Månad: juni 2011

 

Genom en tuff utbildning och mycket hård träning har Golden Retrievern, Nessie och hundföraren Ann- Marie Melin kvalificerat sig till VM i IPO-R, 29/6 – 3/7 i Belgien. De representerar Sverige som ett av två ekipage.

”Hundar som inte tycker att det bästa som finns är att hitta en människa fixar inte detta”, säger Ann-Marie Melin från Korsbo utanför Tierp. Hon har tävlat med olika hundar på brukshundstävlingar sedan 1983, men i räddningssammanhang har hon och Nessie bara tävlat i drygt ett år. Hon är en extremt social hund, Nessie, som älskar att hälsa på människor, bli klappad och kramad. Och det är nog just hennes intresse för människor som gör henne så lämplig att söka rätt på försvunna människor i rasmassor, tror Ann-Marie Melin.

Tävlingen utanför Bryssel har tre delar. Den viktigaste delen är ruinsök som ger maximalt 200 p. Då har Nessie 30 minuter på sig att söka av ett ruinområde för att hitta alla människor som döljer sig i rasmassorna. Nessie går lös, söker, står kvar och skäller när hon hittar någon. Ann-Marie ska därefter peka ut exakt var personen ligger efter Nessies markering. De andra delarna är lydnad och hinder och de ger max 50 p vardera.

Bosse Gustavsson med hunden Trix från Varberg är Sveriges andra ekipage på VM. De tävlar i ytsök där hunden ska finna gömda människor som döljer sig t.ex. under nedfallna träd, i tält eller i källare på ett område som är 400x100m.

Ann-Marie har utbildat Nessie till räddningshund genom Svenska Brukshundsklubben. Utbildningen var tuff; 11 ekipage startade kursen, men bara tre av dem fullföljde. ”Många hundar räcker inte till och klarar inte påfrestningarna”, säger Ann- Marie Melin.  ”De ska leta efter människor i jordbävningsdrabbade områden och då måste hunden ha ett psyke som klarar av det”, fortsätter hon.  Senast Sverige skickade ett räddningsteam till ett katastrofområde var för sju år sedan efter jordbävningen i Algeriet.  Möjligheten att söka efter människor på ”riktigt” är alltså inte så stor. Därför har Ann-Marie valt att tävla i IPO-R för att hålla Nessie i form.

Nessie som egentligen heter Vassruggens Unja Seljabrekka är en Golden Retriever av jaktstam. Hon är lite brunare och smalare än en vanlig Golden Retriever och otroligt glad. För bara en vecka sedan var hon och Ann-Marie på träningsläger i Polen. Där är det brandmännen som har hand om räddningshundarna och de tillhör också den internationella USAR-styrkan.  I Sverige kallas räddningshundar ibland in vid t.ex. jordskred. När E6:an rasade utanför Göteborg, 2006 och flera bilar låg nere i leran var det riskabelt för räddningspersonalen att ta sig dit. Då skickades räddningshundar ner för att markera var det fanns människor.

Till VM utanför Bryssel kommer 90 hundförare med sina hundar från hela Europa, Japan, Sydkorea och Argentina. ”Det ska bli intressant att se hur Nessie klarar sig i den konkurrensen”, avslutar Ann-Marie Melin.

Så var det dax igen för helgfirande i detta avlånga land. Och som vanligt tar vi fram, sill, lax, potatis, kött av något slag, nubbe, öl och vin. Av maten och vädret att döma (det ösregnar idag hos mig) är det svårt att veta om det är jul, påsk, Kristi himmelsfärd, midsommar, Alla helgons dag eller jul vi ska fira. För det är inte bara maten som är nästan densamma när vi svenska firar helg, vädret varierar inte speciellt mycket heller. Vem minns inte midsommarafton 1987? Det var sju plusgrader och som nybliven morsa hade jag glömt handskarna hemma när vi gick ut. Fingrarna var stelfrusna efter att ha skjutit vagnen i en timme. Och om jag inte minns fel var det varmare på nyårsafton ett halvår innan.

