Författare: monika_thormann@hotmail.com

Min farmor och faster bodde i DDR. Vi kunde bara kommunicera med dem via vanliga brev som levererades med posten. I DDR satt det en hel hög med små nitiska tjänstemän och läste vartenda brev som skickades in i landet och naturligtvis lästes all post som skickades ut också. Alltså satt det en liten gubbe eller gumma och läste allt som min farmor skrev till oss och det vi skrev till henne. Jag minns att vi på 60-talet ganska ofta fick brev som var censurerade. Då var helt enkelt ett par rader överstrukna med svart och omöjliga att läsa. Paketen vi fick var alltid öppnade och oftast var saker min farmor köpt för sin lilla pension sönderbrutna. Det mina föräldrar skickade var alltid sönderpillat, öppnat och smakat på (vi skickade oftast mat eftersom det rådde stor brist på vissa varor t.ex kaffe och choklad). Ibland kom varken paketen eller breven fram.

Några år senare när min farmor kom på besök (i DDR fick bara pensionärer resa till väst om någon i väst betalade) tog min far fram  de censurerade breven och frågade farmor vilka statshemligheter hon hade skrivit om eftersom de var censurerade. ”Åh”, svarade farmor och ögnade igenom brevet, ”här skrev jag nog bara om att jag fått ett brev från min kusin och att hon mådde bra och här, jo här skrev jag att din syster var sjuk och att det inte gick att få tag på den medicin som hon skulle ta, men att det hade ordnat sig för en granne som kunde resa till Västberlin tog med sig den och här ja, här skrev jag  att våra grannar som vi har haft det så trevligt tillsammans med skulle flytta.” 

I DDR fanns en lag som sa att alla brev skulle kontrolleras så att inte fel information läckte ut ur landet eller för den delen kom in. Det var nitiska tjänstemän som gjorde jobbet ordentligt. Ordning och reda. I Sverige betyder FRA-lagen att det finns möjlighet att läsa alla svenskars e-post och det är tjänstemän som ska göra jobbet, d.v.s. läsa och avgöra vilken information som är förknippad med hot och terrorism. Min erfarenhet av tjänstemän säger mig att det alltid finns ett par som är väldigt ”übernitiska”. Jag menar vilken skola har inte en eller ett par lärare som tar rapporteringen med sen ankomst på så stort allvar så att de glömmer bort att det är undervsiningen som ska vara i fokus och måste vara intressant. Jag är säker på att det på FRA också kommer att jobba en eller ett par übernitiska tjänstemän för läs bara om bajsmannen som Liza Marklund skriver om i sin krönika  Usch!

Jag har visserligen ”Bästa fotografen” i familjen, men om man bor i Brisbane Australien och behöver en bröllopsfotograf ska man kontakta

The wedding photographer Jonas Peterson  Och bor man i Sverige kan man ju alltid kolla in hans bilder på webben.

Så avslutade jag mitt långa sommarlov med att promenera ut på Djurgården och se pjäsen Det går an av Jonas Love Almkvist som spelas av Parkteatern. Det är en kul uppsättning av denna gamla (1839), men ständigt aktuella pjäs med de tre skådisarna Hanna Alström, Ulf Stenberg och Bashkim Neziraj som verkligen var i sitt esse alla tre. Pjäsen är kul, lagom lång för att man ska orka sitta på en filt i gräset och titta samt att den ger en något att snacka om med partnern när man lunkar hemåt. Det går an spelas t.o.m. den 24 augusti och det är som vanligt fri entré.

Vi har varit på Yasuragi, min partner och jag. Det var en present jag fick av mina syskon. Varma bad, japansk massage, god mat, övernattning (sköna sängar ;-)) och meditation samt ett väldigt långsamt hasande i korridorerna och vilande emellan allt iklädda endast japanska morgonrockar och tofflor. Hur jag ska få upp farten på måndag när jobbet börjar vet jag inte för just nu går allt i slowmotion. Jag tror jag måste ta en liten tupplur 

Med en blomma i näven tog jag bussen till Norrtälje och metrobloggerskan tant Bruhn. Hon mötte vid busstationen och vi fick en mycket trevlig dag tillsammans. Jag blev guidad genom det idylliska Norrtälje, blev bjuden på fantastisk god rödbetspaj

Är du också en sån som söker gemenskap genom att gnälla och klaga på allt? Säger du när du möter dina grannar: ”Vilket hemskt väder?” eller ”Usch vad varmt det är?”

