokratin och jämlikheten? Dagens unga får sällan fast anställning utan ställer upp och jobbar när som helst vilket leder till mycket oregelbunden inkomst.

Om man är frilansfotograf och arbetar för Expressen blir man numera behandlad som forna tiders tjänstehjon. Tidningen ska kunna ringa in en fotograf vilken tid som helst på dygnet och fotografen vet aldrig hur många jobb den får per månad.  Nu vill tidningen inte heller betala för det!

VD:n för Bonnierkoncernen, Gunilla Herlitz tjänar 19 eller är det 29 miljoner / år, men är man frilansfotograf på Expressen får man på längre jobb sämre timlön än om man arbetar i en butik.

En fotograf jag talade med konstaterade att han har många års utbildning och lång erfarenhet som bildjournalist, men med det nya avtalet kommer han att tjäna lika lite som när han jobbade extra i en kiosk som tonåring.

Hur tänkte Expressens chefer nu? Enligt Dagens media har tidningen gått med vinst i tolv år, men vill inte betala för professionella bilder. Inte en rad har skrivits om det i tidningen. Och var finns solidariteten och det kritiska tänkandet hos tidningens journalister?

Expressen är inte bättre än forna tiders godsägare, snarare sämre. Och bravo alla frilansfotografer som vågar att protestera!

#Expressen

 

När slutar man vara invandrare?

Det pratas mycket om invandrarungdomar hit och invandrarungdomar dit och jag undrar när man slutar att vara invandrare?

Om man är född i Sverige så vet man oftast inte så mycket om sitt ”hemland”. Man har gått på dagis i Sverige, gått i skola i Sverige, vidareutbildat sig i Sverige och jobbar förhoppningsvis i Sverige. I sitt s.k. hemland eller ens föräldrars hemland har man för det mesta aldrig bott. Man kanske besöker det någon vecka per år och man har förhoppningsvis lärt sig prata hemspråket, men oftast talar man det inte lika bra som svenska.

Man har lärt sig njuta av en del maträtter från ”hemlandet”, men man älskar helt säkert inte alla. Kanske känner man inte ens till alla.

Man känner förmodligen till fler svenska artister, idrottsstjärnor, författare och andra kändisar än från ”hemlandet” för man är ju i Sverige mest hela tiden. Inse det. Man är ju i Sverige mest hela tiden.

Mina föräldrar kom till Sverige när de var 17 och 21. Tänk dig själv! Hur mycket av ditt lands kultur har du med dig då? Det är i Sverige de har arbetat, bildat familj och blivit vuxna.

Och vi barn då? Jo, visst pratade vi hemspråket som barn och visst kan vi tala det fortfarande, men det är svenskan som sitter djupast. Vi har ju aldrig bott där i ”hemlandet” och därför vet vi heller inte allt om landet. Det finns förmodligen en eller annan svensk som bott och arbetat där som vet mer.

Och maten då? Jo, visst älskar jag vissa rätter som mamma lagat, men efter många år med en man från ett annat land har en och annan maträtt därifrån fastnat i min repertoar. För att inte tala om rätterna jag stött på när jag varit på semester. De förekommer nog oftare i mitt kök numera.

Så, när slutar man att vara invandrare?

 

 

”Vi behöver en ny Voltaire, Gandhi och Martin Luther King på en och samma gång i världen”, säger väninnan.

Och en ny Rosa Parks, helig Birgitta eller kanske en Hildegard av Bingen? tänker jag. Fast sen funderar jag på dagens kaos där människor dödas, svälter, fördrivs, flyr, tigger och lider och undrar om det inte är fel att vi väntar på någon undergörare som ska agera. Vi behöver en ny fredsrörelse, en ny demokratirörelse och jämställdhetsrörelse. Där vi som lever i en demokrati lär ut och sprider det goda. För vi skriver år 2015, men i många delar av världen råder det medeltid med blodshämnd, förtryck och våld.

”Vad kan jag göra åt det?” tänker du. Jo, det ska jag tala om:

Om du är lärare, skitsamma vilket ämne du undervisar i, prata med barnen eller ungdomarna. Lär dem vad demokrati är, få dem att släppa blicken på datorn, surfplattan eller mobilen och förstå att det finns en värld därute som de ska leva i. Prata varje vecka om vad som händer i världen.

När terrordåden i Paris hade inträffat var det alldeles för många gymnasieungdomar som inte hade en aning om vad som hade hänt. Alldeles för få hade tittat på nyheterna eller pratat med någon vuxen om det.

Om du är förälder: Prata med dina ungar! Sitt inte och ät i varsitt rum. Sitt tillsammans runt bordet och prata om vad som händer i världen. Titta/lyssna på nyheterna tillsammans och ta er tid att prata med varandra. Inför en surffri dag/kväll då ni umgås och pratar. Alldeles för många av mina elever berättar att de sällan pratar med sina föräldrar.

