Författare: monika_thormann@hotmail.com

Jag erkänner, jag har lite bacillskräck. När någon nyser brukar jag hålla andan.

Jag har ont i huvudet nu.

Det är jäkligt jobbigt att hålla andan mest hela dagen.

Nu är han i farten igen, min favoritkrönikör, Johan Staehl von Holstein I Sverige vill vi bara trycka ner (metro.se) . Mest är han min favorit för att vi en gång i tiden höll på att bli släkt och då när han ringde och presenterade sig artigt i telefonen för mig trodde jag faktiskt först att hans namn var påhittat ungefär som Abel von Snabel. Nu tycker ni kanske att jag borde känna till alla tyska adelssläkter eftersom jag faktiskt härstammar från Tyskland, men där går gränsen. Jag känner bara till människor som är intressanta, roliga, givande eller så. Att beundra någon bara för att den har ett adelsnamn har aldrig varit min grej. Jag kan lika gärna beundra någon som har Sveriges vanligaste efternamn, Johansson.

I alla fall jämför Johan Stähl von Holstein Sverige med USA och visst har han en poäng där när han säger att amerikanarna är urbra på att lyfta varandra och svenskarna är mycket bättre på att trycka ner och leta efter fel. Läs bara mitt inlägg om när jag och mina kollegor besökte skolor i New York, Om vikten av beröm.

Manlig vänskap gör mig sjukt avundsjuk (metro.se) skriver Cissi Wallin och sen berättar hon om alla dessa väninnor hon har som ägnar livet åt att gnälla, vara avundsjuka på och elaka mot varandra. Jag vet precis vad hon menar. Det är ingen tillfällighet att jag väljer bland mina väninnor och att jag ibland föredrar att samtala med män. Nu ska jag väl i ärlighetens namn inte dra alla män över en kam. Det finns faktiskt massor av män som älskar att snacka skit om andra också.

Bra att veta kan vara att människor som alltid måsta älta vad andra gör för fel  i allmänhet har låg självkänsla. De känner sig mer värda om de hittar fel på andra. Folk som gnäller tillsammans känner ofta gemenskap genom att gnälla. Det har jag skrivit om tidigare här på bloggen. Det finns olika sätt att tackla problemet på men jag anser att

Cissi Wallin bör göra följande:

1. Välj dina väninnor med omsorg.
2. Säg ifrån när du tröttnar på gnället.
3. Gå där ifrån om du inte står ut. Ibland är det bättre att vara ensam.
4. Bli en som uppmuntrar, ser något gott i alla och berömmer folk. Du kommer att bli älskad och andra kommer att vilja ta efter dig.
5. Umgås med män om du trivs bättre med dem. Det är härligt att ha killkompisar.
6. Vet att du är värdefull. Öva upp din egen självkänsla. Det är en färskvara så den får du jobba med hela livet. Lär ut det till andra.
7. Lägg din energi på att utveckla dig, utbilda dig, vara kreativ och föra ditt liv framåt.

Livstid av Liza Marklund var en oväntat positiv läsupplevelse eftersom boken  var oerhört spännande från första till sista sidan. Att det dessutom fanns ett fantastiskt flyt i språket gjorde att den höjde sig över alla böcker Liza Marklund skrivit. Att hon  fick svenska litterturpriset 2007 för boken Livstid förstår jag helt och fullt.

En plats i solen är en direkt fortsättning på boken Livstid. I boken skickas Annika Bengtsson ner till solkusten i Spanien för att skriva om gasmordet på en svensk familj. Naturligtvis anar hon att allt inte är som det verkar vara och dras in i en internationell brottshärva. Samtidigt pågår Annika Bengtssons privata kaotiska liv inte minst inombords. Hon blir uppvaktad av nya karlar försöker reda ut sin skilsmässa samt vara en god mor åt sina barn. Författaren binder skickligt ihop de olika trådarna som slängs ut i början av boken med de som redan lades ut i tidigare böcker. Vi får också veta en hel del om svenskarnas liv nere på Solkusten vilket författaren tycks veta en hel del om.

En plats i solen grep inte tag i mig på samma sätt som Livstid. Kanske för att den internationella brottsligheten är mer invecklad att berätta om och därför kräver en hel del förklaringar som ibland kändes lite tröttsamma att läsa. Först efter halva boken var jag ordentligt fast och hade svårt att lägga den ifrån mig, men då var det om jag ska vara ärlig, mest Annikas kärleksliv som intresserade mig. Jag ville veta hur det gick för henne och vem som kommer att stå vid hennes sida i framtiden. När mördaren avslöjas efter den oerhört spännande upplösningen och alla pusselbitar faller på plats inser jag att de var av sekundärt intresse för mig. Vem Annika Bengtsson ska dela säng med i framtiden är mer intressant. Därför ser jag fram emot nästa bok med Annika Bengtsson i huvudrollen.

Bästa fotografen har startat en blogg: Donkadoo i Hemse Det ska bli spännande att följa hans liv och leverne på ön i Östersjön. Läs dagens inlägg om tvättstugedramat. 😉

Nyckeln till inre energi, kreativitet, glädje och frid finns oftast i att göra det vi tycker om. Ibland tänker jag att om människor bara fick göra det de verkligen gillade så skulle världen vara lite bättre.

Under mina år som lärare har jag både stött på kollegor och elever som ständigt har gnällt och klagat. Ofta har jag tänkt att de har hamnat fel i livet och att de förmodligen innerst inne skulle vilja syssla med något annat. Tyvärr kan vi inte alltid syssla med det vi vill i alla fall inte på heltid. Ett sätt att överleva jobbet som du har för inkomsten  är att göra det du vill på din fritid.

