Författare: monika_thormann@hotmail.com

Många elever på gymnasiet har alldeles för dålig läsförståelse. De kan läsa och förstå om texten är tydlig eller om det krävs att ta fram fakta som årtal eller namn, men om det krävs att de ska läsa mellan raderna är det kört. ”Jag fattar ingenting”, brukar de då skrika rakt ut i klassrummet.

Följande text var med på ett religionsprov jag hade med mina gymnasielever:

”På den tiden, då Buddha levde, sökte en kvinna som hette Kisogotama upp honom, för att få råd. Kisogotamas enda barn hade just dött och hon var mycket bedrövad. Hon hade burit den lilla kroppen till hus efter hus för att hitta någon som kunde väcka barnet till liv. Buddha sa till henne att om han skulle kunna hela barnet, så måste hon skaffa några senapskorn. Men tillfogade han, kornen måste hon få av människor vars hem aldrig hemsökts av döden.

Kisogotama gav sig iväg på sitt desperata sökande. Återigen gick hon i hus efter hus, men inte ett enda fann hon, som aldrig hade hemsökts av döden. Hon insåg efter ett tag vad det var som Buddha hade lärt henne. Hon begravde sitt barn och återvände till honom för att bli en av lärjungarna.”

Ur Dhammapada

Vad var det som Buddha lärde Kisogotama?

I en av mina klasser i årskurs två på gymnasiet  kunde nästan hälften av eleverna inte svara på den frågan. Några svarade inte alls och andra svarade att det inte fanns någon som hade senapskorn.

Hur blir man då en bättre läsare? Jo, genom att öva. Alla fattar att för att bli bäst i Sverige på att paddla kanot måste man träna otoligt många timmar, men när det gäller läsning tror fortfarande både elever, föräldrar och till och med vissa lärare att det går av sig själv. Det är fel. Man måste öva sig på att läsa varje dag om man ska bli en bra läsare! Läsa olika slags texter och fundera på vad de handlar om. Läsa tio böcker på sommarlovet, läsa tre- fyra romaner på jullovet och läsa en dagstidning varje dag! Efter en tid av idogt läsande kommer det att märkas skillnad.

I serien Tackla, läsförståelse, skönlitteratur, blå, röd, och svart pist, Natur och Kultur finns korta noveller med olika slags övningar. Köp, läs och öva! Läromedlet passar både för högstadie- och gymnasieelever. Blå pist är lättast, röd lite svårare och svart är svårast. Och ja, jag är en av medförfattarna.

 

Vissa citat tål att upprepas. När människor utsätts för stress och inte får sova ordentligt ökar förmodligen lyckan hos dem som letar efter fel. Då brukar jag svara: ”Letar du efter fel? Var så god! Dem bjuder jag på.” För visst är det så att:

”De enda som hittar det de letar efter här i livet är de som letar efter fel.”

sagt av Gudmund Hemes

Resultatet från Pisaundersökningen har kommit och jag är med trettioett års erfarenhet av undervisning inte ett dugg förvånad.

Det hände något 1993 när Görna Persson bestämde att skolan skulle styras av kommunerna. Då blev det plötsligt viktigt för varje kommun att utnyttja (skolans) kommunens lokaler maximalt. Skolsalar fick inte stå tomma. De skulle vara i bruk hela tiden. Från att varje klass haft ett hemklassrum på gymnasiet/att skolan haft ämnesklassrum började man nu blanda och ge. Alla började byta salar med varandra. Eftersom salarna numera ska utnyttjas varje minut och inte får stå tomma kläms alldeles för många elever in i skolan och det skapar kaaos. Lärare byter sal i ett och elever hittar knappt till sina salar. Att inreda ett klassrum med tavlor, växter, böcker är ett minne blott på gymnasiet. Dessutom försvann de gemensamma rasterna i sparivern. Och med dem det naturliga dagliga pedagogiska samtalet. Nu kan man jobba på samma skola i ett år utan att se skymten av varandra.

I början på nittiotalet, före Göra Persson, hade en elev tre timmar svenska/vecka. Grupperna var mindre, takten lägre och som lärare hann jag se och bry mig om alla elever. Nu förväntas elever att läsa mycket själva hemma, vilket alla inte klarar av, En 100 poängs kurs på gymnsiet har inte längre 100 timmar utan det läggs ut 84. Det innebär att eleverna ska studera minst 16 timmar på egen hand och i skolan kan man utnyttja lärarna mer, d.v.s. en lärare får nya (fler) grupper att ta hand om vilket givetvis gör att kvaliteten sjunker. Har man som lärare 90 prov att rätta istället för 60 får man mindre tid till att förbereda lektioner och bekymra sig om de elever som halkat efter.

