Författare: monika_thormann@hotmail.com

Jag har några kollegor som jobbar på biblioteket. De är allvarligt oroade för mig. De tror att jag kommer att förgås om jag inte får tag på en man snart. Jag försöker lugna dem och tala om att jag mår bra och att jag mått mycket sämre i mina relationer än nu när jag är ensam. De tror ändock att rätt man skulle pigga upp livet för mig. Jag tror däremot att en man skulle krångla till livet för mig.

I fredags när jag äntrade biblioteket sa den ena kollegan:

– Nu har vi hittat rätt karl till dig.

– Vem då?

– Fredrik! Fredrik Reinfeldt!

– Men, säger jag. Han är inte att lita på.

– Jo, han är ju statsminister. Det är klart att han är att lita på.

– Nej, han är en stor egoist, säger jag, som bara tänker på sin karriär.

– Hur vet du det?

– Jo, förstår du, säger jag och så berättar jag storyn, skvallret om Fredrik Reinfeldt som jag fick höra strax innan han blev vald till statsminister. Kollegan häpnar och undrar om det är sant? Jag pillar lite på en bok i hyllan där vi står och säger att väninnan som berättade det för mig hävdade att det var sant. Och varför skulle hon ljuga? Och så står vi där lite förstummade både två för det är inte riktigt vad vi tänkt om Fredrik Reinfeldt som verkar så helylle, men  vi säger inget mer.

Och om du blev väldigt nyfiken nu så förstår jag dig, men mer än så får du inte veta. Varför? Jo, jag har faktiskt inte kollat ursprungskällan till detta skvaller så därför tänker jag hålla tyst. Och om det jag vet är sant kommer det nog fram ändå så småningom.

 

Det skrivs så mycket om skolan. Alla möjliga människor har synpunkter och medan lärarnas fackförbund kämpar för högre löner och rimliga arbetsvillkor så hittar andra källor fel på skolan och framför allt på oss lärare. I dagens Expressen skriver Ann-Charlotte Marteus om att elever borde få skadestånd om de inte lärt sig läsa på nio år. På ett sätt håller jag med för det borde verkligen vara rimligt att en elev lär sig läsa och skriva ordentligt under nio år, men nähe jag vet ju tyvärr hur det är.

Under mina snart 30 år som lärare har jag då och då träffat på elever som inte har kunnat läsa fast de uppnått gymnasieåldern. Mitt starkaste minne var en elev som efter ett läsförståelsetest i åk 1 på gymnasiet visade sig läsa som en sju- eller åttaåring. Killen, som var en stor, stark och frisk 16 – åring ljudade när han läste och förstod i stort sett nästan ingenting . Jag blev såklart jätteoroad och larmade att han behövde extra hjälp och det fort. Killen tittade på mig och svarade att han hade  dyslexi så han skulle aldrig kunna lära sig läsa ordentligt. ”Det kan du visst”, svarade jag varpå hans mamma ringde och skällde ut mig för att jag inte förstod att hennes son var handikappad och hade dyslexi. Lugnt förklarade jag för henne att han visst skulle kunna läsa om han bara fick rätt hjälp. ”Du förstår inte”, sa hon då. ”Han har dyslexi, han är handikappad och han måste ha allt på band eller uppläst för sig. Han kommer aldrig att kunna läsa ordentligt.”  Jag insåg att det inte var någon idé att gå i klinch med den mamman utan började istället övertyga pojken om att han skulle kunna lära sig läsa ordentligt.

”Kan du läsa undertexten på en film”? frågade jag honom en dag. Naturligtvis kunde han inte det. Istället berättade han att han mest såg svenska filmer eller dubbade barnfilmer. Jag svarade lugnt att jag visste att han inom ett år skulle kunna läsa undertexten på en film om han bara underkastade sig hård träning. ”För i din ålder händer det mycket med både hjärnan och kroppen”, sa jag. ”Det är nu du ska satsa.” Nog var han lite skeptisk den där killen, men jag såg en glimt av hopp i hans ögon och bestämde mig för att pusha honom maximalt.

