Författare: monika_thormann@hotmail.com

Det skrivs mycket om mobbning emellanåt och det skylls oftast på lärarna när någon blir mobbad. ”Han / hon gjorde ingenting eller låtsades att inte se”, får man ofta läsa i pressen. Ibland kan det ju vara så att vi som jobbar i skolan faktiskt inte förstår hur illa det är. Varje skola har också en handlingsplan när det gäller mobbning och då kan säkert en del lärare känna att de inte får göra hur som helst. Vissa skolor följer någon gurus regler för hur man ska göra när någon blir mobbad och då är det förbjudet att göra på annat sätt.

Själv har jag alltid haft svårt att följa bestämda regler utan har under mitt snart trettioåriga lärarliv kört på känsla. Det innebar att jag som nybakad lärare tryckte upp en av mobbarna i klassen mot väggen och höll fast honom och sa: ”Om jag en enda gång ser att du gör så igen så gör jag mos av dig.” Jag var vältränad och ganska stark, han var tretton år och spinkig. Hade jag gjort så idag hade jag med all sannolikhet blivit åtalad för olaga hot, misshandel och allt möjligt annat samt avskedad från skolan, men då välkomnades min insats eftersom ingen annan hade fått stopp på killen. Jag uppmanar verkligen ingen att göra som jag gjorde, men jag vill i alla fall tala om att det hjälpte. Grabben som mobbade kom nämligen från en familj där man inte talade med varandra så han förstod äntligen att vi på skolan menade allvar.

En annan gång var det ett barn i min närhet som mobbades. Han gick på mellanstadiet och det gjorde mobbarna med. Skolans olika handlingsplaner hjälpte föga och jag såg hur barnet led. Då bad jag ett äldre barn följa honom till skolgården på morgonen. Det äldre barnet var en tuff kille på högstadiet. När de kom in på skolgården kom mobbarna genast fram och började säga dumma saker till mobbningsoffret. Högstadiekillen gick fram till mobbarna med skateboarden under armen och sa: ”Vill ni dö eller?” Det räckte, mobbarna gick och högstadiekillen ropade efter dem att han visste var de bodde och att han kunde komma tillbaka. Sen ska väl tilläggas att den yngre steg i status av att umgås med den äldre. Kanske gjorde också det sitt till.

Våld ska verkligen inte åtgärdas med våld och inte heller rekommenderar jag okvädingsord eller hot, men jag tror vi i svensk skola ibland är dåliga på att säga ifrån på skarpen. Att säga stopp, det här accepterar vi inte och få en mobbare att förstå att om det upprepas så är man inte längre välkommen på skolan.

Ett annat problem på skolor idag är alla elever som inte orkar gå i skolan. Vi lärare använder mycket av vår tid till att sitta i olika möten med elever och föräldrar som av olika anledningar inte vill vara i skolan. En gång hade jag en sån kille i min klass. Jag ägnade massor av tid åt honom och hans hjälplösa mamma. Han var trött, spelade datorspel hela nätterna och orkade inte gå till skolan. På den tiden hade jag småbarn. Jag blev oerhört stressad över att stanna kvar varje tisdag för att snacka med denna familj som inte kunde lösa problemet själva. Men när killen för åttonde gången på  mötet sa att han varken orkade gå till skolan eller till praktikplatsen som syo skulle ordna åt honom undrade vi  vad han skulle leva på i framtiden. När han svarade bidrag, härsknade jag till reste mig upp, skällde ut honom och förklarade att här slet jag och jobbade och så förväntade han sig att jag dessutom skulle försörja honom i flera år. ”Tänk om alla skulle göra som du! Att du inte skäms!” sa jag gick ut ur rummet och drämde igen dörren. Några fler möten med den eleven gick jag inte på och han, ja han började faktiskt komma till skolan lite oftare.

 

Jag har aldrig sett mig själv som långsint. Jag har alltid trott att jag tillhörde de där som tog lätt på saker och ting och som hade nära till ett förlåt. Nu vet jag bättre.

Vi stod och tittade på Midnattsloppet i lördags, väninnan och jag. Både hennes man och son sprang och medan vi spanade efter dem hejade vi på alla som jagade förbi. Det var  inte så lätt att urskilja någon i den orange massan som dundrade förbi i mörkret. Alla hade likadana orange tröjor och dessutom inga nummerlappar. Hur hade arrangörerna tänkt egentligen?

Det var då jag såg honom, en vän från förr. Först tänkte jag ropa heja och så hans namn, men så kom en obehaglig känsla över mig från något han sagt eller gjort 1977, så jag lät bli och lät honom löpa utan några ovationer från mig. Väninnans man såg vi inte till och inte heller sonen, men när jag sa till henne att jag sett den där vännen, men inte hejat undrade hon naturligtvis varför. Jag berättade om känslan av obehag för något han sagt eller gjort 1977 och hon undrade naturligtvis vad. ”Det minns jag inte”, sa jag, men något var det. Hon tyckte att jag var hopplös.  Senare på kvällen såg jag den där vännen igen och inte heller då kostade jag på mig ett hej. Jag är nog ganska hopplös i alla fall.