Sparivern på framförallt gymnasieskolan har gått för långt. Omkringpersonal saknas. En lärare är samtidigt vaktmästare, tekniker, skolmatsalsvärdinna, rastvakt, , kurator, syo, sekreterare och städpersonal. Nu för tiden lägger vi lärare t.ex. ner massor av tid till att administera och fixa med datorer istället för att ägna tiden åt våra elever. En klantig organisation på skolan gör dessutom att olika administativa system inte synkar med varandra. Vi fyller i frånvaro på Skola 24, omdömen på skola24 och betyg på Hanna. Resultaten från de nationella proven ska bokföras på minst tre ställen och när någon elev har varit frånvarande för mycket ska vi som lärare dra in studiebidraget. Då ska Skola24 kollas, blankett skrivas ut från Fronter och lämnas vart? Ja det vet vi för det mesta inte eftersom rutinerna ändras hela tiden. Informationen läggs dessutom ut på olika ställen på Fronter. Ibland måste man vara detektiv för att hitta den. Eller också kommer informationen via mejl.  Detta vet man aldrig, det är en enda röra. Och till besvär när man letar efter informationen.Vem sålde in Fronter till skolan? Detta användarovänliga program borde aldrig fötts än mindra handlats in.

Att man dessutom ändrat betygssystemet två gånger på relativt kort tid är en katastrof. Istället för att få välbehövlig fortbildning i våra ämnen och bli bättre pedagoger har vi lärare suttit på våra studiedagar i flera år och tolkat Skolverkets flummiga kriterier. De nya som kom nyss har tack ock lov varit tydligare och bättre, men det läggs ner alldeles för mycket tid på detta istället för att ge oss lärare inspirerande utbildning så att vi kan utveckla oss själva och så småningom eleverna.

Ja det finns mycket mer att berätta om skolan i Sverige som är på väg utför, men det får ni läsa om en annan gång.

Vi lärare har fått löneförhöjning och det är alltid lika intressant att se vilka chefen har satsat på. Kollegan brukar nämligen skaffa fram en lista med allas lönepåslag. Jag hade i år på mitt utvecklingssamtal med chefen blivit lovad ett extra påslag. Hen var imponerad över det jobb jag lägger ner på att söka stipendium för studieresor med elever och lärare och det fanns som vanligt inga som helst klagomål på min undervisning. Det var han säker på. Dessutom har jag ju tidigare arbetat med både nationella prov och betygskriterier på Skolverket.

Så kom då mejlet med min löneökning. 3%, var det en satsning? Vad gör jag fel som andra gör rätt? Och framförallt vet chefen vad jag gör?

Nej, det vet hen antagligen inte. Hen har aldrig besökt en endaste lektion jag har haft. Faktum är att jag inte har haft ett enda besök från skolledningen på många år. Att jag dessutom inte dricker kaffe är ju bara att beklaga för min erfarenhet säger mig att de som marknadsför sig dagligen i fikarummet alltid får det högsta lönepåslaget. Många är ju väldigt duktiga på att prata vitt och brett om självklarheter som vi andra bara gör utan att knysta ett ord.

Det är bara att inse att jag är ganska usel på att marknadsföra mig själv. Dessutom har jag fel ämnen. De som har naturvetenskapliga ämnen får alltid ett mycket högre lönepåslag än oss som har samhällsvetenskapliga/humanistiska ämnen. Det finns många lärare i svenska och religion som kan söka mitt jobb medan det är brist på bra naturvetare.

För många år sedan arbetade jag på en skola där det gick ganska vilt till på skolans fester. Både rektorn och studierektorn var ganska heta på alla yngre kollegor när det bjöds upp till dans. Vid löneförhöjningen på den skolan fick jag medelpåslaget som vanligt. Min dåvarande sambo undrade varför jag inte fick mer i lön. Jag var ju väldigt engagerad i eleverna och undervisningen. ”Men jag har inte hoppat i säng med rektorn”, blev mitt svar. För så kan det också gå till i skolans värld.

 

Mitt senaste fynd från Aspuddens bokhandel är boken Det är så här det är, Dikter i urval av Selima Hill. Boken innehåller ljuvliga dikter som oftast är ”på pricken” med den där glimten av humor som jag älskar. Lyssna på en av dem här.

Enligt en artikel i SvD i dag ansöker Sveriges Olympiska kommitté (SOK) om att Stockholm och Åre ska få vinter – OS 2022. Jag vet inte vem som kläckte den idéen, men Stefan Lindeberg har suttit alldeles för länge på den där ordförandeposten för att tänka klart verkar det som.

