Författare: monika_thormann@hotmail.com

Vacker kyrka, favoritprästen i predikstolen och ljuv körsång av elever. Äntligen har eleverna sommarlov och det är härligt att leva!

Nu väntar snart äventyr i Stockholm, New York och Italien.

Skolavslutning i morgon. Snart kan jag njuta av livet på heltid. Njut ni med. Lyssna på giganterna Ella och Louis

Johan Stähl von Holstein frågar sig i sin krönika om alla i Sverige måste vara lika? Varför han inte får någon respekt trots att han är ödmjuk som få?  Och dessutom erkänner han att han är trött eller till och med utarbetad. 

Som nyutnämnd (av Rakotozafy) bloggminister och självutnämnd expert på lycka kan jag bara säga: ”Kära Johan! Det du känner är precis så de allra flesta känner när de är trötta och utarbetade. När de har gett allt och inte fått tillräckligt med input. I stort sett varenda lärare känner likadant som du just i dessa tider. Det är därför vi lärare behöver ett långt sommarlov. Gå på sommarlov du med och fyll på med näringsrik mat, motion, sömn, härliga upplevelser, frisk luft, kultur, kärlek, massage och annat som gör livet värt att leva”

Tänk att varje dag har något nytt och roligt att erbjuda om man bara öppnar sina sinnen och vågar ta emot. Nu har jag lärt mig hur man länkar utan att skriva ut hela länknamnet. (Tekniskt obegåvad brukar mina barn kalla mig, men då påminner jag dem om vem det är som lagar cyklarna i familjen.) Det är mina bloggbästisar Maluca och Rakotozafy som har intstruerat mig. Tack!

Med ”Dalaupproret” i färskt och glatt minne länkar jag också till glada Gyrot och till metrobloggens förmodligen äldsta och tuffaste bloggare tant Bruhn.

Trevlig helg kära bloggvänner!

Om jag var skolledare skulle jag idag gå till Utbildningsförvaltningen och säga: ” Det här går inte! Det går inte att spara 8 miljoner utan att äventyra de anställdas hälsa.”

Jag är inte skolledare och skolan har blivit en obehaglig arbetsplats att gå till.

Tidigt i morse trampade jag lyckligt ner till kanotklubben för att ge mig ut på vattnet. En polisbåt cirklade runt utanför Hagaparken och följde efter mig när jag paddlade mot Ålkistan. Jag funderade på vad jag hade gjort , men kunde inte komma på några övertramp och då körde båten om mig och jag fick en skön våg att hänga på. Vid Ålkistan var det rött (ja där finns ett trafikljus) och jag som alltid brukar strunta i det och paddla ändå kunde ju inte göra det nu med polisbåten vid min sida så då vände jag  och det fick bli en tur runt Brunnsviken istället. Det räcker att jag är den enda svenskan som fått betala böter för cykling mot rött ljus jag behöver inte bli historisk på vattnet av den orsaken också.

En häger stod och lurade i vassen och bakom en udde dök en ensam svan upp. Den tyckte att jag paddlade för nära så jag fick göra en ofrivillig spurt med svanen flaxande bakom mig. I några sekunder var jag lite rädd, men sen tänkte jag på undulaterna där hemma och de flaxar ju också gärna och mycket riktigt var det mycket väsen för ingenting. Jag överlevde med andra ord och kunde nöjd cykla hem för att sedan ta mig till jobbet som en lyckligare människa.

I kväll kl. 18.30 kan du lyssna på författaren Bengt Ohlsson när han berättar om ”sitt förhållande” till Nina Hagen och hennes schlagerhit Du hast den Farbfilm vergessen. Föredraget hålls på svenska och det är fri entré på Goetheinstitutet, Bryggargatan, Stockholm.

www.kulturstan.se/index.php

Nej, vi deppade inte över Sveriges förlust igår. Väninnan sågade och döpte om Perelli till ”Nakenkatten” redan före tävlingen. Flest hyllningar fick nog det norska bidraget av oss för den flickan kunde verkligen sjunga. Danmarks bidrag var inte heller tokigt med söt sångare, men jag föll naturligtvis för Sebasten Tellier smygfrankofil och humorist som jag är. 😉 Herrarna i vårt sällskap gillade sexiga Ani Lorah, ukrainskan och vi damer kunde bara hålla med om att hon både hade kropp, kunde dansa och sjöng en hyfsad låt. Vår svenska ”Nakenkatt” skulle kanske ta några danslektioner för hennes framträdande var alldeles för robotlikt. Har inte någon av Perellis släktingar en dansskola?

Och han som vann då? Jo vars, han var väl helt okey. Fast egentligen … vem bryr sig?

I kväll blir det schlagerfest hos väninnan. Jag har lovat att ta med mig efterrätten och tar med mig den godaste glasstårtan. Receptet fick jag av min syrra för många år sedan. Här:

Marängbotten: 80 gram valnötskärnor (c:a 20 st hela), 75 g mörk blockchoklad, 4 äggvitor, 1½ dl strösocker.

Glass: 3 äggulor, ½ dl florsocker, 2 tsk vaniljsocker, 3 dl vispgrädde

Garnering: Bär eller annan frukt t.ex. jordgubbar, hallon och kiwi.

Gör så här: 1. Sätt ugnen på 175 grader. Smöra en form med löstagbar kant, c:a 24 cm i diameter. 2. Finhacka valnötter och blockchoklad. 3. Vispa äggvitorna hårt. Vänd ner socker, valnötter och choklad i äggvitorna. Bred ut smeten i formen och grädda mitt i ugnen i c:a 25 minuter. Låt svalna. 4. Vispa äggulor, florsocker och vaniljsocker pösigt. Vispa grädden och vänd ner den i äggsmeten. Häll smeten på den kalla marängbotten. Frys in. 5. Vid servering: garnera med frukt eller bär.

Jag blev kvar på jobbet längre än jag trodde i dag och när jag cyklade hem mindes jag att dotterns klass skulle ha picnic i parken. Visserligen hade dottern hotfullt fräst åt mig i morse:”Du kommer inte, bara så att du vet!” Så pinsam är jag visst fortfarande, men sånt brukar jag strunta i och gå i alla fall. Så kom jag att tänka på en liknande picnic på nittiotalet när jag som vanligt kom ensam med mina barn. Den gången gick jag hem och skrev en dikt om det hela liksom för att skriva av mig ilskan. Den här gången stannade jag hemma och tog fram den gamla dikten, läste den och insåg att jag valde rätt. Här får du också läsa så att du förstår:

Klubben för inbördes beundran har möte

Ingen hälsar oss välkommen

De bredarslade damerna brer ut filtarna

Männen tänder grillarna

Med perfekta leenden öppnas flaskorna

och den röda drycken hälls upp i kristallglasen

Vi sitter i utkanten på våra jackor

dricker coca-cola ur plastmuggar och slabbar i oss kyckling

Papporna smyger igång fotbollsmatchen

Alla får inte vara med

Vi betraktar festen och känner utanförskapet växa till vår

styrka