För några år sedan när jag fortfarande bodde inne i stan, var sambo och hade två barn boende hemma fick vi en ny granne. Det var en karl med sin tredje fru och nytt barn. Karln hade tillhört samma kompisgäng som jag i tonåren och min sambo föreslog genast att vi skulle bjuda över dem på middag. ”Nej, aldrig i livet”, sa jag. ”Men varför det?” undrade min sambo. ”Ni är väl  gamla vänner?” Jag tittade på min sambo, suckade och sa:” Men jag glömmer aldrig att han stod på bryggan och skrek:”Era jävla fittor!” efter oss när vi inte kom in till bryggan med tvåmanskajaken tillräckligt snabbt efter ett lopp under en tävling. ”När var det då?” undrade min sambo. ”1975”, svarade jag.

Han blev aldrig inbjuden den där karln och ganska kort därefter flyttade hans fru och barn därifrån. Vad han sagt till dem vet jag inte, men jag tyckte nog att det bekräftade att jag handlat rätt som inte bjudit in honom.

Det kan nog vara så att jag är lite långsint i alla fall.

Jag läser i dagens DN att säkerhetsföretaget Securitas division för flygplatssäkerhet ska leverera säkerhetslösningar till 32 flygplatser i östra Kanada. Det låter tryggt att säkerheten ökar där.

Jag vet inte vilket bolag som har hand om säkerheten på Arlanda, men den borde helt klart ses över. När syrran och jag flög till Berlin härom veckan passerade hon säkerhetskontrollen med en jaktkniv i handbagaget. Nu kanske du undrar varför en medelålders kvinna har en jaktkniv i sin handväska? Och ärligt talat det gör jag med, men jag är inte förvånad.

Syrran är jägare och har både hästar och hundar på sin gård. Bara några dagar innan vi flög till Berlin hade hon varit på VM för räddningshundar med sin Nessie. Kniven behövs ibland i sådana sammanhang. Att den låg kvar i hennes handväska när vi gick genom säkerhetskontrollen på Arlanda var helt enkelt ett misstag från hennes sidan. Alarmerande var ju att den inte upptäcktes trots att väskan kördes genom rötgenapparaten. Jag undrar om en 25-årig, svarthårig man hade kunnat passera med en kviv i handbagaget? För kanske är det så att säkerhetspersonalen är lite mer ointresserade av vad medelålders kvinnor har i handbagaget än vad unga män har.

När vi satt och väntade på planet upptäckte i alla fall syrran att hon hade glömt att ta ur kniven ur väskan och att ingen vid säkerhetskontrollen upptäckt det. (Till hennes lycka för knivar av denna sort är rätt dyra.) Hon fällde ut det c:a 10 cm långa bladet, tog tag i träskaftet och frågade mig vad vi skulle göra med den? ”Inte kapa planet i alla fall”, sa jag för ärligt talat, hur många flygplanskapare har lyckats med sitt uppdrag utan att dö, skadas eller bli tillfångatagna efteråt?

”Ingen”, tror jag sa hon och stoppade ner kniven igen. På hemvägen stoppades kniven i resväskan som checkades in. För inte kunde vi lita på att den tyska säkerhetskontrollen var lika slarvig som den svenska.

”I Kina är man i sin bästa ålder när man fyller 70”, säger dotterns kompis glatt när vi ses i köket. ”Bra, då har jag något att se fram emot”, säger jag och tänker att jag ännu är ung och oerfaren då. Sen ringer världens bästa Gunnar och säger att jag bara fyller 35 om man vänder på det. Det låter bra, fast 53 är kanske inte så illa som det låter. För åldern är ju bara en siffra. Och med en anti -age-mask i ansiktet bakar jag en tårta och tänker på det jag läste på en blogg härom dagen: Att man enligt ayruvedafilosofin är ungdom mellan 30 och 60 år och först vid 90  räknas som gammal. Det tänket passar mig utmärkt. Efter tårtan går vi och badar och det tänker jag fortsätta att göra på min födelsedag även vid 90 års ålder, så det så.

Första gången jag besökte England tyckte jag att det var ett skitland. Det var 1979 och jag var uttagen till en kanottävling i Nottingham för att paddla K2 och K4. Om jag inte minns fel så var vädret dåligt, stället vi bodde på stank av bacon och den första kvällen åt vi fish and chips som gjorde att jag spydde halva natten. Dessutom blev jag som vanligt osams med min dåvarande pojkvän. Dagarna i England 1979 var ingen direkt ”hit”.