Tillsammans är vi starka… eller hur var det?

Ingen går oberörd efter terrordådet i Paris. Ondskan har slagit till igen. Vi förfasar oss och undrar. Hur kunde det ske?

Två unga män jagas.

När jag tittar på nyheterna på TV får jag veta att bröderna, som är franska medborgare, blev föräldralösa och växte upp på barnhem i Frankrike. Genast tänker jag på ett antal Stasispioner i DDR som hade en liknande bakgrund. Är det kanske så att den utan närhet och kärlek i barndomen blir ett lätt offer för sektliknade grupper? Att den som inte fått positiv uppmärksamhet under uppväxtåren gärna lyder en högre makt? Att den som känt sig ensam och övergiven under barndomen suktar efter uppmärksamhet och blir ett lätt offer för en destruktiv organisation? Att en uppväxt i ett utanförskap ger en mentalitet där man hatar istället för älskar?

Vad kan vi ”vanliga” människor göra för att förhindra att terrorn fortsätter?

Det är enkelt, fast svårt. Var och en måste börja med sig själv och fråga sig: ”Vad kan jag göra för ett tryggare, godare samhälle?”

Min kloka vän Eva Robild har skrivit om detta på sin blogg i dag. Tack för inspirationen Eva!

Citatet nedan har jag publicerat på bloggen tidigare. Nu gör jag det igen.

Det är gratis att:

• le
• skratta
• tänka gott om andra
• säga något positivt till en medmänniska
• ge beröm
• erbjuda hjälp
• ha en god vän

”Det var det han hade menat när han sa att han inte var den som skulle tvinga oss att välja – det var vi som måste välja, vi som stod vid dörren och måste öppna den. På något vis hade jag inte förstått denna enkla sak; att ett val var exakt vad jag inte kunde påtvingas, eftersom allt som var påtvingat inte var något val.”

Ur Testementet (s.129) av Nino Ricci, Natur och Kultur, 2002

Blev det för mycket julmat? För många glas skumpa och vin till nyår? Gick du aldrig de där länga promenaderna som du hade tänkt? Fastnade du framför TV:n medan pralinerna hamnade i din mage? Känns kläderna för trånga nu?

Jag vet hur det känns. Trots att jag både joggat och varit ute på vandring under ledigheten har det blivit lite för mycket av det goda. Men jag bekymrar mig inte. Jag har hittat lösningen.

På rean i går fann jag ett par snygga Sculpture tights. Med dem på ser både mage, rumpa, lår och vader mycket vältränade ut trots att jag inte tillbringat en minut i gymmet under de senaste veckorna.

Dessutom är det två lediga dagar kvar. Fram med joggingskorna, skridskorna eller ta en tur till gymmet vet jag.

Och god fortsättning på 2015.

Som i en dimma drev vi in i 2015. Att mitt nyårssällskap och jag knallat upp på höjden för att se stans alla fyrverkerier hjälpte inte. Molnen och dimman gjorde att vi knappt såg de som avfyrades framför oss. Det gjorde emellertid inget. Vi har firat åtskilliga nyårsaftnar och fler hoppas vi att det blir. Fast man vet ju aldrig.  Den sista dagen på 2014 började med blodsutgjutelse för min del.

Nyvaken lät jag armen hänga ner utanför sängen. Katten Penny anföll och högg tag i handleden. Blodet droppade och efter att ha snackat med en klok väninna ringde jag vårdupplysningen. ”Stelkrampsspruta för 25 år sedan!” Jag fick åka till närakuten och ta en ny. But don´t worry. Katten och jag älskar fortfarande varandra. No hard feelings at all.

Fyra timmar har snart gått på det nya året. Mitt sällskap har vandrat hem, flaskorna är tömda och ljuslågorna suger i sig det sista av stearinet.

Vad önskar du dig inför 2015? Peace, love and understanding som i en gammal slagdänga? Eller bara lugn och ro?

Gott Nytt År. 2015 blir vad vi gör det till.

 

I Dagens Media går det att läsa om Marcus Birro och att han fått sparken från Expressen. Jag undrar hur man kan få sparken när man frilansar och tänker samtidigt att allt alltid är så uppförstorat kring den där Birro.

Han verkar vara påläst som sjutton i vissa sammanhang, men fattar tydligen ”nada” i andra. Jag har läst flera välskrivna krönikor av honom, men också andra navelskådande skrivna av en självömkande vit man i medelåldern. Min status – singel, skvallrar som du säkert förstår, att jag har fått nog av dessa män för flera år sedan.