Snart började han gå på svenskundervisningen för dyslektiker sex timmar per vecka. Det var ett hårt jobb för honom, men målet, att äntligen kunna gå på bio med kompisar i samma ålder hägrade. (Observera att detta var på 1990- talet  då det fortfarande fanns resurser för stödundervisning.) Dagen efter sportlovet kom killen glädjestrålande fram till mig och berättade att nu, nu kunde han äntligen läsa så bra att han läste undertexten på vilken film som helst. ”Det var ju det jag sa”, sa jag och kände mig lättad över att jag haft rätt.  Med detta vill jag säga att det inte alltid är så lätt för oss i skolan att tackla elever med läs- och skrivsvårigheter. En mindre envis lärare än jag hade kanske lyssnat på mamman i fallet ovan och tyckt att hon hade rätt och låtit killen vara. Jag var med min erfarenhet övertygad att hon hade fel och att killen skulle kunna lära sig läsa.

 En mamma som tror att sonen aldrig ska kunna läsa är inte det enda vi i skolan har att kämpa emot. Det kan vara föräldrar som inte tycker att man ska göra läxor, föräldrar som reser bort på semester flera veckor varje termin, föräldrar som tycker att sonen ska bli hockeyproffs och inte behöver läsa, föräldrar som inte orkar väcka sitt barn på morgonen, ge dem frukost eller se till att de får lugn och ro hemma. Dessutom slåss vi i skolan mot bristande resurser, för stora klasser och ett allmänt förfall. Sedan 1990 då jag började arbeta på gymnasiet har antalet elever som jag undervisar per år fördubblats. Vem som helst kan räkna ut att jag inte har varken tid eller ork att engagera mig lika mycket i varje elev  nu.

Hur ska svenska elever då bli bäst på att läsa? Jo med….

• Max 25 elever / klass.
• Läsning en kvart om dagen under hela grundskolan.
• Halvklasstimmar i svenska.
• 100 timmars undervisning på en 100 timmars kurs. (Idag har man kanske 82 timmar på en 100 poängskurs vilket innebär att svaga elever inte får den hjälp de behöver.)
• Fler välutbildade lärare.
• Läxläsning på fritids.
• Riktig fortbildning på studiedagarna ( De senaste 10 åren har vi mest suttit i våra arbetslag och snackat. Vår fortbildning får nämligen inte kosta något. Vi ska lära av varandra.)
• Vidareutbildning av lärare vart femte år. ( Herregud, fattar inte våra politiker att vi behöver fylla på och öka vår kompetens för att kunna lära ut.)
• Höj skolans status genom att satsa pengar på skolan och på undervisningen.
• Höj lärarnas löner!
• Låt rektorerna vara pedagogiska ledare.
• Låt oss lärare använda maximalt med tid på vår undervisning. Idag ägnar vi vår tid åt så mycket annat som faktiskt annan personal skulle kunna göra. Fast någon sådan finns förstås inte.

Om du gillar att köa i flera kilometer, byta spår sjuhundraåttiofem gånger och bli trött i hela kroppen så ska du absolut åka Tjejvasan. Med startnummer 9182 var det ungefär 7000 tjejer, flickor, tanter, damer och en och annan gumma före mig vid starten. Hur många det var före mig när jag kom i mål vet jag inte, men något färre var de.

Vid starten förstod jag inte riktigt varför så många stressade och försökte tränga sig fram, men det förstod jag när jag kom till den första backen där spåret smalnade. En liten stund var det totalstopp, men sen hittade jag vänsterspåret och började köra om. Och så fortsatte det i hela tre mil för mina skidor gled bättre än de flestas. Tack för det Alewalds, som vaxade och flourbehandlade mina skidor tidigare i februari. Skidorna gled verkligen superfint i nedförslöporna. Tack också till Mikaela som i januari vid en skidlektion i Bruksvallarna gav goda råd för hur man åker snabbast i backarna.  Fästet var det inte heller något fel på trots att det var svårvallat, med minusgrader vid starten och många plusgrader vid målet. För säkerhets skull hade jag lämnat in mina skidor till det utmärkta vallateamet på Team Sportia i Rättvik. Den fästvallningen höll för övrigt i flera dagar efter Tjejvasan när jag skidade runt i spåren i Idre. De 200 kronor det kostade var väl använda pengar.