Landet har, efter varje gång jag besökt det, tagit sig allt mer och vid detta besök blev det en toppenupplevelse trots att vädret inte var det bästa, för i princip regnade det hela tiden. Med National Express färdades jag tryggt från Heathrow till Plymouth. Där väntade buss nummer två på mig och tog mig  vidare till Wadebridge där mina vänner bor. Hela bussresan från Heathrow till Wadebridge  kostade bara 10£ eftersom jag bokat den via internet någon vecka i förväg.

I Cornwall fanns det massor att göra oavsett väder. Det var bara att dra på sig regnkläderna och ge sig iväg. Första stopp var S:t Ausell China clay museum i Bodmin. Där kunde man se hur man gjorde lera till porslinstillverkning förr i tiden. Shoppa kunde man i små butiker lite var stans. I Wadebridge fanns tillräckligt många eller få för att shoppingen inte skulle bli för jobbig. Naturen runt stan var vacker och den upplevde vi både gåendes ( med GPS och Geochaching, vilket var urkul) och joggandes.

Jag älskar vatten och därför hade värdparet lovat mig att vi skulle surfa. Regnet öste ner och vinden låg på från nordväst över Atlanten i minst 15 m/s så det var inte riktigt optimalt för att surfa, men till slut sa vi: ”Vad då! Man blir blöt ändå.” och så gav vi oss av. Vi drog på oss våtdräkter, tog surfingbrädorna under våra armar och gick ner till beachen. Där hade jag veckans eller kanske sommarens upplevelse. Vid första försöket åkte jag med en våg nästan ända upp på stranden. Jag jublade av lycka. Det var absolut underbart! Nu vet jag att om jag hade varit född i Kalifornien hade jag med all sannolikhet varit en av de där coola surfingbrudarna som åker jorden runt för att hitta den perfekta vågen för den perfekta surfen.

Borgen Tintagel besöktes också och vi gick och fantiserade om Kung Arthur och Earl Richard och livet på en borg för länge, länge sen. Det var svårt att slita blicken från det romantiska landskapet och jag förstår nu att det inspirerat både konstnärer,musiker,  filmare och författare.

Till London fick jag skjuts och på vägen dit passerade vi det mytiska Stonehedge som är stenar resta på en ganska märklig plats.

Till den som ska till London kan jag rekommendera Tracy Emins utställning ”Love is wath you want” på Hayward gallery och Proms på The Royal Albert Hall. Dessa två besök förgyllde Londonvistelsen, men bäst var nog att efter trettiofyra år återigen få umgås med Åke. Vi hade lika kul som då vi gick i skolan tillsammans. Det är så med goda vänner, när man ses igen känns det som om ingen tid alls gått, man bara fortsätter samtalet som man haft en gång som om ingenting har hänt.

• Strand bar mitte, Monbijou park. Solstolar, bar, dans.
• Amphiteater, Monbijou park Shakespeare, Molière, Goldoni varje kväll 19.30 och 21.30 . Köp biljetterna (180 kr) på plats en timme innan föreställningen.
• DDR-museum på Karl- Liebknecht strasse, nära Hackescher markt. Nostalgi och sorgligt för oss som hade släkt i DDR. Intressant och spännande för alla andra.
• Fotoutställningar på Martin – Gropius -Bau, Niederkirchnerstrasse. Fotograferna André Kertesz och Daniel Schwarz.
• Öl och fotboll på tv på Hackescher markt. Eller varför inte drinkar?
• Schloss Sanssouci, Potsdam. Vackert slott, underbar park! Gulliga staden Potsdam är också värd ett besök.
• Biergarten, Prater på Kastanienallé. Stort, folkligt och väldigt tyskt.
• Topografi des Terrors, Niederkirchnerstrasse. Gratis utställning utomhus om Hitlertiden i f.d. bunkrar. Måste ses!

Vad innebär det att vara en Svensson egentligen?

 Oftast används uttrycket som lite nedlåtande, att man är för vanlig, feg och tråkig. MEN kan det inte vara bra att vara så då? I alla fall ibland? JO, det skulle jag vilja påstå för VEM, orkar med alla de där som alltid vill vara i centrum, ta en massa plats och vara SÅÅÅ speciella? Ni vet de som slår knut på sig själva för att alltid vara annorlunda. ”Nej, jag äter inte det.” eller ”Nej, jag klarar absolut inte av att vänta. Jag får utslag av att stå i kö.” eller ”Åka tunnelbana! Du är inte klok. Det kan inte jag göra.” 

Det är få som orkar med de där speciella hela tiden. Fast det märker de inte för de är tyvärr alltid så upptagna av sig själva.

