Författare: monika_thormann@hotmail.com

Och så hamnade jag återigen, efter 25 års uppehåll, på en kanottävling som funktionär. I blåsten på bryggan höll jag på att förfrysa fingrarna medan jag skrev in placeringarna på deltagarna. Inte kan man tro att jag bara för två dagar sedan paddlade barfota utan kapell med uppkavlade ärmar. Idag behövdes både mössa, varm tröja, vindtät jacka och vantar.

Hemma i värmen läser jag min favoritdikt av Eeva Kilpi:

Säg till om jag stör,

sa han när han steg in,

så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,

svarade jag,

du rubbar hela min existens.

Välkommen.

I sju år har jag gått eller cyklat samma väg till jobbet. För  något år sedan lade jag märke till en man som jag mötte flera gånger i veckan. Han såg på något sätt bekant ut så jag glodde antagligen lite extra på honom. Efter ett år började han le när han såg mig och nu i höst har vi börjat morsa på varandra. Visst är det underligt med dessa människor man möter nästan varje dag utan att veta vilka de är? Människor som blir en del i vår vardag utan att de vet om det.

För länge sedan jobbade jag utanför stan. Jag tog tunnelbanan från Fridhemsplan varje morgon. När jag stod där lade jag märke till en karl eller rättare sagt lade jag märke till en karls skor. De var svart / vita och påminde om någon sorts clownskor eller skor man har när man uppträder i en Cabaré. Jag minns att jag glodde på skorna flera mornar i veckan och undrade hur karln, som för övrigt såg ganska trevlig ut, kunde ha så fula skor.

Så började min då, sexårige son att spela fotboll i en av Stockholms största klubbar. Jag följde med till träningen och när jag hälsade på tränare utbrast jag: ”Jag känner igen dig.” ”Jag känner igen dig med”, sa han. Under träningspasset funderade jag på var jag sett honom. Efteråt sa jag: ”Vad jobbar du med?” för jag tänkte att han kanske var lärare som jag och att vi mötts på någon kurs eller så. ”Jag är konsult och jobbar med datorer”, sa han. ”Hmm”, sa jag. Ingen klocka ringde. ”I Kista”, fyllde han på. ”OK”, sa jag, då vet jag, det är du på tunnelbanan. Vi brukar se varandra på tunnelbanan.” ”Ja”, sa han och log. Det var han med skorna.

I tisdags transformerade jag mig till engelsklärare och gled med kollegorna på förhandsvisning av filmen The Visitor. Annonsen utlovade en ”feel good” film och visst var den det, men efteråt kunde jag inte låta bli att tänka: ”Jaha, var det bara det här?”

Alla som inte nått den gyllene åldern än har något att se fram emot. Man blir verkligen firad. Som i dag då chefer och arbetskamraterna hade ordnat kaffe, tårta, blommor och presenter åt José och mig som båda fyllde femtio i somras. Det är väldigt lätt att känna sig lycklig!

Ciss Wallin skriver i sin krönika om hur man blir en bättre vän. Det behöver inte min kollega Gunilla läsa. Hon är en fantastisk vän och en toppenpedagog. I lördags kom hon hit och tog sig an dotterns tyskaläxor efter att jag gett upp.(Du hör väl att det låter rätt är inte så pedagogiskt att säga när någon försöker lära sig tyska.) Dottern sa idag att nu fattar hon allt!

