Kategori: Novell

Det finns en anledning till att Mandela, Mahatma Gandhi, Dalai Lama och Jesus är världskändisar. De förespråkar/förespråkade fred genom dialog och fredliga demonstrationer. Det är naturligtvis den vägen man måste gå i ett demokratiskt samhälle. Därför är det glädjande att så många tog sig ut och demonstrerade mot nazismen i går på olika platser i Sverige. Vi får dock inte glömma att det finns vänstersympatisörer som är lika onda som nazisterna.

Ibland lyssnar jag tyvärr till kollegor och bekanta som blåögt och okritiskt tycker att allt som är till vänster är bra. Det tycker jag är sorgligt. För det finns vänsterkrafter precis som högerkrafter i vårt land som vill ta över makten med våld. Mot dessa krafter måste vi som vill leva i en demokrati vara uppmärksamma. Att bekämpa nazismen och tro att vänsterextrema är för ett demokratiskt samhälle är naivt och blåögt.

Mina föräldrar har båda bott i ett land som först styrdes av nazister och sedan av kommunister. Folk blev av med sin egendom, häktade, satta i arbetsläger, avrättade, kontrollerade, var rädda och förnedrade hela tiden oavsett vem som styrde. Därför flydde min mor och far till slut till Sverige. De och jag är väldigt glada över att bo i en demokrati. Så när nazister höjer nävarna och säger att de ska döda alla invandrare ska vi protestera och när vänsterextrema säger att de ska döda alla som är rika eller inte tycker som dem, så ska vi protestera.

Våld är aldrig lösningen. Våld är alltid problemet. I ett våldsamt samhälle är alla förlorare.

Med önskan om en fredlig jul!

Läser ni tidningen Skolvärlden? Det gör jag och har så gjort sedan 1982. Det var då jag blev medlem i facket, Lärarnas Riksförbund. I går kom nr 10, 2013. Ska jag erkänna brukar jag bara bläddra igenom tidningen snabbt och kanske ögna igenom en eller två artiklar. Någon gång har jag tänkt att det finns väldigt många trevliga artiklar om duktiga och snygga manliga lärare. vilket är konstigt, för i verkligheten består ju lärarkåren mest av kvinnor. I går började jag syna artiklarna lite mer noga och då blev jag först irriterad, sedan förbannad på grund av detta:

Ledaren på sidan 5 är så klart skriven av en man, Bo Jansson, som är vår ordförande. Ingenting att säga om det.

På sidan 6 finns en lite större artikel som handlar om de nya karriärtjänsterna. På den ganska stora bilden till artikeln står en manlig matematiklärare med armarna i kors.

På sidan 7 finns en frågespalt. Där svarar så klart en manlig expertpedagog på frågorna som ställs.

På sidan 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14 och 15  följer ett reportage om två superhjältar, naturligtvis manliga samhällskunskapslärare.

På sidan 16 hittar jag en kort liten intervju med en flicka som läser. Kul att hon fick vara med!

Sidan 18 och 19 handlar om en undersökning som Svenska Idrottslärarföreningen gjort. Naturligtvis intervjuas en man i den artikeln.

På sidan 20 kan man läsa en krönika av Johanna Lindbäck. Äntligen en kvinna!

På sidan 22, 23, 24 och 25 finns ett reportage som handlar om hur skolledningen tvingar lärare att höja betygen. I denna artikel har journalisten, som är en kvinna, intervjuat fyra lärare på Läroverket i Hudiksvall. Samtliga är män! Finns det inga kvinnor på den skolan?

Sidan 26 – 33 utreds svenska elevers usla matematikresultat i PISA – undersökningen. Här intervjuas experter från båda könen.

Sidan 34 – 35, en artikel med om en kvinna och en om en man.

På sidan 36 – 37 som handlar om tonåringarnas språk får däremot bara kvinnor uttala sig.

På sidan 38 – 39 presenteras ett kvinnligt lokalombud.

På sidan 42 presenteras en manlig lärare.

På sidan 43 har en man skrivit en debattartikel.

På sidan 44 – 45 finns fem debattartiklar/insändare. Två är skrivna av män och tre av kvinnor.

På nitton sidor i tidningen Skolvärlden, nr 10 2013 brer männen ut sig och hyllas. På endast fyra och en halv sida får kvinnor ta plats. På elva sidor får båda könen komma till tals.