Ändock håller vi på! Envisa, sega och uthålliga svenskar. Så värst mycket dans kring midsommarstången blir det kanske inte imorgon, men en skål för sommaren och en önskan om bättre väder framöver.

Glad midsommar önskas alla bloggläsare!

Ett bilföretag har under våren och försommaren haft en reklamdrive i en av våra svenska kommersiella tv-kanaler. Vid köp av bil (Mini cooper) får man den hemkörd av Thorsten Flinck! Jag vet inte hur bilfirmans reklamavdelning tänkte. Själv skulle jag aldrig vilja få en dyr, ny bil hemkörd av Thorsten. Har karln ens ett körkort? Eller tänker de att hans tvillingbror Rickard ska jobba som stand in?  Och om Thorsten nu har körkort, skulle det inte kunna bli lite för mycket dramatik under vägen?

Tänk följande scenario:

Man sitter hemma och väntar på att få den nya, dyra bilen hemkörd. Efter en alldeles för lång väntan ringer man bilfirman. De upplyser om att Thorsten kört därifrån på avtalat klockslag. Dagen efter läser man på löpsedlarna:

”Thorsten Flinck bytte ny bil mot kokain på Stureplan!”

eller

”Thorsten Flinck bytte ny bil mot boende i Christiania.”

eller

”Thorsten Flinck köpte coffeeshop i Amsderdam för ny bil.”

eller

”Thorsten Flinck bytte ny bil mot stor påse amfetamin i Polen”

Men låt säga att han trots allt inte använder droger längre, för det kanske är så att bilfirman verkligen vet vad de gör och ger honom den andra chans som alla människor är förtjänta av. Hur blir det då? Jo, kanske hamnar man i följande drama:

Man står vid fönstret och väntar på bilen. Den kommer bara lite försenad rullande nerför backen, tvärnitar utanför porten och stannar mot en lyktstolpe. Ut vacklar en förvirrad Thorsten men en galet konstig hatt på huvudet. Han lämnar bildörren öppen och när man kommer ut ur porten möts man av Thorsten Flincks och Christer Sjögrens duett dånande ur högtalarna. Thorsten är redan lite förvirrat på väg mot tunnelbanan medan han med knuten näve i luften skanderar:”Länge leve teatern!”, så  man sätter sig bakom ratten och glädjer sig åt att nyckeln är kvar i tändningslåset. Då hör man snarkningar från baksätet och känner doften av alkohol. Där ligger en aspackad Christer Sjögren och snarkar. Man parkerar bilen och inser att man måste få ut karln ur bilen. Med kraftiga ruskningar väcks Christer Sjögren till liv och baxas ut ur bilen och med enorm styrka släpar man in karln i porten, hissen och till slut lägenheten. Där somnar Christer på köksgolvet medan man förbrilt ringer runt till hans polare, Lotta Engberg och Kicki Danielsson. De lovar att komma till undsättning och medan man väntar på dem vaknar Christer Sjögren till liv och börjar sjunga. När Lotta och Kicki äntligen kommer bjuder man hela gänget på kaffe (givetvis Gevalia eftersom besöket är helt oväntat) och sen drar de äntligen hem. Dagen efter kan man läsa på löpsedlarna:

”Christer Sjögren i otrohetsdrama med ensamstående kvinna i förort.”

Jag undrar om bilfirman verkligen har tänkt på detta?

Det är alltid lika intressant när något ska göras på en skola. Det är precis som om det saknas  sunt förnuft hos de som planerar eller helt enkelt saknas någon som ser helheten. Idag var vi kallade till en användarkurs i Smart-board. För dig som inte vet vad en smartboard är kan jag berätta att det är en slags whiteboardtavla som en projektor och en dator är kopplade till. Det finns alla möjliga finesser med en smartboard så det är klart att man som lärare ska passa på att utbilda sig så man kan använda den.