Behandla andra som du själv vill bli behandlad är en bra regel annars. Jag hoppas att jag snart kan återgälda kollegans insats. Fast frågan är med vad…

Helgen bjöd på både trevligt restaurangbesök, paddling, löpning, en positiv överraskning i form av Glada änkan på Folkoperan (Jag hade läst recensionerna och tänkte nästan stanna hemma först, men det var fart i föreställningen och skön sång och så var det ju gratis),  mera paddling och ett besök i Norra Länken. ja, ni läste rätt. Jag klev runt i tunneln med bygghjälm på huvudet och beundrade bygget som blir klart 2015. Efteråt undrade jag vem som designat de obekväma hjälmarna, min var alldeles för stor och vickade runt på huvudet och varför de körde med laserdiskoljus nere i tunneln. Är det så att gubbarna som jobbar där nere i hemlighet dansar diskodans på sina raster? Kommer det snart en ny film med Travolta i Norra Länken? Synd att inte mitt gudbarn Fredrik var med. Han hade gillat alla häftiga fordon som i mina ögon såg ut att passa bättre på månen.

Eftersom solen glimtade fram ibland kändes det inte som november längre utan som den september det verkligen är.

En lycklig helg blev det. Visserligen har jag också jobbat, men vad gör man inte för att bli läroboksmiljonär?

Nu när höstmörkret tränger sig på finns det bara en sak att göra, fylla på lyckobägaren. Det gjorde jag idag genom att:

1. Cykla till Lidingö med Kicki.
2. Spela bowling med eleverna. The Dude i The Big Lebowski har inte en chans.
3. Gå och lyssna på Etgar Keret på Kulturhuset som är en israelisk författare med massor av humor. Jag köpte hans bok Åtta procent av ingenting och ser nu fram emot en glad lässtund. Lustigt nog signerade han den och ritade en liten bild med två personer i en båt, som om han visste att jag blir lycklig av att vara på sjön.

Dottern pratar om en klasskamrat. Hon avslutar:

– Han är förresten bror till Blondinbella.

Jag:

– Vem är det?

Dottern:

– Vet du inte det?

Jag:

– Nä, jo, jag känner igen namnet, men vad är hon känd för egentligen?

Dottern:

– Hon har en blogg, läs den!

Och det gjorde jag, men den gjorde mig inte så lycklig som minigrisarnas blogg gör. Läs och le!

Och vad är hon känd för egentligen, den där Blondinbella?

I går kväll såg vi filmen Bedragaren som visas på biograf Zita i Stockholm. En sevärd film om en av interpol efterlyst ungersk man som bedrar godtrogna människor världen över. Till Malmö kom han över vattnet utklädd som katolsk biskop, i Israel var han rabbin och diamanthandlare, i Ungern var han simlandslagets ledare till OS i Barcelona, men drog med lagets pengar och medaljer efter avslutad tävling.

Denna fängslande och intressanta film är gjord av Åsa Blanck och Johan Palmgren och värd att lägga både 85 kronor och två timmar av sin tid på. Filmen väckte så många frågor att sambon när han kom hem gick ut på internet för att läsa mer om bedragaren i ungerska tidningar och senare konsulterades också en släkting i Ungern som kunde berätta mer eftersom ungersk tv tidigare engagerat sig i fallet. Allt om bedragaren kommer inte fram i filmen, men tillräckligt mycket för att den ska vara fängslande. Se den om du kan!

Redan i går bestämde jag mig att nu får det vara nog. Under de senaste veckorna har jag kämpat med en seg förkylning, huttrat i regnet och kylan och tänkt negativa tankar som: ”Bara tolv grader ute och nu ska det vara så här kallt eller kallare ända till maj 2009.” eller ”Fjorton veckor till jullovet med bara en enda dags lov, hur ska jag stå ut?” Men så i går, när mina kära kollegor sprang Bellmanstafetten och jag satt kvar hemma p.g.a. den efterhängsna förkylningen och allt mörkare tankar började ta min hjärna i besittning, bestämde jag mig för att ta saken i egna händer (som alltid). Jag packade min väska, tog tunnelbanan till Eriksdalsbadet och deltog i ett yogapass. När jag kom ut från hallen kan jag lova att världen kändes betydligt ljusare och mer positiv. I dag blev det en meditativ paddling på Brunnsviken och känslan av att livet är ganska bra håller i sig. Så lätt är det att bli lycklig.