Stämningen i och runt spåret var verkligen härlig och redan under loppet bestämde jag mig för att försöka vara med nästa år igen. Då får jag förhoppningsvis starta lite längre fram och kan sikta på att slå tiden 2.43 som jag nöjd stakade i mål på detta år.

 

Äntligen har forskaren Björn Öckert kommit fram till det som vi lärare vetat om hela tiden; att elever som går i små klasser får bättre resultat. Det är väl egentligen ganska självklart att en lärare hinner med eleverna bättre, hinner se alla, bry sig om alla ,  hjälpa alla och kanske t.o.m. individualisera om hon/han bara har 20 elever att ta hand om istället för 32. Dessutom blir det ju lugnare i klassrummet med färre elever för även om läraren är bra på att hålla ordning så låter det mer när 32 elever drar in stolarna, vässar pennorna, hostar, nyser, snyter sig, vänder blad i boken eller viskar med kompisen än om 20 gör det. Björn Öckert har också kommit fram till att de elever som gått i små klasser också har lättare att få jobb och tjänar mer än de som gått i stora klasser. Elever som gått i små klasser betalar alltså mer i skatt! Haja det, alla ni kommunpolitiker som kräver att skolorna måste fylla klasserna till bristningsgränsen för att få ekonomin att gå runt. På sikt tjänar alla på att klasstorleken minskas. Det har vi lärare dessutom vetat om hela tiden.

Du gamla, du fria av Liza Marklund är den nionde deckaren om Annika Bengtsson. I denna bok läggs huvuddelen av handlingen till Afrika och ett otäckt kidnappningsdrama. Det är sju europeiska konferensdeltagare som kidnappas i Östafrika. En av dem är Annika Bengtssons man.

Berättarjaget i boken växlar och som läsare får vi inblick i både svårigheten att leva i en parrelation, kvinnovåld som reportern Annika Bengtsson kommer i kontakt med genom sitt arbete, svårigheterna med Afrikas politik och ekonomi samt vad som händer med människor när katastrofen är ett faktum och oskyldiga människor hamnar i händerna på skoningslösa kidnappare.

Du gamla, du fria är som de andra deckarna om Annika Bengtsson välskriven  (Fast jag hittade några slarvfel som hade rättats till om jag varit korrekturläsare.) och lättläst. Liza skriver, som den drivna författare hon är, tydligt och målande. Hon väver skickligt in problemen med mäns våld mot kvinnor både i Sverige och i världen i övrigt och när hon beskriver händelserna i Afrika känns det som man är där. Liza har med andra ord gjort sin research noga. Slutet är rafflande och överraskande och det är svårt att lägga ifrån sig boken. Man vill helt enkelt veta hur det går, för gisslan och då speciellt för Thomas, Annika Bengtssons man, men också hur det går med deras äktenskap. För i den här boken är Annika inte bara en åskådare när mannen i hennes liv är otrogen. I den här boken tar hon faktiskt för sig själv också och det ordentligt.

Grattis Annika! Och grattis Liza Marklund för idag har Nobels testamente  galapremiär på bio. Min dotter är såklart där och spanar.Det ska bli spännande att höra vad hon tycker. Förhoppningsvis kommer Du gamla, du fria  också som film framöver. Det ser jag i så fall fram emot. Den kan nämligen bli ett inlägg i debatten om bistånd, militärer, våld, fattigdom och kvinnors utsatthet på kontinenten Afrika.

Ja, vad ska man säga om det berömda framträdandet i Melodifestivalen? Björn Ranelid pratar på, nästan rappar och försöker remixa sig själv på scen. Är detta en schlager?

