Björklund lägger sig i …

Vår skolminister Björklund har bestämt att vi lärare ska återvända till katederundervisningen. Det är intressant att han som sitter överst i hierarkin ska bestämma hur vi lärare ska undervisa.  När läste Björklund pedagogik? Jag trodde att det var vi som undervisar dagligen som visste bäst? Nu är det inte så att jag har något emot katederundervisning. Det är snarare så att jag alltid har tyckt att det behövs gemensamma genomgångar i klassrummet och att min roll som lärare är att introducera, förklara, repetera och sammanfatta. Men det ena sättet att undervisa utesluter ju inte det andra. Det hela beror kanske på vad man sysslar med och vilka elever man har. Men visst har Björklund en poäng i det han säger. Jag är en av dem som har förfasats över när åttaåringar, som knappt kan läsa, ägnar en stor del av tiden i skolan till att forska och arbeta på egen hand. För det vet vi som har egna barn att då jobbar de duktiga flickorna medan de barnsliga pojkarna leker.

Det jag irriterar mig på är att Björklund pratar om något som vi som jobbar på golvet faktiskt är proffs på. För inte brukar väl försvarsministern tala om hur soldaterna ska tränas eller justitieministern lägga sig i hur en advokat jobbar med sin klient? Det tror jag inte de gör, men av någon jävla anledning ska skolministern alltid lägga sig i vad vi lärare sysslar med. Hur vore det om Björklund tittade på hur förutsättningarna för undervisningen har förändrats de senaste trettio åren. Titta på hur antalet timmar i ämnen som svenska, matte och engelska skurtis ner. På gymnasiet hade en elev fyra timmar svenska i veckan för trettio år sedan och nu har den knappt en och en halv. Är det konstigt att eleverna kan mindre då? Själv har jag upplevt att elevantalet har dubblats på tjugo år eftersom klasserna nuförtiden är stora (upp till 35 elever) och halvklasstimmar är ett minne blott.  Tänk om Björklund skulle ta itu med det istället!

Slutet och recept på salamipasta

I snart två år har dottern varit vegetarian. Jag har tålmodigt lagat vegetariskt och själv för det mesta varit ofrivillig vegetarian. Det är ingenting jag beklagar, utan har sett det som en möjlighet att pröva nya smaker.

Så bytte dottern skola till en som bara serverade vegetarisk mat. Kanske blev det för mycket av det goda? För just när jag blivit riktigt bra på att trolla fram både det ena och det andra ur det vegetariska köket började dottern tydligen att tröttna på att vara vegetarian.

Det startade med att kycklingen försvann ur kylen, sen besökte vi mormor och morfar och där serverades dotterns favorit – kalkonsalami. Den inhandlades av mig häromdagen och idag bad hon om salamipasta. Är detta slutet på hennes vegetariska period i livet? Jag vill minnas att jag också hade en sån period i tonåren.

Salamipasta för två – recept

Koka pasta för två.

Medan pastan kokar fräser du en liten lök eller en halv stor i lite olja i en stekpanna. Skär 5 – 6 cm salamikorv i bitar (kalkonsalami finns på Lidl) och lägg i pannan. Stek den lätt. Pressa i en liten vitlöksklyfta. Ös i c:a 2 dl creme fraiche, blanda i hackad persilja och rör om. Värm!

Blanda röran med pastan och riv parmesanost över. Salta och peppra efter behag. Servera med en god sallad.

Om att välja

Hon säger att de har så mycket sorg i sin familj. Att de inte kan skratta för att sorgen tynger ner dem. Den våldsamma pappan, den alkoholiserade farfadern och den galna mostern. Hon säger att det är därför hon inte kan bli lycklig. Hon tyngs ner.

Jag säger att det är en fråga om val. Att man styr över sina egna tankar och att man faktiskt väljer vad man vill tänka på. Hon svarar att jag inte förstår. Att jag som alltid är så glad säkert aldrig upplevt något svårt. Jag tänker att hon inte vet ett skit, men säger att det är en fråga om attityd. Om du har hundra minnen, säger jag. Och femtio av dem är hemska och femtio av dem är trevliga. Vad är det som säger att du måste gå och tänka på de hemska hela tiden? Det är ju du som väljer. Jag märker att jag irriterar henne. Hon hade inte väntat sig detta. Hon har ju valt att vara den som det är synd om. Den som har haft det så svårt.

Jag säger att hon har ett val. Vill du vara lycklig så välj att vara det. Hon stirrar på mig och jag tänker att det tar tid för henne att förstå, men en dag inser hon förhoppningsvis att det är hon själv som väljer vad hon vill tänka på.

Schlager

Och så hamnade man på schlagerfest hos väninnan. Vi var ett helt sällskap som röstade och hejade på alla låtar. Själv hade jag låt nr 7 , Me and my drum, som favorit. Jag har alltid varit svag för det mångkulturella och låten hade en skön swing. Vinnarlåten var väl en typisk schlagerlåt som för min smak var lite för enkelspårig i melodin, men ändock dansvänlig och glad. Hur det går i den stora finalen i Düsseldorf kan man aldrig förutspå, men vad gör det i det stora hela egentligen? Huvudsaken är väl att man har kul? Och det hade vi gänget och jag hos väninnan. Dessutom både åt och drack vi gott. Schlager är med andra ord en anledning till att ha fest!