Jag hamnade på Konserthuset mitt på dagen utan biljett och man kan undra vad man gör där då?  Jo, man tittar först på några fotografier på Monica Zetterlund och sen tar man sig en titt på utställningen om Jussi Björling. Han har aldrig tillhört mina favoriter för vad visste jag mer om honom än att han för mig är låten Till havs personifierad. Nu vet jag desto mer om honom och det var mycket intressant.

Så om du befinner dig i Sommarstockholm i närheten av Konserthuset på Hötorget och vill slå ihjäl en stund med att putsa på allmänbildningen om en av Sveriges absolut största sångare ska du se utställningen om Jussi. På vägen ut finns dessutom fina foton på musiker och instrument med ljud till av olika kända och okända fotografer.

 

Genom en tuff utbildning och mycket hård träning har Golden Retrievern, Nessie och hundföraren Ann- Marie Melin kvalificerat sig till VM i IPO-R, 29/6 – 3/7 i Belgien. De representerar Sverige som ett av två ekipage.

”Hundar som inte tycker att det bästa som finns är att hitta en människa fixar inte detta”, säger Ann-Marie Melin från Korsbo utanför Tierp. Hon har tävlat med olika hundar på brukshundstävlingar sedan 1983, men i räddningssammanhang har hon och Nessie bara tävlat i drygt ett år. Hon är en extremt social hund, Nessie, som älskar att hälsa på människor, bli klappad och kramad. Och det är nog just hennes intresse för människor som gör henne så lämplig att söka rätt på försvunna människor i rasmassor, tror Ann-Marie Melin.

Tävlingen utanför Bryssel har tre delar. Den viktigaste delen är ruinsök som ger maximalt 200 p. Då har Nessie 30 minuter på sig att söka av ett ruinområde för att hitta alla människor som döljer sig i rasmassorna. Nessie går lös, söker, står kvar och skäller när hon hittar någon. Ann-Marie ska därefter peka ut exakt var personen ligger efter Nessies markering. De andra delarna är lydnad och hinder och de ger max 50 p vardera.

Bosse Gustavsson med hunden Trix från Varberg är Sveriges andra ekipage på VM. De tävlar i ytsök där hunden ska finna gömda människor som döljer sig t.ex. under nedfallna träd, i tält eller i källare på ett område som är 400x100m.

Ann-Marie har utbildat Nessie till räddningshund genom Svenska Brukshundsklubben. Utbildningen var tuff; 11 ekipage startade kursen, men bara tre av dem fullföljde. ”Många hundar räcker inte till och klarar inte påfrestningarna”, säger Ann- Marie Melin.  ”De ska leta efter människor i jordbävningsdrabbade områden och då måste hunden ha ett psyke som klarar av det”, fortsätter hon.  Senast Sverige skickade ett räddningsteam till ett katastrofområde var för sju år sedan efter jordbävningen i Algeriet.  Möjligheten att söka efter människor på ”riktigt” är alltså inte så stor. Därför har Ann-Marie valt att tävla i IPO-R för att hålla Nessie i form.

Nessie som egentligen heter Vassruggens Unja Seljabrekka är en Golden Retriever av jaktstam. Hon är lite brunare och smalare än en vanlig Golden Retriever och otroligt glad. För bara en vecka sedan var hon och Ann-Marie på träningsläger i Polen. Där är det brandmännen som har hand om räddningshundarna och de tillhör också den internationella USAR-styrkan.  I Sverige kallas räddningshundar ibland in vid t.ex. jordskred. När E6:an rasade utanför Göteborg, 2006 och flera bilar låg nere i leran var det riskabelt för räddningspersonalen att ta sig dit. Då skickades räddningshundar ner för att markera var det fanns människor.

Till VM utanför Bryssel kommer 90 hundförare med sina hundar från hela Europa, Japan, Sydkorea och Argentina. ”Det ska bli intressant att se hur Nessie klarar sig i den konkurrensen”, avslutar Ann-Marie Melin.

Så var det dax igen för helgfirande i detta avlånga land. Och som vanligt tar vi fram, sill, lax, potatis, kött av något slag, nubbe, öl och vin. Av maten och vädret att döma (det ösregnar idag hos mig) är det svårt att veta om det är jul, påsk, Kristi himmelsfärd, midsommar, Alla helgons dag eller jul vi ska fira. För det är inte bara maten som är nästan densamma när vi svenska firar helg, vädret varierar inte speciellt mycket heller. Vem minns inte midsommarafton 1987? Det var sju plusgrader och som nybliven morsa hade jag glömt handskarna hemma när vi gick ut. Fingrarna var stelfrusna efter att ha skjutit vagnen i en timme. Och om jag inte minns fel var det varmare på nyårsafton ett halvår innan.

Ändock håller vi på! Envisa, sega och uthålliga svenskar. Så värst mycket dans kring midsommarstången blir det kanske inte imorgon, men en skål för sommaren och en önskan om bättre väder framöver.

Glad midsommar önskas alla bloggläsare!