Det intressanta med tidningen Skolvärlden är att chefsredaktören är kvinna, redaktören är kvinna, reportern är kvinna och art directorn är man. Har de inte fattat någonting? Jag skrev ett mejl till dem om detta , men har ännu ej fått svar.

Hur är det med könsfördelningen i andra tidningar? Vilka lyfts fram i ljuset? Kvinnor eller män? Se efter och reagera du med!

 

Jag satt på tvärbanan. Vid en av stationerna klev en mamma med sin lilla dotter på. Flickan var kanske ett och ett halvt år. Mamman satte sig på en tom plats och tog upp sin mobiltelefon. Det var ganska gott om plats i vagnen. Den lilla flickan ställde sig bakom glasrutan till utgången. ”Mamma”, ropade hon. ”Titta mamma” och så slog hon på glaset.  Mamman tittade på sin mobil. Hon kollade alla nya uppdateringar på Facebook. ”Mmmmm”, mumlade hon utan att titta upp. Flickan fortsatte: ”Mamma, titta på mej.” Mamman glodde på mobilen.

Jag började skruva på mig. Tänkte på alla mina resor på buss och tåg när mina barn var små. Försökte minnas hur det var. Hade jag inte alltid små pixiböcker i vagnen. Satt jag inte alltid och läste eller pratade med mina barn? På den tiden hade jag ju ingen mobiltelefon.

Den lilla flickan sparkade på glaset. ”Mamma, mamma titta!” skrek hon. Mamman scrollade på Facebook. Jag blev besvärad och ropade: ”Hej, hej!” till den lilla flickan. Hon blev överförtjust. Någon som såg henne! ”Titt ut”, ropade hon. ”Titt ut!” Jag gömde mitt ansiktet i händerna. ”Titt ut” ropade jag tillbaka. Så lekte vi tills jag gick av. Mamman tittade inte upp en enda gång. Hon var fullt upptagen av att läsa alla nya uppdateringar på Facebook.

När jag kom ut på perrongen tänkte jag att det var tur att det inte fanns mobiltelefoner när mina barn var små. De slapp uppleva att inte bli sedda. Men sen mindes jag mina försök att prata i telefon när mitt första barn var litet. Jag: ”Babbel, babbel, babbel.” Sonen: ”Mamma kom! Mamma kom” Jag: ”Jag kommer snart. Jag ska bara prata klart först.” Sonen: ”Mamma kom!”  Sedan hördes skrammel, skrammel. Jag: ”Babbel, babbel!” Sedan hördes: ” Bang, bang, pang, pang!” Jag: ”Jag måste sluta nu. Det händer något. Det låter som om glasbordet i vardagsrummet går sönder.” Jag rusar in i vardagsrummet. Sonen står där med hammaren i högsta hugg. Två stora jack i glasbordet. Han tittar på mig och ler. ”Mamma jag jobbar lite.” Jag rycker hammaren ur hans hand. ”Han börjar tjuta: ”Mamma, vill jobba med Opa!” Jag kramar honom och säger: ”Vi ska åka till Opa och snickra nästa vecka.”

 

 

Många elever på gymnasiet har alldeles för dålig läsförståelse. De kan läsa och förstå om texten är tydlig eller om det krävs att ta fram fakta som årtal eller namn, men om det krävs att de ska läsa mellan raderna är det kört. ”Jag fattar ingenting”, brukar de då skrika rakt ut i klassrummet.

Följande text var med på ett religionsprov jag hade med mina gymnasielever:

”På den tiden, då Buddha levde, sökte en kvinna som hette Kisogotama upp honom, för att få råd. Kisogotamas enda barn hade just dött och hon var mycket bedrövad. Hon hade burit den lilla kroppen till hus efter hus för att hitta någon som kunde väcka barnet till liv. Buddha sa till henne att om han skulle kunna hela barnet, så måste hon skaffa några senapskorn. Men tillfogade han, kornen måste hon få av människor vars hem aldrig hemsökts av döden.

Kisogotama gav sig iväg på sitt desperata sökande. Återigen gick hon i hus efter hus, men inte ett enda fann hon, som aldrig hade hemsökts av döden. Hon insåg efter ett tag vad det var som Buddha hade lärt henne. Hon begravde sitt barn och återvände till honom för att bli en av lärjungarna.”

Ur Dhammapada

Vad var det som Buddha lärde Kisogotama?

I en av mina klasser i årskurs två på gymnasiet  kunde nästan hälften av eleverna inte svara på den frågan. Några svarade inte alls och andra svarade att det inte fanns någon som hade senapskorn.

