Månad: december 2011

Gott nytt år alla bloggläsare! Allt gott inför 2012 och kom ihåg att året blir vad man gör det till.

 

Det är ganska många människor i detta land som verkar må dåligt. De deppar och orkar inte ta itu med saker och ting. De vill bara tycka synd om sig själva och att man ska tycka synd om dem. Det kan man göra ett tag, men alla måste till slut inse att livet det är det ingen annan som kan leva åt en. Och därför är också var och en ansvarig för sin egen lycka. Trots att det är lättare att skylla sin olycka på någon annan och gå runt och deppa för det.

Allt för många säger att om de bara hade ett annat jobb, ja då skulle de vara lyckliga och om de bara träffade den där partnern eller om de bara inte hade den där chefen eller om de bara bodde lite bättre och… ja då skulle de finna lyckan… Och så håller många på. Det är så lätt att skylla på någon annan.

Jag kan helt ärligt säga att jag känner mig lycklig. Jag har en fin bostad som är min egen. Jag har ett bra jobb med en hyfsad inkomst, jag har två underbara barn, två fantastiska föräldrar som tack Gode Gud fortfarande är i livet, tre omtänksamma syskon som alltid finns där, många härliga vänner som inspirerar och glädjer, en halt undulat som jag håller av och dessutom bor jag i ett land som är förskonat från elände och stor fattigdom. För visst skriker kvällstidningarnas löpsidor ibland om den nya fattigdomen i Sverige. Men här får alla barn gå i skolan där de serveras i alla fall ett mål mat om dagen och de har kläder på kroppen. Det finns faktiskt miljoner barn i världen för vilka det inte är självklart att gå i skola, äta sig mätta eller ha hela och rena kläder.

Visst finns det s.k. fattiga i Sverige som inte har råd att resa på semester, köpa en ny tv, ha en bil, äga en dator eller ens ha en stor lägenhet med ett eget rum till varje barn, men det vet jag kära vänner att det klarar man sig faktiskt utan. För kunde vi bo sex personer i en liten trea när jag var barn så går det nu med och lycklig det kan man vara ändå. För lyckan sitter inte i pengar eller prylar eller andra människor. Den finns enbart inom en själv.

Hur hittar man den då den där lyckan? Jo, man sätter sig och funderar på vad man har att vara tacksam för i livet. Den deppige börjar då genast att räkna upp allt från elaka föräldrar som slog, läraren som var orättvis och inte såg,  till den elake chefen de har nu. Men hallå! Man kan aldrig ändra på andra människor. De är som de är. Och det som har varit kan man inte ändra på och om man måste jobba med någon man inte gillar får man hitta ett sätt att klara det och sen ska man sätta sig ner och fokusera på det som är bra. För det finns så otroligt mycket att glädjas åt. Lyft blicken från naveln bara så ska ni se att det går.

Jag är en rätt rastlös person som gillar när det händer saker och när det är lite fart och fläkt. Nu sitter jag här hemma sedan två dagar tillbaka med en hiskelig förkylning. Det känns trist och lite ensamt. Dottern är på vift och de människor jag skulle träffa har jag fått ringa återbud. En liten stund tänkte jag att jag längtade efter fart och fläkt och att få se på lite  folk. Då gick jag ut på denna webcam och tittade. Nu känns det ganska skönt att sitta hemma faktiskt.

I Stockholms kommun får ungdomar som bor längre än sex kilometer från skolan gratis SL-kort. Det är intressant att kommunen tror att ungdomar som har t.ex. fem kilometer till skolan ska gå fram och tillbaka varje dag. Har de som tagit beslutet sett hur tungt lastade många ungdomar är när de ger sig av till skolan? Min dotter bär alltid på sin dator, på några böcker och skrivhäften och ibland också gympakläder. Jag skulle vilja se någon vuxen gå tio kilometer per dag med all denna utrustning.  Två kilometer är kanske en mer realistisk sträcka.

Eftersom jag är lärare på gymnasiet är det alltid ett väldigt tjafs när SL-korten delas ut. Några som bor 5,7 km fågelvägen från skolan får inte SL-kort, medan andra som har tur och bor 6,1 km från skolan får. Att dessutom veta att någon som har fattiga föräldrar eller kanske  bara en förälder inte får SL-kort för den råkar bo några hundra meter för nära skolan, medan en annan som har föräldrar som tjänar kanske 150 000 kr/månad får SL-kort är att jag tycker att det hela är väldigt orättvist. Därför skrev jag ett brev till den person i kommunen som står som ansvarig för SL-korten på kommunens hemsida. Jag fick detta svar:

”Bakgrunden till de i Stockholm gällande reglerna för gratis  för SL-kort är ett beslut i Utbildningsnämnden.

Grunden för det beslutet är ”Lag (1991-1110) om kommunernas skyldighet att svara för vissa elevresor”.

Där står att kommunen ska ”ansvara för elevens kostnader för dagliga resor mellan bostaden och skolan. Ansvaret gäller för sådana resor där färdvägen är minst sex kilometer.”

Kommunen måste alltså svara för resekostnaden för  elever med minst sex km till skolan.

Att låta alla gymnasieelever få gratis SL-kort har man bedömt för kostsamt. Man vill att budgeten för gymnasieskolan ska gå till undervisning och lärande i största möjliga utsträckning.”

Men om nu kommunen vill använda så mycket pengar som möjligt till undervisning får de väl behovspröva korten., för som det nu är att jag, som lever ensam med min dotter på en lärarlön måste köpa ett kort medan hennes kompis som har två föräldrar som tillsammans tjänar 150 000 kr / månad får gratis SL-kort känns väldigt, väldigt orättvist.