I pjäsen ”Det är synd om papporna”, drev Unga Giljotin med bland annat Birro och andra vita medelålders män som i Sverige  får ta så otroligt mycket plats i media. Det var synd att ingen på Expressen tog upp pjäsens innehåll eller lyfte fram manusförfattarna till den. Fast dessa unga manusförfattare tillhörde så klart inte det svenska etablissemanget som ohämmat får yttra sig överallt, år ut och år in. Har ni tänkt på att det oftast är: ”Same, same but different?”

Om jag fick bestämma skulle krönikörer bytas ut oftare. En och samma människa har inte alltid så mycket nytt att berätta. Det är ganska trist att läsa olika varianter på samma tema i flera år.  Expressen och de andra stora tidningarna skulle behöva ”sparka” fler av sina frilansande krönikörer. För nog är det så att vi läsare har tröttnat på vissa av dem för länge sen?

#Birro #DagensMedia #Expressen #Detärsyndompapporna #UngaGiljotin #män #vitamedelåldersmän #krönikör

Om man jobbar i Stockholms stad har man förmånen att gå på kurser helt gratis som arrangeras av Elisabeth Söder och Medioteket. Under två kvällar har jag lärt mig väldigt mycket om dramaturgi av Elisabeth Croneborg. Nu vet jag nästan allt om konflikter, vändpunkter fördjupning och klimax.  Tack!

I dag är det 25 år sedan muren mellan Västtyskland och Östtyskland föll. Om ytterligare några decennium kommer staten DDR bara vara en parentes i historien. Historielärare kommer att stå inför sina elever och tala om att Tyskland var delat och mer än så kommer framtidens barn och ungdomar kanske inte veta.

För mig som föddes i Sverige av föräldrar som flytt från DDR har muren varit närvarande under hela mitt liv. Det var där i Östtyskland våra släktingar fortfarande bodde. Släktingar, vi bara kände vid namn, men aldrig hade träffat. Det var dit, till DDR, vi inte kunde åka eftersom vi var flyktingar och pappa, som inte gjort militärtjänsten där, riskerade att häktas. Det var landet som så många svenska vänstermänniskor talade gott om, utan att vilja förstå att det var en diktatur.

När vi blev svenska medborgare 1969 fick vi ett brev från östtyska ambassaden där det stod att en östtysk medborgare alltid är en östtysk medborgare. Det gick inte att avsäga sig medborgarskapet och trots att vi tre barn var födda i Sverige och aldrig hade satt vår fot i DDR räknades vi alltså som medborgare där.

Hur har muren påverkat mitt och mina syskons liv? Vad minns jag från DDR? Mina första minnen var paketen som vi skickade dit med kaffe, kryddor, choklad, nylonstrumpbyxor och andra förnödenheter som våra släktingar inte kunde få tag på i Östtyskland. Ibland kom det även paket därifrån med farmors tjocka tyska julpepparkakor, fula, märkliga och illaluktande plastväskor som våra släktingar köat länge för, men som vi ansåg vara hemska och aldrig använde och ibland en och annan användbar sak som en kinesisk frottéhandduk.

När vi på 80-talet vågade resa till DDR första gången minns jag de förödmjukande kontrollerna vid inresan som andra svenskar slapp, men som vi alltid utsattes för. Vi var också tvungna att i förväg anmäla alla resor och besök vi skulle göra i landet, anmäla oss vid ankomst på varje ort och dessutom skrivas in i husboken, som i min fasters hus sköttes av en man som arbetade vid Stasi.

 

Vid inresa till DDR var man alltid tvungen att växla en viss summa pengar per dag. Eftersom man inte fick föra ut östtysk valuta gällde det att hitta något att köpa. Plastskålar, kastruller och handdukar fick följa med hem. Men jag minns också mina släktingars rädsla för att jag skulle sätta på TV:n med för hög volym och att grannarna skulle förstå att de hade en olaglig västtysk tv-sändare. DDR var ett nedgånget land. Det saknades  matvaror, mediciner och många byggnader låg i ruiner eller hade ännu kulhålen kvar från andra världskriget. Motorvägarna var av betongplattor eller grus och särskilt många bilar fanns inte heller.

Våra släktingar fick inte resa ut. Jo, farmor som var född 1888 och pensionär fick komma om vi betalade resan. Det gjorde vi ibland och då reste hon ensam med tåg från Berlin med byte i Malmö. Jag tror att hon var 85 år sista gången hon var i Sverige.

För mina föräldrar kom murens fall för sent. De hade redan barnbarn i Sverige och ingenting att flytta tillbaka till.

Snart är muren ett minne blott och jag märker redan på mina egna barn att de aldrig kommer att förstå hur det var att ha släkten i ett land man inte fick besöka och inte kunde ta emot besök ifrån.