Hur blir man då en bättre läsare? Jo, genom att öva. Alla fattar att för att bli bäst i Sverige på att paddla kanot måste man träna otoligt många timmar, men när det gäller läsning tror fortfarande både elever, föräldrar och till och med vissa lärare att det går av sig själv. Det är fel. Man måste öva sig på att läsa varje dag om man ska bli en bra läsare! Läsa olika slags texter och fundera på vad de handlar om. Läsa tio böcker på sommarlovet, läsa tre- fyra romaner på jullovet och läsa en dagstidning varje dag! Efter en tid av idogt läsande kommer det att märkas skillnad.

I serien Tackla, läsförståelse, skönlitteratur, blå, röd, och svart pist, Natur och Kultur finns korta noveller med olika slags övningar. Köp, läs och öva! Läromedlet passar både för högstadie- och gymnasieelever. Blå pist är lättast, röd lite svårare och svart är svårast. Och ja, jag är en av medförfattarna.

 

Vissa citat tål att upprepas. När människor utsätts för stress och inte får sova ordentligt ökar förmodligen lyckan hos dem som letar efter fel. Då brukar jag svara: ”Letar du efter fel? Var så god! Dem bjuder jag på.” För visst är det så att:

”De enda som hittar det de letar efter här i livet är de som letar efter fel.”

sagt av Gudmund Hemes

Resultatet från Pisaundersökningen har kommit och jag är med trettioett års erfarenhet av undervisning inte ett dugg förvånad.

Det hände något 1993 när Görna Persson bestämde att skolan skulle styras av kommunerna. Då blev det plötsligt viktigt för varje kommun att utnyttja (skolans) kommunens lokaler maximalt. Skolsalar fick inte stå tomma. De skulle vara i bruk hela tiden. Från att varje klass haft ett hemklassrum på gymnasiet/att skolan haft ämnesklassrum började man nu blanda och ge. Alla började byta salar med varandra. Eftersom salarna numera ska utnyttjas varje minut och inte får stå tomma kläms alldeles för många elever in i skolan och det skapar kaaos. Lärare byter sal i ett och elever hittar knappt till sina salar. Att inreda ett klassrum med tavlor, växter, böcker är ett minne blott på gymnasiet. Dessutom försvann de gemensamma rasterna i sparivern. Och med dem det naturliga dagliga pedagogiska samtalet. Nu kan man jobba på samma skola i ett år utan att se skymten av varandra.

I början på nittiotalet, före Göra Persson, hade en elev tre timmar svenska/vecka. Grupperna var mindre, takten lägre och som lärare hann jag se och bry mig om alla elever. Nu förväntas elever att läsa mycket själva hemma, vilket alla inte klarar av, En 100 poängs kurs på gymnsiet har inte längre 100 timmar utan det läggs ut 84. Det innebär att eleverna ska studera minst 16 timmar på egen hand och i skolan kan man utnyttja lärarna mer, d.v.s. en lärare får nya (fler) grupper att ta hand om vilket givetvis gör att kvaliteten sjunker. Har man som lärare 90 prov att rätta istället för 60 får man mindre tid till att förbereda lektioner och bekymra sig om de elever som halkat efter.

Sparivern på framförallt gymnasieskolan har gått för långt. Omkringpersonal saknas. En lärare är samtidigt vaktmästare, tekniker, skolmatsalsvärdinna, rastvakt, , kurator, syo, sekreterare och städpersonal. Nu för tiden lägger vi lärare t.ex. ner massor av tid till att administera och fixa med datorer istället för att ägna tiden åt våra elever. En klantig organisation på skolan gör dessutom att olika administativa system inte synkar med varandra. Vi fyller i frånvaro på Skola 24, omdömen på skola24 och betyg på Hanna. Resultaten från de nationella proven ska bokföras på minst tre ställen och när någon elev har varit frånvarande för mycket ska vi som lärare dra in studiebidraget. Då ska Skola24 kollas, blankett skrivas ut från Fronter och lämnas vart? Ja det vet vi för det mesta inte eftersom rutinerna ändras hela tiden. Informationen läggs dessutom ut på olika ställen på Fronter. Ibland måste man vara detektiv för att hitta den. Eller också kommer informationen via mejl.  Detta vet man aldrig, det är en enda röra. Och till besvär när man letar efter informationen.Vem sålde in Fronter till skolan? Detta användarovänliga program borde aldrig fötts än mindra handlats in.

