Få bilen levererad av Thorsten Flinck?

Ett bilföretag har under våren och försommaren haft en reklamdrive i en av våra svenska kommersiella tv-kanaler. Vid köp av bil (Mini cooper) får man den hemkörd av Thorsten Flinck! Jag vet inte hur bilfirmans reklamavdelning tänkte. Själv skulle jag aldrig vilja få en dyr, ny bil hemkörd av Thorsten. Har karln ens ett körkort? Eller tänker de att hans tvillingbror Rickard ska jobba som stand in?  Och om Thorsten nu har körkort, skulle det inte kunna bli lite för mycket dramatik under vägen?

Tänk följande scenario:

Man sitter hemma och väntar på att få den nya, dyra bilen hemkörd. Efter en alldeles för lång väntan ringer man bilfirman. De upplyser om att Thorsten kört därifrån på avtalat klockslag. Dagen efter läser man på löpsedlarna:

”Thorsten Flinck bytte ny bil mot kokain på Stureplan!”

eller

”Thorsten Flinck bytte ny bil mot boende i Christiania.”

eller

”Thorsten Flinck köpte coffeeshop i Amsderdam för ny bil.”

eller

”Thorsten Flinck bytte ny bil mot stor påse amfetamin i Polen”

Men låt säga att han trots allt inte använder droger längre, för det kanske är så att bilfirman verkligen vet vad de gör och ger honom den andra chans som alla människor är förtjänta av. Hur blir det då? Jo, kanske hamnar man i följande drama:

Man står vid fönstret och väntar på bilen. Den kommer bara lite försenad rullande nerför backen, tvärnitar utanför porten och stannar mot en lyktstolpe. Ut vacklar en förvirrad Thorsten men en galet konstig hatt på huvudet. Han lämnar bildörren öppen och när man kommer ut ur porten möts man av Thorsten Flincks och Christer Sjögrens duett dånande ur högtalarna. Thorsten är redan lite förvirrat på väg mot tunnelbanan medan han med knuten näve i luften skanderar:”Länge leve teatern!”, så  man sätter sig bakom ratten och glädjer sig åt att nyckeln är kvar i tändningslåset. Då hör man snarkningar från baksätet och känner doften av alkohol. Där ligger en aspackad Christer Sjögren och snarkar. Man parkerar bilen och inser att man måste få ut karln ur bilen. Med kraftiga ruskningar väcks Christer Sjögren till liv och baxas ut ur bilen och med enorm styrka släpar man in karln i porten, hissen och till slut lägenheten. Där somnar Christer på köksgolvet medan man förbrilt ringer runt till hans polare, Lotta Engberg och Kicki Danielsson. De lovar att komma till undsättning och medan man väntar på dem vaknar Christer Sjögren till liv och börjar sjunga. När Lotta och Kicki äntligen kommer bjuder man hela gänget på kaffe (givetvis Gevalia eftersom besöket är helt oväntat) och sen drar de äntligen hem. Dagen efter kan man läsa på löpsedlarna:

”Christer Sjögren i otrohetsdrama med ensamstående kvinna i förort.”

Jag undrar om bilfirman verkligen har tänkt på detta?

Ogenomtänkt i skolan

Det är alltid lika intressant när något ska göras på en skola. Det är precis som om det saknas  sunt förnuft hos de som planerar eller helt enkelt saknas någon som ser helheten. Idag var vi kallade till en användarkurs i Smart-board. För dig som inte vet vad en smartboard är kan jag berätta att det är en slags whiteboardtavla som en projektor och en dator är kopplade till. Det finns alla möjliga finesser med en smartboard så det är klart att man som lärare ska passa på att utbilda sig så man kan använda den.

 Jag gick trots allt med en viss skepsis till kursen idag eftersom  läsåret är slut och lektionerna inte drar igång förrän om två månader. Jag menar, kommer man verkligen ihåg hur man ska göra efter en fyra timmars genomgång och sen åtta veckors uppehåll? Något annat som gjorde mig skeptisk var att vi bara har smartboards i fyra klassrum. På en skola med minst 1500 elever är sannolikheten inte så stor att just jag ska få undervisa i ett klassrum med en smartboard i. Detta tänkte jag på när jag släntrade ner till klassrummet där kursen skulle äga rum med min dator under armen. För vi hade blivit uppmanade att ta med datorn för det skulle finnas något program inlagt på den. Nu fanns bara detta program inlagt på vissa datorer och naturligtvis inte på min. Kvinnan som höll i kursen sa att vi kunde tanka ner programmet. Problemet var bara att våra datorer är spärrade. Vi kan och får inte lägga in egna program utan det sköter Volvo IT som servar våra datorer. Alltså kändes genomgången  från början ganska  meningslös.

Efter två timmar kändes den så värdelös att jag faktiskt tog min dator och gick. Jag kunde då inte låta bli att tänka att det tyvärr oftast är så här ogenomtänkt när vi ska fortbildas i skolans värld. Mina tankar gick då till 1986 och hösten då jag och en kollega skulle utbildas i datakunskap. 10 p fick vi läsa på universitetet och i kursen varvades teori och praktik. Kravet för att få gå kursen var att vi på skolan skulle ha tillgång till en dator. Det skulle vi få. Problemet var bara att min och kollegans dator aldrig kom. Vi hann därför gå en kurs som sträckte sig över två terminer utan att kunna praktisera våra kunskaper en enda gång. Jag tror att vår dator kom när två veckor av kursen återstod. Och då var jag höggravid och ganska ointresserad av  det där med datorer. Ja, så kan det gå till i skolans värld där man gör så gott man kan.