Jag har under sommaren noterat att det finns människor som aldrig är nöjda med något, som ständigt måste påpeka vad som är fel eller som ständigt letar fel och som söker gemenskap genom att gnälla.

Min granne är en gift, välbärgad dam i 60-års åldern. Hon bor i en stor vacker lägenhet mitt i stan, har en sommarstuga på en ort som skulle göra vem som helst avundsjuk, har vuxna mycket välartade barn med bra jobb, bra ekonomi och lyckliga familjer. Hon själv fick avgångsvederlag från sitt tidigare arbete och jobbar nu lite grann för att ha något att göra. Ändå gnäller hon varje gång jag pratar med henne. ” Usch vad varmt det är…” eller ”Måste det regna hela tiden…” eller ”Åh ni har det bra ni som inte har några barnbarn ännu som kommer på besök…” eller ”Suck, nu måste man jobba igen…”  eller ”Åh vad jobbigt det är att det snart är jul igen…”

Jag vet att hon älskar sitt jobb och att hon avgudar sina barnbarn, men ändå kan hon inte låta bli att gnälla. När jag träffade hennes väninna häromdagen förstod jag att de är två såna där kvinnor som funnit varandra genom att gnälla och klaga på allt. Väninnan var ännu värre och under den korta stund jag stod och talade med dem försökte de bräcka varandra genom att klaga på allt. När jag flikade in att det faktiskt inte går att göra så mycket åt vädret och att vi faktiskt har det ganska bra och att man som människa alltid har ett val att göra något åt situationen tystnade de, men sen uteslöt de mig ur samtalet för si mig gick det inte att ha gemenskap med för jag ville ju inte gnälla om allt.

Så istället för att gnälla med dem åkte jag till Eriksdalsbadet för att deltaga i ett Core- och spinningpass, men när jag kom dit var det redan fullt i gruppen. Som tur var hade jag tagit med mig baddräkt så jag bytte om och sprang ut till utebassängen och simmade i regnet och blåsten. Det var underbart! Endast tre personer i hela bassängen och vattnet var otroligt nog varmt.

På måndag börjar allvaret igen efter en fantastisk sommar och jag laddar med optimism för att orka bemöta alla mina kollegor, för inom mitt yrke finns tyvärr alltför många som är som min granne – såna som söker gemenskap genom att gnälla.

När jag hade öppet hus för de som ville fira mig och mina femtio år i livet bjöds det på mat såklart och något som gick åt som smör i solsken var spenat- och fetaostrullarna. Receptet på dem har jag fått av min barndomskompis Monica J efter att ha ätit dem på hennes femtioårsfest. Jag gjorde i ordning rullarna två dagar i förväg, la dem i täta plastburkar i kylen och gräddade dem strax innan gästerna kom. Här kommer receptet:

Spenat- och fetaostrullar

500 gram tinad filodeg, olivolja, 3 strimlade salladslökar, ½ kg tinad och urpressad bladspanat, 350 gram smulad fetaost, 1 tsk mald muskot, 2 msk finhackad dill, 1 lätt vispat ägg, salt, seltin, peppar, olivolja. Till serveringen behövs sweet chilisås.

Hetta upp en panna med olivolja och stek löken lätt. Lägg i spenat och låt den stekas med i 4-5 minuter. Tillsätt fetaost, muskot, dill och ägg under omrörning. Smaka av med salt och peppar och tag av värmen och låt svalna.

Pensla ett ark filodeg med olivolja och skär eller klipp arket på längden i fem cm breda remsor. Lägg c:a en msk fyllning på varje remsa och rulla ihop den till en rulle.

Baka mitt i en 175 grader varm ugn i cirka 30 minuter.