Att man dessutom ändrat betygssystemet två gånger på relativt kort tid är en katastrof. Istället för att få välbehövlig fortbildning i våra ämnen och bli bättre pedagoger har vi lärare suttit på våra studiedagar i flera år och tolkat Skolverkets flummiga kriterier. De nya som kom nyss har tack ock lov varit tydligare och bättre, men det läggs ner alldeles för mycket tid på detta istället för att ge oss lärare inspirerande utbildning så att vi kan utveckla oss själva och så småningom eleverna.

Ja det finns mycket mer att berätta om skolan i Sverige som är på väg utför, men det får ni läsa om en annan gång.

Vi lärare har fått löneförhöjning och det är alltid lika intressant att se vilka chefen har satsat på. Kollegan brukar nämligen skaffa fram en lista med allas lönepåslag. Jag hade i år på mitt utvecklingssamtal med chefen blivit lovad ett extra påslag. Hen var imponerad över det jobb jag lägger ner på att söka stipendium för studieresor med elever och lärare och det fanns som vanligt inga som helst klagomål på min undervisning. Det var han säker på. Dessutom har jag ju tidigare arbetat med både nationella prov och betygskriterier på Skolverket.

Så kom då mejlet med min löneökning. 3%, var det en satsning? Vad gör jag fel som andra gör rätt? Och framförallt vet chefen vad jag gör?

Nej, det vet hen antagligen inte. Hen har aldrig besökt en endaste lektion jag har haft. Faktum är att jag inte har haft ett enda besök från skolledningen på många år. Att jag dessutom inte dricker kaffe är ju bara att beklaga för min erfarenhet säger mig att de som marknadsför sig dagligen i fikarummet alltid får det högsta lönepåslaget. Många är ju väldigt duktiga på att prata vitt och brett om självklarheter som vi andra bara gör utan att knysta ett ord.

Det är bara att inse att jag är ganska usel på att marknadsföra mig själv. Dessutom har jag fel ämnen. De som har naturvetenskapliga ämnen får alltid ett mycket högre lönepåslag än oss som har samhällsvetenskapliga/humanistiska ämnen. Det finns många lärare i svenska och religion som kan söka mitt jobb medan det är brist på bra naturvetare.

För många år sedan arbetade jag på en skola där det gick ganska vilt till på skolans fester. Både rektorn och studierektorn var ganska heta på alla yngre kollegor när det bjöds upp till dans. Vid löneförhöjningen på den skolan fick jag medelpåslaget som vanligt. Min dåvarande sambo undrade varför jag inte fick mer i lön. Jag var ju väldigt engagerad i eleverna och undervisningen. ”Men jag har inte hoppat i säng med rektorn”, blev mitt svar. För så kan det också gå till i skolans värld.

 

Mitt senaste fynd från Aspuddens bokhandel är boken Det är så här det är, Dikter i urval av Selima Hill. Boken innehåller ljuvliga dikter som oftast är ”på pricken” med den där glimten av humor som jag älskar. Lyssna på en av dem här.

Enligt en artikel i SvD i dag ansöker Sveriges Olympiska kommitté (SOK) om att Stockholm och Åre ska få vinter – OS 2022. Jag vet inte vem som kläckte den idéen, men Stefan Lindeberg har suttit alldeles för länge på den där ordförandeposten för att tänka klart verkar det som.

Slalomgrenarna ska läggas ute vid Flottsbro. Den befintliga backen ska få en dubbelt så stor fallhöjd och där intill ska en hoppbacke byggas. Känner Stefan Lindeberg till förorterna runt Flottsbro? Tror han verkligen att invånarna i Fittja, som ligger på gångavstånd från Flottsbro, behöver en hoppbacke? Jag tror bättre kommunikationer, ungdomsbostäder, jobb och aktiviteter för ungdomarna står på deras önskelista. Ska Stockholm verkligen ha en hoppbacke till som står och vittrar sönder? Vem har sett  backen  vid Fiskartorpet användas någon gång?

Ett OS betyder byggen som kostar miljarder. Det ska byggas bob- och rodel- och skeltonbanor samt en bandyhall. Byggen som Stockholm inte behöver. Stockholm är nämligen kaotiskt redan som det är. Vi behöver bättre lokaltrafik, fler bostäder och satsningar som ger aktivitet åt många – inte några skrytbyggen för ett OS!

