Författare: monika_thormann@hotmail.com

Nej, jag missade varken tåget eller fick ryggskott. Inte heller tappade jag rösten eller minnet, men jag måste erkänna att jag blev väldigt, väldigt nervös när deltagarna vällde in i den lilla Brantingsalen i Gävle Folkets hus i går och det visade sig att varken platserna eller materialet som delades ut räckte. Som tur var hade Martina på N&K sagt att jag bara skulle ta namn och adress på dem som inte fick några häften om det kom fler än de som anmält sig, så även det fixade sig. PUST! Och sen körde jag igång föredraget och då gick det av bara farten och vips var tre timmar över och alla var rara och verkade nöjda när de gick därifrån och nog kände jag att detta kan jag visst göra fler gånger. Tävlingsmänniska som jag är så har jag redan tänkt på vad jag kan förbättra, trots att majoriteten av deltagarna kryssade i mycket bra på utvärderingen.

En föreläsningsarrangör sa till mig för några år sedan att svensklärare var den mest kritiska gruppen ( och jag som trodde att det var lärare i moderna språk… förlåt Christina, Maggan och Gunilla..) som aldrig var nöjda med något, men det stämde inte på deltagarna i går. De verkade väldigt postitiva och glada och gulliga. En kvinna gav mig en knapp där det stod:” LIBRARY LOVERS” och den bär jag nu stolt. Tack!

En liten sädesärla satt på bryggan och tittade förundrat på mig när jag bar ner kajaken tidigt i morse. Himlen var blå och när jag gled ut från bryggan på det spegelblanka vattnet tänkte jag att detta måste vara den sanna lyckan; att paddla mitt i stan en vardagsmorgon i maj.

Hemma väntade dottern med halsont och feber så innan jag cyklade vidare till jobbet kokade jag Pau dárco te med en sked Manukahonung i samt gjorde några Skurtmackor. De är tradition hos oss när man är sjuk sedan sonen var i treårsåldern och såg Skurt på TV rekommendera varma mackor med pressad vitlök och ost vid förkylning.

Kanske borde jag som enligt mina barn är hypokondriker också äta några vitlöksmackor för jag måste erkänna att jag oroar mig mycket för att jag i morgon ska vakna upp med tjock hals så jag knappt kan prata. Jag ska nämligen föreläsa för 35 svensklärare i Gävle i morgon kväll om ”Hur man får igång svaga läsare.” samt visa upp läromedlet Tackla, läsförståelse, skönlitteratur som jag har varit med om att skriva. Just nu undrar jag mest själv hur fan man gör när man får igång svaga läsare, när jag inte spelar upp olika skräckscenarion i mitt huvud; ryggskott, halsont, tappar rösten, missar tåget, tappar minnet o.s.v., men sen tar jag ett djupt andetag ”TIEF ATMEN!” och rensar hjärnan från alla negativa tankar och bestämmer mig för att om jag bara försöker att göra mitt bästa så går det bra.

Och till alla mina kära flickor i åk 3 som väntar på att fröken ska lägga ut bilderna jag tog på mösspåtagningen 30/4 kan jag bara säga: ”Fröken är en otroligt klantig fotograf. Det är tur att sonen inte har ärvt den ådran.”

Kroppen behöver Omega 3. Vetenskapliga studier har visat att omega 3 bland annat förebygger hjärt- och kärlsjukdomar, ökar koncentrationen, förbättrar läsförmågan och motverkar depressioner. Deltag i tävlingen hos världens klokaste fitnessguru och var den som vinner  1000 omega 3 kapslar. Läs mer på:  www.fitnessguru.se

Jag arbetar i dag i protest mot kommunismen och socialismen och jag har anledning till det, tro mig.

I maj 1945 försvann en släkting till mig, onkel Arthur. Han hade några månader tidigare blivit evakuerad med sin familj från huset i staden Jastrow i Pommern eftersom den ryska armén hade ockuperat staden. Nu bodde de inhysta i ett vindsrum i Greifswald som låg i den ryska zonen i Tyskland och de hade endast sina  kläder på kroppen samt några få personliga tillhörigheter som de i alla hast lyckats få med sig när de hade blivit evakuerade.

Arthur, som var född 1885 var alltså 60 år gammal den dagen när han gick med bestämda steg mot järnvägsstationen i Greifswald för att köpa tågbiljetter till familjen så de kunde ansluta sig till släktingar som bodde i den engelska zonen. Där skulle de få en drägligare bostad, deras son som var student skulle kunna återuppta sina studier och där fanns det mat något som var en bristvara i den ryska zonen. Dessutom skulle de slippa alla våldsamma kontroller av de ryska soldaterna.

Arhur tog alltså på sig jackan och gick ut, men si där begick han ett misstag, hans ID-handlingar låg i fruns väska. Och ni förstår säkert hur det gick. Arthur, Wilhelm, Richard som han hette kom aldrig tillbaka och ingen, absolut ingen kunde tala om vart han hade tagit vägen. Han var en 60 år gammal tysk man, utbildad ingenjör, som hade tjänstgjort vid järnvägen, inte deltagit i andra världskriget p.g.a. en krigsskada i det första kriget och nej han var aldrig medlem i nazistpartiet, däremot kunde han tala engelska efter att ha bott utomlands före kriget.