Så här i slutet på året är det kanske meningen att man ska sammanfatta det, knyta ihop säcken så att säga. Personligen har jag haft ett bra år, men vänner, en del resor och nyheter i mitt jobb (så jag äntligen fick använda hjärnan och inte bara gå på rutin). Tack för det! Bland annat har jag undervisat i ett för mig nytt ämne som heter mediakommunikation eller journalistik. Det har varit otroligt kul och givande för både mig och förhoppningsvis även för eleverna. En av övningarna som vi gjorde var att eleverna fick räkna hur många artiklar som handlade om män och hur många artiklar som var skrivna av män i en tidning. Slumpvis delade jag ut SvD, Expressen, DN och Aftonbladet till eleverna och så fick de räkna. Bara efter några minuter började en del elever hojta om att det var väldigt snedfördelat mellan könen och flera undrade om det inte fanns någon annan idrottsman att skriva om än Zlatan. För när vi sammanfattade vår kanske lite ovetenskapliga undersökning visade det sig att sportsidorna fortfarande dominerades av män. Det är män som skriver de flesta artiklarna och artiklarna handlar övervägande om män.

Lite förvånande var att Aftonbladet var klart värst. Där var 70 – 80% av alla artiklar i hela tidningen skivna av män och i lika stor utsträckning handlade de också om män. I ett nummer av Aftonblade fanns det på sportsidorna inte en enda rad om en kvinna. Några av mina manliga studenter reagerade också på vilka annonser som fanns i samband med sportartiklarna. Annonserna lockade om massage för män, dejting för män och annat som var snudd på pornografi. Det är verkligen intressant att Aftonbladet som ägs av Socialdemokraterna helt har tappat greppet när det gäller att vara en jämställd tidning. Jag menar partiet snackar ju väldigt mycket om jämställdhet och kritiserar gärna de andra partierna för att vara ojämställda, men det är som vanligt, mycket snack och lite verkstad.

Själv minns jag tiden som elitidrottare på 70-talet då vi tjejer skrev brev till Samaranch för att få fler damgrenar med på OS. Det känns som om inte mycket har hänt sedan dess faktiskt, tyvärr. Nåväl, det finns något att kämpa för ännu och det är väl inte så tokigt. För trots att jag sitter i soffan de här sista dagarna på året med en tung förkylning så piggnade jag faktiskt till när jag tänkte på Aftonbladets snedfördelning mellan könen. Så knyt näven nu de sista dagarna på året tjejer. Vår stämma behövs än.

Det har väl inte undgått någon att Lasse Åbergs nya film, ”The Stig – Helmer story” har premiär imorgon. De observanta har också lagt märke till att Stig – Helmer i denna film har en Vålådalsluva på huvudet. Ni som följt denna blogg vet att jag redan 20070913 skrev ett inlägg om tönten i mössan. Det handlade om att om man någon gång i livet ska gifta sig, ska det vara med tönten i mössan. Allt enligt min kollega Liselotte som är expert i ämnet. Jag har som bekant aldrig varit gift, men i min ägo finns en Vålådalsluva. Stig -Helmer har också en.  Det måste innebära något! Är det honom jag har väntat på? Det kan både ni och jag fundera på. God jul!

 

En riktigt god jul önskar jag alla bloggläsare.

Som lärare är det alltid extra roligt när ens elever gör bra ifrån sig. Om man nu inte tillhör den minoritet av lärare som avskyr ungdomar och gör allt för att sätta dit dem. Fast dessa lärare är sällsynta för de allra flesta vill faktiskt väl. Nåväl, jag blir alltid väldigt glad när någon elev lyckas och når sina mål, även om det inte är just i mitt ämne.

För ett och ett halvt år sedan fick jag en ny elev som berättade att han ville bli fotograf för att fotografera var det roligaste han visste. Idag slog jag upp tidningen Metro och såg att just han vunnit första pris i Metro Photo Challenge 2011 i kategorin Relationships. Grattis Noah Beyene! Jag ser fram emot att se fler fina bilder som du har fotograferat.

”Men den här Victor Müller då”, säger väninnan och tittar storögt på mig. ”Victor Müller?”, säger jag och ser en sydtysk braatwurstbonde med högrött ansikte, tjock mage, lederhosen och tyrolerhatt framför mig . ”Jo, han som håller på och köper Saab”, säger hon. ”Han som just satt Saab i konkurs”, säger jag. ”Vad är det med honom?” Hon ler så där finurligt och säger glatt: ”Han är singel.” Jag suckar lätt, men inom mig är sucken som ett vrål. ”Och vad ska jag göra åt att han är singel”? säger jag.  Hon ler och sen kommer den där ramsan om att jag är singel och han är singel och att vi är i samma ålder. Jag protesterar och förklarar att jag inte vill ha någon bilhandlare och eftersom han är en gubbe, över femtio så måste hon väl ändå veta att såna vill ha modeller som är runt 25, absolut inte en kvinna i samma ålder. ”Du läste väl om tv-kändisen i tidningen förra veckan?” säger jag. ”Han var femtio och blev blixtförälskad i en tjugo år yngre dansös. Inte vill Victor Mûller ha någon som jag”. Och så tillägger jag stolt: ”Jag tror inte jag vill ha någon som han.” Väninnan rycker på axlarna och säger:” Men han är rik och rätt snygg.” Jag ler och säger ”Jag är också rik, rätt snygg, men inte så förtjust i bilar som han. Det skulle aldrig funka.” Och förresten, tänker jag. Var skulle vi träffas? Vi umgås inte direkt i samma kretsar.