Håkan Juholt

65% av SvD:s läsare visste inte vem Håkan Juholt var, men det visste jag. För några år sedan hade min mamma nyss skaffat en mobiltelefon. Hon var förtjust ända tills hon fick flera sms från ett för henne okänt nummer. Det stod: ”Tack för boken!” och andra kortare eller längre meddelanden. En gång hade mamma lyckats svara ”Från vem?”, men inte fått något svar. Hon var konfunderad och lite orolig. Då ryckte jag in, skrev av numret sms:en kom från, googlade och fick upp namnet Håkan Juholt. Jag googlade en gång till och hamnade på Sveriges riksdags hemsida. Där fann jag Juholts mejladress och en liten bild på honom. Jag skickade ett mejl, förklarade situationen som antagligen berodde på ett fel inlagt nummer i hans telefon och bad honom ändra det. Han svarade artigt, bad om ursäkt, lovade redera hennes nummer och bad mig hälsa till min mamma som han naturligtvis inte alls känner. Mamma fick inga fler sms.

Lite komiskt nu när han blivit föreslagen till partiordförande i S.

Forever young alltid i händelsernas centrum!

Om att njuta av livet

Ibland stöter man på människor som tror att just bara de vet hur man njuter av livet. Till exempel halvalkoholisten som suger i sig det tredje vinglaset i rad en måndag trots att hon drack det dubbla var kväll under helgen. Så frågar hon mig om jag vill ha. Jag skakar på huvudet för jag är trött och ska hem och sova för att gå upp i ottan dagen därpå. Hon blir märkbart irriterad över att jag inte vill skåla med henne och efter en stund kommer den där kommentaren:”Du måste lära dig att njuta av livet!” Det är ju det jag gör ditt pucko har jag lust att svara, men säger bara trött: ”Hej då”. Hur njutbart är det att vakna med svidande mage på tisdagsmorgonen av för mycket surt vin? tänker jag när jag tar trappan ner till porten. Och tungt huvud också? Att människor inte fattar att alla har olika sätt att njuta av livet.

Någon vill bara vara hemma och slappa och sova, en annan ger sig ut i naturen för att sporta, en tredje springer på stan och sitter i timmar och fikar och en fjärde gör som väninnan, dricker vin varje dag.

Jag har mitt sätt att njuta av livet och du har ditt! Låt det vara så! Och låt mig få dricka vatten när jag vill och springa i skogen när jag vill och slappa på soffan om jag så vill. För jag låter dig göra vad du vill!

Lyckliga norrmän på Holmenkollen

Väninnan Hege och jag viftade med unionsflaggan i torsdags när Norge vann damstafetten och Sverige kom tvåa. Den segern kunde jag verkligen bjuda på, för vilken härlig stämning det var på läktaren i Holmenkollen när 70 000 människor hejade fram skidåkarna. Mina dagar i Oslo fick mig att tro att norrmännen eller i alla fall de skidälskande Osloborna är mycket lyckliga människor. Och jag skulle också vara lycklig om jag bodde där, för bättre skidspår får man leta efter. En 15 km tur hann vi med och sen satt vi i bubbelbadet på altanen och drack champagne. Det gäller att njuta av livet medan man kan.

En flott fest med glada paddlare  hamnade jag också på och sen flög jag hem med stil. Kronprinsessan Viktoria och prins Daniel satt fyra rader framför mig på flyget. De såg faktiskt också glada ut så vi svenska är kanske också ett lyckligt folk?

Holmenkollen med unionsflaggan

Nästan som på kalfjället kändes det idag när jag gled fram över isen i solen. Snön knarrade under skidorna och kylan bet lite i kinderna i motvinden. När jag vände borta vid Mälarhöjdsbadet blev det medvind och solen värmde gott. Jag hade dessutom ett fantastiskt glid något man inte kan beskylla svenskarna för på VM i Holmenkollen de senaste dagarna. Imorgon blir det förhoppningsvis bättre för dem när jag och norska väninnan på plats hejar fram det svenska och norska damstafettlaget. För säkerhets skull har jag nämligen fått låna en gammal unionsflagga i ylle från 1814 – 1905. Håll utkik efter den imorgon när du följer tävlingarna på TV. Heja Sverige och Norge väl?

Kastarskada

”Du har drabbats av kastaraxel”, säger naprapaten. ”Va”, säger jag, ”vad då”? ”Kastaraxel, sånt som spjutkastar oftast får.” ”Men”, svarar jag, ”jag har ju aldrig kastat något i hela mitt liv, i alla fall inte med vänster arm”. Och så tänker jag att det närmaste jag kommit ett spjut är för mer än trettio år sedan när jag satt och åt tårta hemma hos barndomsvänninan och hon bjudit hem sin stora kärlek spjutkastaren Jimmy Haglund (Lindas bror). ”Då har du kanske varit med om en olycka”, fortsätter naprapaten. Och jag tänker bilolycka, cykelolycka, skidolycka, men kan inte komma på att jag varit med om det under hösten då axeln och armen började göra ont. ”Det krävs ganska kraftigt våld för att orsaka en sån skada som du har”, säger han. Jag funderar, men säger inget mer för det där minnet vill jag helst slippa ta fram.

När jag går därifrån  minns jag när den där mannen bände upp min arm bakom ryggen så att jag trodde den skulle gå av. Jag skrek som en stucken gris och då slängde han iväg mig så jag landade med armen i en onaturlig position så den bröts bakåt. Det gjorde bedövande ont. Jag var alldeles för chockad för att ringa polisen eller gå till läkare och få skadan undersökt. Det enda jag tänkte på var att komma därifrån. Det gjorde jag tack och lov med livet i behåll. Aldrig mer ska jag låta någon man bruka våld mot mig igen. Själen har reparerats under de år som gått och nu är det tydligen kroppens tur.