 Jag gick trots allt med en viss skepsis till kursen idag eftersom  läsåret är slut och lektionerna inte drar igång förrän om två månader. Jag menar, kommer man verkligen ihåg hur man ska göra efter en fyra timmars genomgång och sen åtta veckors uppehåll? Något annat som gjorde mig skeptisk var att vi bara har smartboards i fyra klassrum. På en skola med minst 1500 elever är sannolikheten inte så stor att just jag ska få undervisa i ett klassrum med en smartboard i. Detta tänkte jag på när jag släntrade ner till klassrummet där kursen skulle äga rum med min dator under armen. För vi hade blivit uppmanade att ta med datorn för det skulle finnas något program inlagt på den. Nu fanns bara detta program inlagt på vissa datorer och naturligtvis inte på min. Kvinnan som höll i kursen sa att vi kunde tanka ner programmet. Problemet var bara att våra datorer är spärrade. Vi kan och får inte lägga in egna program utan det sköter Volvo IT som servar våra datorer. Alltså kändes genomgången  från början ganska  meningslös.

Efter två timmar kändes den så värdelös att jag faktiskt tog min dator och gick. Jag kunde då inte låta bli att tänka att det tyvärr oftast är så här ogenomtänkt när vi ska fortbildas i skolans värld. Mina tankar gick då till 1986 och hösten då jag och en kollega skulle utbildas i datakunskap. 10 p fick vi läsa på universitetet och i kursen varvades teori och praktik. Kravet för att få gå kursen var att vi på skolan skulle ha tillgång till en dator. Det skulle vi få. Problemet var bara att min och kollegans dator aldrig kom. Vi hann därför gå en kurs som sträckte sig över två terminer utan att kunna praktisera våra kunskaper en enda gång. Jag tror att vår dator kom när två veckor av kursen återstod. Och då var jag höggravid och ganska ointresserad av  det där med datorer. Ja, så kan det gå till i skolans värld där man gör så gott man kan.

Det är alltid lika intressant att som ensam kvinna gå genom stan på natten. En alldeles för ung man ville mig något, men jag hojtade bara tillbaka och tänkte att stackarn måste vara närsynt eller halvblind för inte vill han väl ha en morsa med sig hem?

Konstatrerar varje gång att jag skulle kunna vara mormor åt de flesta på tunnelbanan eller åtminstone morsa och jag undrar var alla i min ålder är? Har de  så gott ställt att de åker taxi hem, är de rädda (för vad undrar jag?) och håller sig hemma eller håller de sig nyktra och kör bil? Kan bara konstatera att jag var ensam tant på en ganska packad tunnebana hem i natt och absolut ingen var otrevlig eller för full eller konstig utan alla var bara som vanligt trötta. Återigen undrar jag varför SL inte kan köra tätare turer och med längre tåg på natten (fast jag slapp vänta länge) , men trängseln var för stor.

Psalmen Den blomstertid nu kommer sjunger man i de flesta skolor så här i avslutningstider. En del skolor har också förmånen att hålla sina avslutningar i en vacker kyrka. Tyvärr är det inte alla som uppskattar detta och det finns till och med några som protesterar. Jag tycker faktiskt synd om dem. Dessa kritiker kommer oftast med argument som att de stackars eleverna blir påtvingade kristendomen. Tyvärr vet inte kritikerna vad de talar om.

Jag har varit lärare i snart trettio år. Dessutom har jag via mina två barn fått deltaga i  flera avslutningar än en. Jag har alltså genomlevt fler avslutningar än de flesta människor i detta land och jag kan som religionslärare lova att skolavslutningarna i våra kyrkor är väldigt långt ifrån en gudstjänst eller annan religiös sammankomst. Man sjunger ju oftast bara  en psalm! Ingen bön bedes utan oftast uttalar man bara en önskan om ett långt skönt sommarlov. För judar, kristna och muslimer föreligger det inga problem att besöka varandras heliga byggnader. Judendomen, kristendomen och islam har samma gud och väldigt mycket annat gemensamt. Det är inte alls förbjudet att för en muslim gå in i en kyrka om nu någon tror det. Och mig veterligen har varken buddhister eller hinduer något emot detta heller.  Dessutom borde dessa avslutningar inte heller vara något problem för de ateister som finns. Alla elever läser nämligen ämnet religionskunskap och i det ämnet ingår det att veta en del om kristendomen i Sverige. Skolavslutningen är då ett ypperligt tillfälle att studera hur det ser ut i en kyrka och se vad en präst är för filur.

