Författare Monika Thormann
Mina kollegor skickar runt ett mejl med roliga citat sagda av barn. Ett av dem lyder:
”Den stora kärleken blir större med åren. Den lilla går det inte lika bra för. Den minskar väldigt fort och slutar med skilsmässa med buller och bång.” Gun 7 år
Om det ligger något i det återstår väl att se. Det här citatet är däremot helt sant:
” I Sverige har vi nästan inga slavar längre. De få som finns är lärare.” Anton 6 år
Ibland är barnen klokare än de vuxna.
Härom dagen hamnade jag på förhandsvisningen av den tyska filmen Die Welle. Den handlar om en lärare som vill lära eleverna vad diktatur är och driver ett diktaturprojekt en vecka. Eleverna tänder på idéen och det hela urartar. Filmen bygger på en händelse i Kalifornien 1967 och om jag inte minns fel så har det gjorts en amerikansk film tidigare som jag sett någongång för länge sedan. Jag tycker dock att filmen var välspelad och kan vara mycket bra att visa i skolan på t.ex. högstadiet eller gymnasiet eftersom många ungdomar inte förstått hur lätt vi blir påverkade.
En vän till mig ringer och är förtvivlad. Han som alltid varit en idéspruta på jobbet har idétorka. Han kan inte komma på någonting vettigt. I morgon ska de ha möte och då ska alla presentera sina nya idéer. ”Jag skäms”, säger han. ”Jag som alltid varit den som kommit med nya fräscha grejer har inte kommit på något alls. ” Jag lyssnar en stund på hans klagosång, men frågar sen: ”Vad är det värsta som kan hända?” ”Vad då?” säger han. ”Ja, det värsta som kan hända?” Han blir tyst. ”Kommer du att dö på mötet i morgon?”säger jag. ”Nej, det är väl inte så troligt.” ”Kommer någon annan att dö för att du inte har några bra idéer just nu?” ”Nej.” ”Då, så”, fortsätter jag hurtigt. ”Gå dit, lyssna på de andra och säg att du just nu inte kom på något bra. Kanske kan du lära dig något av de andra den här gången istället.” Han blir tyst och tackar för rådet, men jag hör att han inte är riktigt övertygad.
Ibland har vi själva för stora krav på oss och ibland befinner vi oss bland människor som inte har någon tillåtande attityd. Vilket det än är så måste det finnas utrymme för att misslyckas. Själv har jag väldigt bra kollegor som kan skratta ihop med mig när jag kommer ångande in i arbetsrummet mitt i lektionen för att jag har tagit med mig fel material till fel klass och vi skrattar också med varandra när vi erkänner att vi just haft en trist lektion som var så trist så att vi själva höll på att somna, men så vet vi också att vi alla är hyfsat bra för det mesta och att man inte kan vara på topp jämt. Vi gör så gott vi kan helt enkelt. Dessutom vet vi att vi presterar bättre när vi mår bra och har kul. Det borde kanske fler tänka på.
Det är när man tycker att doktorn man går till ser ut som en osnuten pojkspoling och har för stor läkarrock som man inser att man är gammal. Jag var just hos doktorn och den där unga grabben som undersökte mig sjukskrev mig ett par dagar. Hur han nu hade befogenheter att göra det? Han såg ju ut som en av mina elever.
Och om inte vila i några dagar till hjälper får jag väl prova Rakotozafys ukrainska tips: vodka med peppar. Han har lovat att man kan säga raj – raj efter det.
En förkylning har bitit sig fast i mig trots att jag verkligen gjort allt för att bli av med den. Jag har:
Filmen Burn after reading är en film för oss medelålders. Filmen har en förvirrad handling om några dokument som ett par gymanställda tror är hemliga, men den handlar också om så mycket annat. John Malkovich spelar en arg uppsagd CIA-anställd, underbara Frances Mc Dormand föreställer en kärlekslängtande, medelålders gymanställd som tror att hon finner lyckan om hon får råd med några skönhetsoperationer, Brad Pitt spelar gymanställd, tuggummituggande dumbom och är inte ett dugg attraktiv, Tilda Swinton är i filmen en stressad medelålders karriärkvinna och älskarinna och George Clooney en make som inte riktigt grejar (ganska vanligt i verkligheten också!) att frun är framgångrik utan tar ut sin medelåldersångest genom älskarinnor. Det är en mycket tokig, rolig och rörig film helt i bröderna Coens anda. Vi skrattade gott mest hela tiden, men framför oss i salongen satt ett gäng tonåringar som inte alls verkade fatta vad som var så roligt. Se den om du är medelålders och har humorn i behåll!
Nej det var inte jag som strippade inför mina elever. Jag lovar!
Jag hade anmält mig till ett extrainsatt bodypumppass på Eriksdalsbadet i går, men när jag kom dit var vi för få anmälda så vi erbjöds att delta på Boxpasset i stället. De andra deltagarna drog sig ur, men jag som alltid är så himla optimistisk sa naturligtvis ja och drog på mig boxningshandskarna. Förvirrad tant som jag är blev jag naturligtvis ihopparad med en av de kvinnliga instruktörerna och hon var både ung och väldigt vältränad plus att hon instruerade och hejade på mig hela passet. Nu kan jag slå en rak höger så det dånar om det och mina rallarswingar är inte heller dåliga och akta er för mina uppercuts. 
Sparkarna var lite svårare att få sving i speciellt i början, men sen fick jag in tekniken så till och med instruktören började vackla. Det var faktiskt det roligaste träningspasset jag varit med på på länge och det var jäkligt jobbigt. Nu vet jag varför boxarna på tv är så himla svettiga! I dag känns det både här och var och i morgon lär det bli värre, men jag gör gärna om det.
Jag har tidigare skrivit om att jag är dålig på att komma ihåg namn. Oftast kompenserar jag det med att hitta på namn på folk. Ni vet de får heta danskan eller han, polisen eller killen med BMW:n ganska länge innan jag lär mig vad de heter på riktigt. Om folk har väldigt konstiga namn så att jag inte ens förstår vad de heter, brukar jag ge upp och inte ens försöka lära mig namnen.
I 23 år har vi varit grannar med en familj som driver två asiatiska restauranger i Stockholm. Under dessa tjugotre år har jag bara lärt mig namnet på en av familjemedlemmarna. (Jag skäms faktiskt.) För någon vecka sedan skulle dottern göra en av sina två praoveckor på den ena restaurangen. Äntligen får jag veta vad de heter, tänkte jag och gav henne i uppgift att ta reda på namnen på de olika familjemedlemmarna.
Nu vet vi att hon som driver den ena restaurangen heter något på U. Det är alltid en början.