Slalomgrenarna ska läggas ute vid Flottsbro. Den befintliga backen ska få en dubbelt så stor fallhöjd och där intill ska en hoppbacke byggas. Känner Stefan Lindeberg till förorterna runt Flottsbro? Tror han verkligen att invånarna i Fittja, som ligger på gångavstånd från Flottsbro, behöver en hoppbacke? Jag tror bättre kommunikationer, ungdomsbostäder, jobb och aktiviteter för ungdomarna står på deras önskelista. Ska Stockholm verkligen ha en hoppbacke till som står och vittrar sönder? Vem har sett  backen  vid Fiskartorpet användas någon gång?

Ett OS betyder byggen som kostar miljarder. Det ska byggas bob- och rodel- och skeltonbanor samt en bandyhall. Byggen som Stockholm inte behöver. Stockholm är nämligen kaotiskt redan som det är. Vi behöver bättre lokaltrafik, fler bostäder och satsningar som ger aktivitet åt många – inte några skrytbyggen för ett OS!

Gå i pension Stefan Lindeberg! Du har suttit på posten som ordförande i Olympiska kommittén alldeles för länge. Och var snäll och ta Gunilla Lindberg med dig när du går. Att sitta i en kommitté får aldrig bli ett livstidsuppdrag. Där behövs nytt blod och människor med realistiska idéer.  Det är dags att du, Stefan och Gunilla avgår nu!

 

 

Jag har som du säkert inte missat, nyligen skrivit några artiklar. På tidningarna jag skrev för frågade de om jag kunde fotografera också. ”Jo då”, svarade jag, ”det kan jag.” 1975 blev jag en stolt ägare till en Canon AE1 och tog ganske många bilder. En kompis jobbade på telefoto på DN och han framkallade mina svartvita rullar lite då och då. Ibland hängde jag även med pappa till fotoklubben och stod i mörkrummet själv. Var jag egentligen inte en ganska skicklig fotograf?

I vintras fick jag dotterns avlagda Nikon D60 och trots att jag inte hade knäppt många bilder med den kameran tänkte jag att det ska nog gå. Fotograferat har jag ju gjort förr, tänkte jag.

Mitt första uppdrag handlade om tre paddlande damer. Glatt kastade jag mig upp på cykeln och trampade iväg till en kanottävling för att få lite bilder med fart. Det fick jag, men jag knäppte en hel massa andra bilder som var på alldeles för långt avstånd och med för mycket blänk i vattnet. När jag kom hem skulle bilderna sparas och sen skulle de redigeras. Jag har inte photoshop på min dator och pixlr kände jag inte till då. Alltså använde jag ett superenkelt redigeringsprogram där det fanns två kontrastlägen och där man enkelt kunde beskära bilderna. Jag fick helt enkelt bli nöjd med resultatet.

När jag skulle skicka in bilderna till tidningen blev jag osäker på vad en bra bild är. Hur väljer man? Jag ville skicka in flera, men då gick de inte iväg med mejlet. Bilderna var helt enkelt sparade i för stort format och jag hade ingen aning om hur man gjorde dem mindre. (Det vet jag nu, tror jag i alla fall! Tack Jonas!) Då skickade jag två bilder i taget och det funkade ju också, fast det blev lite onödigt många mejl.

Efter några dagar hörde redaktören av sig. En av kvinnorna jag fotograferat hade solglasögon på sig. Det gick inte för sig. Den bilden fick jag ta om. Nytt möte bokades med damen på kanotklubben och en ny serie nya bilder togs. ”Får jag se”, sa damen och ville titta på bilderna på den lilla skärmen i kameran. ”Ja visst”, sa jag, men fick bara fram en massa text i rutan. Jag trycket på alla möjliga och omöjliga knappar, men texten gick inte att få bort. Hemma konstaterade jag att bilderna dock fanns där bakom texten och blev hyfstat bra. Redaktören blev i alla fall nöjd.

På jobb nummer två skulle jag fotografera en hund. Vet ni hur svårt det är? Det vet jag. Hunden och hundföraren tränade sök i skogen och jag flaxade med halvt krypande och ibland liggande i mossan. Många bilder togs innan hela hunden fastnade på plåten. Varför var vovven tvungen att vifta på svansen hela tiden och svänga hit och dit med huvudet? En av bilderna hamnade på första sidan på Arbetarbladet och då måste den väl ha varit bra? Jo då, men när jag såg den undrade jag om jag inte hade en bättre i min ägo? Hur väljer man ut den bästa bilden?