Skriv en lista på 15 saker du tycker om att göra. Läs igenom listan. Hur kan du själv få mer tid att göra det du tycker om oftare?

Brist på beröm gör svensken sjuk står det i Metro. Att vi svenskar lider brist på beröm på våra arbetsplatser och då främst från våra chefer är väl inget nytt precis. På många arbetsplatser ser man inte röken av chefen och dyker han/hon upp är det för att man har gjort någonting fel. Så är det i alla fall inom skolans värld där jag hört hemma de senaste 26 åren.

För några år sedan gjorde jag en studieresa till New York med en grupp lärare. Vi besökte fem skolor och på några av dem vandrade vi runt och gick in i olika klassrum för att se vad lärare och elever höll på med. På en skola var det en biträdande rektor som guidade oss runt och i varje sal vi klev in i presenterade han läraren  med ord som: ”Detta är mrs King hon är skolans klippa när det gäller att hålla ordning i klassrummet” eller ”Detta är mr Roberts hans datorlektioner är de mest fantastiska jag har varit med på” eller ”Detta är miss Swahn, hon är inte bara en av skolans trevligaste  lärare hon lär också ut matematik som ingen annan. ”. Och så fortsatte det från rum till rum och det lät som om det kom från hjärtat det han sa, den där birträdande rektorn, för lärarna sken upp och såg överlyckliga ut.

Ingen av oss svenska deltagare hade varit med om något liknande, men när vi kom hem sa vi att vi skulle försöka uppmuntra och berömma varandra på vår arbetsplats och det tycker jag nog att vi har försökt att göra.

Sonen har flyttat till Gotland. Nu är det ingen som:

• kommer hem klockan fyra på morgonen flera nätter i veckan och slamrar med dörren så att jag vaknar.
• ställer sina 45:or mitt på hallgolvet.
• länsar hela kylskåpet.
• ockuperar badrummet och duschar i timmar. (förutom dottern förstås)
• dricker upp all mjölk och juice.
• käkar upp all frukt jag köpt på en dag.
• skickar sms klockan fem på morgonen ”sover hos…”
• spelar datorspel hela dagen.
• svarar ”jag ska” när man påminner om städning.
• klampar in med skorna över mina nytvättade golv och säger ”åh jag glömde… och hinner inte ta av mig skorna.”
• pratar i telefon mitt i natten
• säger ”Mamma du är bäst!”

Istället är det kusligt tomt och ödsligt i lägenheten och jag saknar honom redan.

Jag har just läst ut deckaren Livstid av Liza Marklund. Jag läste i går kväll innan jag somnade och jag började läsa igen när jag vaknade, före frukost. Jag som annars brukar svimma om jag inte får i mig frukosten med det samma. Boken grep tag i mig från första sidan och nu när jag har läst ut den kan jag bara säga: ”Släng er i väggen alla andra svenska deckarförfattare, för så här drivet och fängslande kan ni inte skriva!”

Nu ska jag bara klä på mig, gå och handla och sen ta itu med fortsättningen, En plats i solen. Ja, jag vet att den först kommer ut i handeln den 28 september, men jag har den, redan.

Kollegan och jag har tagit över fyra klasser från en skola i närheten som har lagts ner. Tyvärr hittade vi inga böcker i vårt ämne till de nya eleverna  så vi besteg våra cyklar och hojade iväg till den nedlagda skolan för att se om böckerna kanske stod kvar någonstans där. Som två cowboys skumpade vi fram på våra cyklar och det var bara hattarna som saknades när vi parkerade utanför.

Vi drev igenom klassrum efter klassrum på plan fem där vi hade hört att undervisningen hade bedrivits förra läsåret. Nu stod dörrar och slog som saloondörrar, dammet låg tjockt och här och var fanns det böcker slängda. Det påminde faktiskt om en sån där spökstad alla lämnat hastigt som man ibland får se på Cowboyfilmer. Vi fann ett förråd som var fullt av böcker och annat gammalt bråte och kollegan fascinerades av ett gäng movieboxar som stod och skräpade. Inga böcker fanns dock i vårt ämne så vi drev vidare till plan 7 och där ekade alla salar tomma. På plan 9 kom en kvarbliven lärare emot oss och hon kunde upplysa om att alla böcker hade packats ner i lådor och försvunnit. Vart? undrade vi då, men det visste hon inte.

Detektiven i mig vaknade och jag frågade runt och fick veta att läraren som haft vårt ämne förra läsåret fanns på en skola på Söder. Jag skickade iväg ett mejl till honom, men fick inget svar. Då kom jag på att en tjej som gick på lärarhögskolan samtidigt som jag, 1982, jobbade där och jag mejlade henne. Kunde hon möjligtsvis fråga mannen som undervisat på den nedlagda skolan om han visste vart böckerna hade tagit vägen. Jo då, hon svarade fort och glatt att han kommit till deras skola med lådor av böcker som de gladeligen tagit emot. Böckerna var emellertid redan utdelade till eleverna.

Där finns de, våra fyra klassuppsättningar med böcker, på Söder och helt utom räckhåll för oss. Nu får vi trolla med knäna några veckor till innan våra nyinköpta böcker för 14 000 eller så kommer. För så kan det gå när en skola läggs ner och elever och böcker driver vind för våg. Nästan som i vilda västern.