Hans fru, Elisabeth trodde först att han kanske drabbats av en hjärtattack och letade efter honom på stadens sjukhus utan resultat. Sedan fick hon för sig att han rest alldeles allena till släktingarana i väst, men när hon efter stor möda fick kontakt med dem visste de ingenting om honom. Hade han blivit arg på henne för visst hade de grälat några dagar tidigare? Hade han åkt själv till Amerika som de talat om att emigrera till? Dessa frågor och säkert många fler funderade hans fru Elisabeth på i hela sitt liv ty hon fick aldrig någon klarhet i sin mans öde. Trots att hon efterlyste honom. Arthurs son, som var i tjugoårsåldern när pappan försvann fick aldrig heller veta vad som hänt fadern.

2006 besökte min syster och jag koncentrationslägret Sachsenhausen utanför Berlin. Lägret nyttjades av nazisterna under 30- och 40-talet och fortsatte att användas av ryssarna och av det socialistiska landet DDR ända in på 50-talet! På Sachsenhausen fanns en monter som visade Röda Korsets arbete efter murens fall 1989 och där stod också att det fortfarande fanns mängder av tyskar som försvunnit under DDR- tiden och aldrig återfunnits. Röda korset har dock ett pågående arbete och där fanns blanketter att fylla i om man hade någon anhörig som man saknade. Jag fyllde i en blankett, kompletterade senare uppgifterna på internet tillsammans med min far och några månader senare, 61 år efter Arthurs försvinnande,  fick vi ett brev från Röda Korset.

Onkel Arthur hade blivit bortförd vid en ”vanlig” kontroll av ryssarna på gatan utanför stationen. Han hade blivit förd till det sovjetiska speciallägret ”Fünffeichen” i Nuebrandenburg tillsammans med en grupp män och han hade dött den första maj 1946. Förmodligen hade han blivit avrättad eftersom ryssarna brukade ”fira” första maj med att avrätta fångar. Någon rättegång förekom inte och ingen underrättade som sagt hans familj.

Förstår ni nu varför jag arbetar i dag i protest?

Vill ni läsa mer om dessa läger? https://www.stiftung-bg.de/gums/index.php

www.levandehistoria.se

I dag är jag lycklig för att:

• Väninnan gjorde mig vacker både här och där (åååå ni skulle bara veta…) på sin skönhetssalong i går.
• Att sonen utnämnde mig till mangelpolis i går i tvättstugan (något har jag lärt mig efter alla timmar där nere under alla år)
• Att jag hann paddla i morse.
• Att jag kan ta mig fram med cykel eller till fots och slipper sitta i bilkö på Roslagsvägen som alla gubbar, för det var verkligen bara gubbar i bilarna (Stackars alla gubbar som ännu inte upptäckt att man i Stockholm kan ta sig fram med kollektivtrafik eller ännu bättre med cykel eller apostlahästar)
• Att jag bara har 22 nationella prov i svenska som ligger här på bordet och blänger på mig. (Än så länge stirrar jag bara ilsket tillbaka) I fjol var det 75 stycken.
• Att det är fint väder och snart några lediga dagar.
• Att körsbärsträden på gården blommar och att det doftar vår i hela Stockholm.

Nu eller aldrig är en varm film med två av filmhistoriens giganter; Jack Nicholson och Morgan Freeman. Jag skrattade och grät, men framförallt blev jag ännu mer övertygad om vad som är viktigt i livet. Så, till min kära bästis Monica som fyllde 50 år igår och till alla andra som närmar sig den gyllene åldern kan jag bara säga: ”Se den! Ni kommer inte att ångra er.”

I fredags var det Italien för hela slanten. Först åt jag en ljuvlig grillad tonfisk med sallad på favoritkrogen Paparazzi och sen besökte jag Operan för tredje gången i mitt långa liv och blev helt uppslukad av föreställningen Tosca. Att opera kunde trollbinda mig så hade jag ingen aning om. Det var känslosamt, vackert och mycket dramatiskt. Tiden flög iväg och plötsligt var det slut trots att jag gärna hade hört mer.  

Hur man mår är för det mesta förknippat med självkänslan. Människor som ofta är ”nere” har nästan i samtliga fall låg självkänsla. Det är med andra ord sig själv man måste jobba med om man mår dåligt. Ingen annan än man själv kan göra så att man mår bra. En del tror att bara de hittar den rätte/rätta så ska allt ordna sig och de kommer att må bra igen, men då får de kanske också leta hela livet. För mår man inte bra i sig själv så kan ingen annan hjälpa en i det långa loppet.

Hur mår du? 

Här kan du testa din självkänsla:

https://persontester.svd.se/take_test.php?idRegTest=1660

En f.d. klasskompis ringde och sa att hon hade sett ett nytaget foto på mig. ”Du ser ut precis som i sjuan”, kvittrade hon. Jag funderade ett tag på om jag skulle ta det som en förolämpning eller en komplimang. Nu ler jag hela tiden! Tack Inger! 🙂 Hoppas att det känns bra att vara 50.