Gå i pension Stefan Lindeberg! Du har suttit på posten som ordförande i Olympiska kommittén alldeles för länge. Och var snäll och ta Gunilla Lindberg med dig när du går. Att sitta i en kommitté får aldrig bli ett livstidsuppdrag. Där behövs nytt blod och människor med realistiska idéer.  Det är dags att du, Stefan och Gunilla avgår nu!

 

 

Jag har som du säkert inte missat, nyligen skrivit några artiklar. På tidningarna jag skrev för frågade de om jag kunde fotografera också. ”Jo då”, svarade jag, ”det kan jag.” 1975 blev jag en stolt ägare till en Canon AE1 och tog ganske många bilder. En kompis jobbade på telefoto på DN och han framkallade mina svartvita rullar lite då och då. Ibland hängde jag även med pappa till fotoklubben och stod i mörkrummet själv. Var jag egentligen inte en ganska skicklig fotograf?

I vintras fick jag dotterns avlagda Nikon D60 och trots att jag inte hade knäppt många bilder med den kameran tänkte jag att det ska nog gå. Fotograferat har jag ju gjort förr, tänkte jag.

Mitt första uppdrag handlade om tre paddlande damer. Glatt kastade jag mig upp på cykeln och trampade iväg till en kanottävling för att få lite bilder med fart. Det fick jag, men jag knäppte en hel massa andra bilder som var på alldeles för långt avstånd och med för mycket blänk i vattnet. När jag kom hem skulle bilderna sparas och sen skulle de redigeras. Jag har inte photoshop på min dator och pixlr kände jag inte till då. Alltså använde jag ett superenkelt redigeringsprogram där det fanns två kontrastlägen och där man enkelt kunde beskära bilderna. Jag fick helt enkelt bli nöjd med resultatet.

När jag skulle skicka in bilderna till tidningen blev jag osäker på vad en bra bild är. Hur väljer man? Jag ville skicka in flera, men då gick de inte iväg med mejlet. Bilderna var helt enkelt sparade i för stort format och jag hade ingen aning om hur man gjorde dem mindre. (Det vet jag nu, tror jag i alla fall! Tack Jonas!) Då skickade jag två bilder i taget och det funkade ju också, fast det blev lite onödigt många mejl.

Efter några dagar hörde redaktören av sig. En av kvinnorna jag fotograferat hade solglasögon på sig. Det gick inte för sig. Den bilden fick jag ta om. Nytt möte bokades med damen på kanotklubben och en ny serie nya bilder togs. ”Får jag se”, sa damen och ville titta på bilderna på den lilla skärmen i kameran. ”Ja visst”, sa jag, men fick bara fram en massa text i rutan. Jag trycket på alla möjliga och omöjliga knappar, men texten gick inte att få bort. Hemma konstaterade jag att bilderna dock fanns där bakom texten och blev hyfstat bra. Redaktören blev i alla fall nöjd.

På jobb nummer två skulle jag fotografera en hund. Vet ni hur svårt det är? Det vet jag. Hunden och hundföraren tränade sök i skogen och jag flaxade med halvt krypande och ibland liggande i mossan. Många bilder togs innan hela hunden fastnade på plåten. Varför var vovven tvungen att vifta på svansen hela tiden och svänga hit och dit med huvudet? En av bilderna hamnade på första sidan på Arbetarbladet och då måste den väl ha varit bra? Jo då, men när jag såg den undrade jag om jag inte hade en bättre i min ägo? Hur väljer man ut den bästa bilden?

Artikel nummer tre skulle vara mycket längre än artikeln med paddeldamerna och artikeln med hunden. 10 000 tecken och för en tidning som har en stor läsekrets över hela Sverige. Mitt heltidsjobb som lärare hade kört igång ordentligt när jag skrev på artikeln och jag insåg att det inte fanns tid för att fixa och trixa med bilder. Därför anlitade jag Johanna Kassel Åkerberg och se det var en lättnad att låta någon annan ta bilderna. Vad mycket tid jag fick till att skriva istället.

Till sommaren tänker jag gå på en fotokurs så att jag lär mig använda kameran ordentligt och förstå allt det tekniska omkring. Men nu vill jag avsluta med att säga ”All heder åt fotografen!” Det är ett ganska svårt yrke och inget man kan bara för att man tycker att det är roligt att knäppa bilder. Så det så. Det finns en anledning till att sonen studerat i nästan fyra år för att bli en professionell fotograf.

Två av mina artiklar hittar du här och en massa bilder på Flickr här om du är intresserad.