Jag är ju inte i musikbranschen så det är svårt att säga, men något kan jag säga: Vad är det som driver den karln till att ställa upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang? Jag har sällan sett någon ha så stark tävlingsinstinkt. Tyvärr kan jag inte alltid tycka att det är bra att ha en sån instinkt. Man bör veta när man ska dra sig tillbaka. Och framförallt… bör man förstå att man gör sig själv till åtlöje när man hela tiden måste tala om att man är den ende författaren som lyckats med det, det och detta. Det vet ju folk. Inte behöver man skriva alla på näsan hela tiden att man sprungit 100 m på den och den tiden, vunnit Augustpriset, spelat i A-laget i Malmö FF, varit med i Let´s  dance, skrivit X antal böcker o.s.v. o.s.v.

Det hela vittnar om att Björn Ranelid har en väldigt låg självkänsla eftersom han hela tiden måste skriva oss på näsan om vad han presterat. Stackars han! Vilken prestationsångest som måste ligga bakom och vad sorgligt att han förmodligen aldrig kan uppskatta någon annans framgång. Björn Ranelid är ett fall för Sveriges psykologer, tycker jag. Vad tycker du?

Jag har till skillnad från många andra aldrig drömt om att bli varken pilot eller flygvärdinna. Det där med att jobba i luften har liksom aldrig lockat. Däremot var det viktigt för mig att ta körkort. Frihetskänslan bakom ratten var obeskrivlig första gången jag fick låna pappas bil och burna iväg alldeles själv. För trots att det är trettiofyra år sedan jag fick mitt körkort minns jag det som det var igår.

Tyvärr äger jag ingen egen bil, men med olika bilpoolsbilar (Volvo) tar jag mig ut till skidspår och hem till vänner som bor lite avigt till. Funderingar finns på att köpa en egen bil, men än så länge är det bara funderingar. För att köpa bil är för mig som att ta mig igenom en djungel. Vilket märke ska man välja, vilken modell, och varför är bara några av de frågor som surrar i min hjärna.  Att köpa bil är kanske ännu svårare än det var att ta själva körkortet. Blir jag däremot utvald som testpilot åt Peugeot vet jag i alla fall hur en sån är att köra.  Undrar du det med? Anmäl dig vet jag!

Med jämna mellanrum skriker tidningarnas löpsidor ut budskap om bantning. Den ena dieten efter den andra rekommenderas, bara för att visa sig farlig några månader senare. Själv har jag aldrig provat dieter. Aldrig någonsin faktiskt. Jo just det, en vår för trettio år sedan fick jag för mig att jag skulle fasta. Jag skulle bara dricka vatten och olika téer i en vecka. Efter fyra dagar höll jag på att svimma på jobbet. När jag kom hem bröt jag fastan och började äta. Det intressanta var att jag som aldrig har haft ett särskilt stort glass- och gräddsug drabbades av det så hårt att jag köpte minst två – tre magnumglassar per dag istället för kanske en i månaden. Med det här kära läsare vill jag säga att jag egentligen tror att dieter är skit. De skapar obalans i systemet och gör att man drabbas av onormala sug istället. Det enda som hjälper om någon vill gå ner i vikt är att äta normalt och nyttigt samt motionera mera.

Men vad är äta normalt? Jag har träffat överviktiga som inte alls förstår varför de ständigt går upp i vikt och sen ser jag dem dricka flera liter Coca – cola varje vecka och vräka i sig en påse chips till. Det kan man göra om man cyklar eller springer flera mil varje dag, men inte om man ständigt sitter i soffan. Det är intressant att så många inte förstår sambandet. Så om du funderar på en diet så uppmanar jag dig att motionera en timme om dagen och äta normala, men nyttiga måltider.  Själv har dottern och jag just köpt toningskor som vi ska ut och promenera med när snön försvinner. Fast än så länge åker jag i alla fall skidor. Inte för att gå ner i vikt utan för att komma i form och må bra. Dessutom sover man bra när man motionerar och stressar mindre. Se så, ut och motionera du med!