Artikel nummer tre skulle vara mycket längre än artikeln med paddeldamerna och artikeln med hunden. 10 000 tecken och för en tidning som har en stor läsekrets över hela Sverige. Mitt heltidsjobb som lärare hade kört igång ordentligt när jag skrev på artikeln och jag insåg att det inte fanns tid för att fixa och trixa med bilder. Därför anlitade jag Johanna Kassel Åkerberg och se det var en lättnad att låta någon annan ta bilderna. Vad mycket tid jag fick till att skriva istället.

Till sommaren tänker jag gå på en fotokurs så att jag lär mig använda kameran ordentligt och förstå allt det tekniska omkring. Men nu vill jag avsluta med att säga ”All heder åt fotografen!” Det är ett ganska svårt yrke och inget man kan bara för att man tycker att det är roligt att knäppa bilder. Så det så. Det finns en anledning till att sonen studerat i nästan fyra år för att bli en professionell fotograf.

Två av mina artiklar hittar du här och en massa bilder på Flickr här om du är intresserad.

 

 

Nu är min tid som veckans gästbloggare på Poppiusbloggen över och jag är tillbaka som skribent här igen. Det var en rolig erfarenhet att skriva på en annan blogg. Tyvärr kunde jag inte se hur många läsare Poppiusbloggen har haft under min vecka, men säkerligen har besöksstaistiken ökat eftersom jag delade och pingade den både här och där.

I skrivandes stund ser jag på RTL och konstaterar att många tyskar är förkylda. Annars skulle väl aldrig all reklamtid upptas av olika medikament mot förkylningar? Eftersom förkylningen jag dragit på mig är inne på femte veckan önskar jag att jag hade tillgång till ett tyskt apotek. Det verkar nämligen finnas mycket bättre botemedel mot förkylningar där än här i Svedala.  Min husläkare, som jag besökt två gånger under denna sega förkylning, säger att den ska gå över av sig själv. Då är det bara att vänta då? Ja, det har jag ju blivit någon slags expert på under de senaste åren, så det ska väl gå. Medan jag väntar på att förkylningen ska gå över provar jag alla möjliga huskurer. Vad sägs om:

• Ingefära-, vitlök-, citron-, sambal oelek-, (polsk)mintvodka-shots?
• Nässköljning med nässköljkanna?
• Ingefära-, blåbär-, hallon, apelsin-, havremjölks-smoothie?
• Yogite med massor av honung?
• Weimarer Lern- und denktee med honung?
• Vitlöksmackor?
• Grönkålssoppa med massor av vitlök?
• Akupunktur (som faktiskt hjälpte – jag blev symtomfri i ett par dagar, men sen körde förkylningen igång igen)
• Qigong
• Yinyoga?
• Fruktfrossa?

Tyvärr är mitt tyska favoritförkylningste ”Atme dich frei” slut. Annars hade jag kanske redan varit frisk. Förhoppningsvis fick du dock ett och annat tips mot din egen förkylning här ovan. Och har du något tips att ge mig tar jag tacksamt emot det.

 

Den här veckan, v 44 2013 är jag veckans gästbloggare på Poppiusbloggen,

Jag besökte Café Opera i fredags. De bjuder in till After Work från kl 17 på fredagar och väninnan och jag hade hört att det var för folk i vår ålder. Som singel gäller det att hitta tillfällen då man möter likasinnande så vi hastade dit. Det var tjugofem år sedan jag var där sist. Då fanns det många bord i restaurangdelen och det var trevligt att sitta i burspråket vid de höga ljusa fönstren. De var borta nu eller i alla fall mörklagda. Stora svarta gardiner hängde för alla fönster och lokalen hade fått ett antal nya barer.

Musiken var från 70- och 80-talet vilket passade oss eftersom det var då man svängde sina lurviga numera epilerade ben som ivrigast. Vi köpte varsin öl, ställde oss vid ett ståbord och försökte prata. MEN det gick inte! Musiken dånade alldeles för högt. Ibland var det svårt att urskilja vilken låt som spelades. Bara basen hördes dunka i lokalen som en stångjärnshammare. DJ:n var i vår ålder och uppenbarligen helt döv. Förmodligen kunde han inte uppfatta något annat än basljudet.

Vi dansade en stund, några karlar försökte säga något, men att konversera  var lönlöst eftersom musiken spelades alldeles för högt. Efter två timmar gav vi upp och gick därifrån.

Sorry Café Opera. Ni missade just två glada fredagskunder. När vi kom utanför förstod vi att vi inte var de enda som klagade på oljudet. Flera röster hördes säga: ”Skönt att komma därifrån. De spelar alldeles för högt!”