De rektorer som av rädsla att trampa några få kritiker på tårna väljer bort traditionen att ha avslutningen i kyrkan är fega och har inte förstått skolans roll att lära våra elever lite svensk kultur.

Det råder en avslagen känsla över hela den här nationaldagen. En väninna har varit i Stadshuset och varit med på en cermoni eftersom hon blivit svensk medborgare trots att hon i stort sett bott hela sitt liv här. Jag undrar om hon kommer att sakna sitt norska medborgarskap och om det kommer att bli någon skillnad för henne förutom vid passansökan? En annan väninna som bara levt halva sitt liv här i Sveriga ska titta på vaktparaden. För i samband med den brukar tydligen kungen och drottningen glida förbi och vinka. Jag är inte så intresserad av att vinka så istället har jag tagit en promenad runt Vinterviken och tittat på bilar. Ja, ni läste rätt, just bilar! På gräsmattan där stod en hel del blankpolerade veteranbilar. En såg ut som den sonen en gång fick en modell av när han var barn och alldeles för liten. Mitt intresse för bilar är dock inte tillräckligt stort för att jag skulle stanna och ta reda på mer om bilarna. Och jag vet inte riktigt vad dessa bilar, som jag gissar  kommer från det stora landet i väster, har att göra med Sveriges nationaldag, men någon entusiast har väl arrangerat det hela gissar jag.  Så nu tänker jag använda resten av denna dag att umgås med dottern som kommit hem från en resa med en förkylning i bagaget. En viss trötthet råder också hos både henne och mig och om det beror på nationaldagen eller inte låter jag härmed vara osagt.

I dagens  Expressen på nätet skriver Oscar Juhlander att det finns  unga svenskar som tycker att det är bra med diktatur. Det verkar som om Juhlander är förvånad över detta. Det är inte jag. För c:a ett år sedan läste jag en text tillsammans med en av mina gymnasieklasser. De gick i åk 2 och var alltså 17 eller 18 år gamla. I texten dök ordet diktatur upp. Efter läsningen ställde jag några frågor. En av frågorna löd: ”Kan ni ge exempel på någon diktatur.” Ingen elev räckte upp handen. Jag frågade då om de visste vad det var för skillnad på demokrati och diktatur. Nästan alla skakade på huvudet. Jag skrev orden diktatur och demokrati på tavlan. Gjorde spalter och tillsammans med min hjälp fyllde vi på med ord och begrepp. ”Nå”,  frågade jag igen. ”Kan ni nu ge exempel på en diktatur.” Då räckte en flicka upp handen och svarade att hon trodde att Iran, det land som hennes föräldrar flytt ifrån var en diktatur. Jag pustade ut. I alla fall en visste. Vi återkom ofta till detta självklara, men som inte är självklart längre.

Så sprang de äntligen ut, våra studenter på skolan. De har firat mest hela året att de varit studenter och ska jag vara ärlig är det som vanligt de ungdomar som jobbat minst med sina studier som har firat mest. Fast det är bra att de firar. Så att det inte går för dem som för mig….

Själv köpte jag ingen studentmössa (ville inte se ut som en stins) och inte firade jag så mycket på annat vis heller. Det var väl någon avslagen fest med klassen, men studentbalen missade jag. Om det var p.g.a. att jag var upptagen med någon kanottävling eller om jag inte hade råd att gå, minns jag faktiskt inte. På själva studentdagen var jag i alla fall den enda i klassen som hämtades utanför skolan. Inte av någon stor lövad lastbil utan av min mamma som tagit med sina dagbarn. Vi gick direkt hem, åt något med mormor och morfar som var där och sen åkte jag iväg för att tävla. Ja, så var det att vara student på 70-talet i förorten där jag bodde. Inte mycket till firande alls.

Därför glädjer jag mig åt att studenterna nu för tiden firar ordentligt, för jag tror faktiskt på allvar att jag som straff för det obefintliga firandet som student har pådyvlats  rollen som gymnasielärare och tvingas fira studenten år efter år livet ut utan att komma ett enda steg bort från skolan   😉