Som lärare i svenska har man fördelen att komma i kontakt med ny litteratur. Den här dikten fann jag i antologin Människosaker, Karavan 2008, för några år sedan. Den är skriven av Virato da Cruz och  handlar om en förälskad man som vägrar att bryta ihop av ett nej. Läs och bli glad. Trägen vinner eller är det rumban som gör det?

FÖRÄLSKELSE

Jag skrev till henne på parfymerat papper

med min vackraste handstil sade jag att hon hade

ett lysande leende lika varmt och underfundigt

som novembersolen när den leker konstnär i akaciornas blom

och strör diamanter i havets fransar

och fyller mangofrukten med saft

Hennes lena hy trotsade all beskrivning…

Hennes lena hy i jamboträdets färg doftande rosor

hennes lena hy hade samma ljuvhet som hennes kropp

så spänstig och ljuv – som maboque

Hennes bröst, som apelsiner – apelsiner från Loge

hennes tänder … – elfenben

                 Jag skickade henne mitt brev

                 och hon svarade nej.

 

Jag skickade henne ett kort

som min vän maninho hade gjort med tryckta bokstäver;

”Mitt hjärta lider för din skull”

I ena hörnet – JA, i andra hörnet – NEJ

                      Och hon vek in hörnet med NEJ

 

Jag skickade henne bud genom Zefa do Sete

och bad på mina bara knän

vid den heliga jungfrun på ön, vis Santa Ifgénia

att hon skulle förunna sig min kärlek

                      Och hon svarade nej.

 

Jag grävde ut hennes fotavtryck i sanden och bar till gamla Chica, den bästa medicinkvinnan

här i trakten och bad henne kasta en trolldom över henne

så att hob  förhäxades av en kärlek lika stark som min…

                     Och hennes trolldom slog fel.

 

Jag väntade på henne utanför fabriken om eftermiddagen

jag ville ge henne ett halsband i present och en ring och en brosch,

jag bjöd henne på konfekt i backen vid Missionen,

vi satt på en bänk vid torget med statyn,

jag smekte henne över händerna …

jag talade om kärlek… och hon svarade nej.

 

Jag drev omkring skäggig, smutsig och barfota

som en utsliten tvångsarbetare,

Och de letade efter mig

”Har ni inte …(åh, har ni inte sett?) stackars Benjamin?”

Och hittade mig irrande omkring borta vid Sambas höjder.

 

För att få mig på andra tankar

tog de med mig till festen hemma hos Januário

men där satt hon i ett hörn och bara fnittrade

och berättade allt för andra vackra flickor från arbetarkvarteren.

 

Då spelade man upp en rumba – jag dansade med henne

och i vilda turer flög vi genom salen

som när en stjärna far i ett streck över himlen!

Och alla omkring oss skrek; ”Bravo Benjamin!”

Jag såg henne i ögonen – hon log emot mig

jag bad om en kyss – och hon svarade ja.

 

Jag börjar förstå mig på människor som är överviktiga och börjar träna, men aldrig kommer längre än att börja för att sedan ge upp och tjockna till ännu mer. Inte för att jag har förvandlats till någon koloss och inte för att jag är hur otränad som helst, men efter att ha tränat fyra gånger i veckan hela hösten blev det ett uppehåll på nästan fyra veckor på grund av influensa, förkylning och lunginflammation. Nu är jag igång igen och det är tyngre än någonsin i dubbel bemärkelse.Helst av allt skulle jag bara vilja ligga kvar på soffan och käka praliner.

Fast i dag åkte jag 17 km skidor och första 10 km gick väl bra, men sen, fy sjutton. När jag höll på att bli om åkt av en indier förstod jag att jag är långt i från min toppform. Nu är det dock bara att gneta på trots träningsvärk och trötthet. Förhoppningsvis vänder det innan Tjejvasan den 25 februari.