Servera med sweet chilisås.

När jag hade rullat ihop en massa rullar och fyllningen var slut, men ett par ark filodeg återstod så blandade jag snabbt ihop tinad bladspenat, hackad salldslök, fetaost, vitlök, salt och peppar. Det blev också goda rullar så med lite fantasi kan man röra ihop sin egen fyllning.

Tack alla som gjorde min femtioårsdag till en rolig och minnesvärd dag. Jag blev ordentligt firad först av familjen (och av ett antal bloggare) på själva födelsedagen och sedan av släkt och vänner dagen efter med champagne, blommor, vin,. god mat och massor av fina presenter och härliga gratulationer. Vi hade öppet hus här hemma och vinet tog slut, men maten räckte och när festen hade pågått i tolv timmar så måste jag erkänna att även jag som gör allt för att leva upp till namnet Forever young kände mig lite trött och gammal, men bara lite.  

Dagen efter var det Prideparad och några som hade firat mig på natten mötte upp och efter paraden gick vi hem och åt rester och fortsatte prata och skratta. Tänk vad fantastiskt det är att ha så många underbara människor som bryr sig om just mig. Tack än en gång!

Ooooops, jag fyller visst 50 i dag!

Forever young

Jag lovade att utse sju bloggar som jag gillar. Ok här kommer de:

Silverfisken läser jag nästan dagligen. Egentligen behöver han väl ingen presentation, men livet ”down under” fascinerar mig.

Om Lindas mödor som bodybuilderbrud började jag att läsa förra sommaren. I vintras fick jag höra lite skvaller om henne så då fortsatte jag att läsa. Just nu lär hon sig leva utan att träna vilket inte är så lätt…. Det vet jag.

Dianas blogg började jag också läsa förra sommaren när jag letade efter bloggar där skribenten inte var 22 och fixerad vid sitt utseende. Ett liv på Sveriges västsida skildras blandat med mycket roligt smått och gott.

Tre trevliga bloggare som jag har träffat live är Rakotozafy , Maluca och Jocke. Rakotozafy eller Uli, som han heter på riktigt, och jag har både lärarjobbet och Tyskland gemensamt. Han är dessutom en oerhört rolig och vass skribent. Maluca skriver inte längre så ofta på sin blogg, men hon kommer säkert igen till hösten och det ser jag fram emot, för hon skriver med humor och självdistans. Jocke är dalmasen som jobbar på banverket, men just nu är pappaledig. Han syns dessutom på tv i en reklamfilm. En kul kille med en kul blogg som är värd att ta en titt på ibland. Och han har trevliga arbetskamrater.

Om jag har behov av en vardagsdikt tar jag en titt på Lenas diktblogg. Dikterna är ofta pricksäkra vardagsiakttagelser som jag gillar. Hon har dessutom gett ut en diktsamling.

Det Sid inte vet om hälsa och träning är inte värt att veta. På hans blogg får man tips om nya styrkeövningar, goda, nyttiga maträtter samt en hel del annat om hälsa. Man kan dessutom ställa frågor och få svar om smått och stort. Det Sid inte vet tar han nämligen reda på och sånt älskar man ju när man är lärare som jag.

Metros förmodligen äldsta bloggare är Tant Bruhn. Hon bor i Norrtälje och när hon blir pensionär kan hon hjälpa staden att få dit fler turister för det är få som via en blogg kan beskriva sin kärlek till en plats som hon gör.

En underbar fjortisblogg har Maja och Julia. De turas om att skriva i den och det är alltid lika härligt att läsa. Flickorna har väl vid det här laget fyllt femton, men de har kvar sin humor och fräckhet.

Två för mig ganska nya bloggar är Mickes och Papa Bears. Micke är dramapedagog och har nyligen börjat blogga. Han tror fortfarande att han ska bli rik på bloggande och med ett års bloggande i bagaget kan jag väl säga att alla bloggare blir i alla fall rika på erfarenheter. Papa Bear är en av Malucas favoriter och han skriver med ett härligt flöde om livet.

Det var fler än sju, men så är jag heller inte mattelärare.