Nattliv

Det är alltid lika intressant att som ensam kvinna gå genom stan på natten. En alldeles för ung man ville mig något, men jag hojtade bara tillbaka och tänkte att stackarn måste vara närsynt eller halvblind för inte vill han väl ha en morsa med sig hem?

Konstatrerar varje gång att jag skulle kunna vara mormor åt de flesta på tunnelbanan eller åtminstone morsa och jag undrar var alla i min ålder är? Har de  så gott ställt att de åker taxi hem, är de rädda (för vad undrar jag?) och håller sig hemma eller håller de sig nyktra och kör bil? Kan bara konstatera att jag var ensam tant på en ganska packad tunnebana hem i natt och absolut ingen var otrevlig eller för full eller konstig utan alla var bara som vanligt trötta. Återigen undrar jag varför SL inte kan köra tätare turer och med längre tåg på natten (fast jag slapp vänta länge) , men trängseln var för stor.

Den blomstertid nu kommer

Psalmen Den blomstertid nu kommer sjunger man i de flesta skolor så här i avslutningstider. En del skolor har också förmånen att hålla sina avslutningar i en vacker kyrka. Tyvärr är det inte alla som uppskattar detta och det finns till och med några som protesterar. Jag tycker faktiskt synd om dem. Dessa kritiker kommer oftast med argument som att de stackars eleverna blir påtvingade kristendomen. Tyvärr vet inte kritikerna vad de talar om.

Jag har varit lärare i snart trettio år. Dessutom har jag via mina två barn fått deltaga i  flera avslutningar än en. Jag har alltså genomlevt fler avslutningar än de flesta människor i detta land och jag kan som religionslärare lova att skolavslutningarna i våra kyrkor är väldigt långt ifrån en gudstjänst eller annan religiös sammankomst. Man sjunger ju oftast bara  en psalm! Ingen bön bedes utan oftast uttalar man bara en önskan om ett långt skönt sommarlov. För judar, kristna och muslimer föreligger det inga problem att besöka varandras heliga byggnader. Judendomen, kristendomen och islam har samma gud och väldigt mycket annat gemensamt. Det är inte alls förbjudet att för en muslim gå in i en kyrka om nu någon tror det. Och mig veterligen har varken buddhister eller hinduer något emot detta heller.  Dessutom borde dessa avslutningar inte heller vara något problem för de ateister som finns. Alla elever läser nämligen ämnet religionskunskap och i det ämnet ingår det att veta en del om kristendomen i Sverige. Skolavslutningen är då ett ypperligt tillfälle att studera hur det ser ut i en kyrka och se vad en präst är för filur.

De rektorer som av rädsla att trampa några få kritiker på tårna väljer bort traditionen att ha avslutningen i kyrkan är fega och har inte förstått skolans roll att lära våra elever lite svensk kultur.

Nationaldagtrötthet

Det råder en avslagen känsla över hela den här nationaldagen. En väninna har varit i Stadshuset och varit med på en cermoni eftersom hon blivit svensk medborgare trots att hon i stort sett bott hela sitt liv här. Jag undrar om hon kommer att sakna sitt norska medborgarskap och om det kommer att bli någon skillnad för henne förutom vid passansökan? En annan väninna som bara levt halva sitt liv här i Sveriga ska titta på vaktparaden. För i samband med den brukar tydligen kungen och drottningen glida förbi och vinka. Jag är inte så intresserad av att vinka så istället har jag tagit en promenad runt Vinterviken och tittat på bilar. Ja, ni läste rätt, just bilar! På gräsmattan där stod en hel del blankpolerade veteranbilar. En såg ut som den sonen en gång fick en modell av när han var barn och alldeles för liten. Mitt intresse för bilar är dock inte tillräckligt stort för att jag skulle stanna och ta reda på mer om bilarna. Och jag vet inte riktigt vad dessa bilar, som jag gissar  kommer från det stora landet i väster, har att göra med Sveriges nationaldag, men någon entusiast har väl arrangerat det hela gissar jag.  Så nu tänker jag använda resten av denna dag att umgås med dottern som kommit hem från en resa med en förkylning i bagaget. En viss trötthet råder också hos både henne och mig och om det beror på nationaldagen eller inte låter jag härmed vara osagt.

Alla svenska ungdomar vet inte skillnaden på en diktatur och en demokrati, tyvärr.

I dagens  Expressen på nätet skriver Oscar Juhlander att det finns  unga svenskar som tycker att det är bra med diktatur. Det verkar som om Juhlander är förvånad över detta. Det är inte jag. För c:a ett år sedan läste jag en text tillsammans med en av mina gymnasieklasser. De gick i åk 2 och var alltså 17 eller 18 år gamla. I texten dök ordet diktatur upp. Efter läsningen ställde jag några frågor. En av frågorna löd: ”Kan ni ge exempel på någon diktatur.” Ingen elev räckte upp handen. Jag frågade då om de visste vad det var för skillnad på demokrati och diktatur. Nästan alla skakade på huvudet. Jag skrev orden diktatur och demokrati på tavlan. Gjorde spalter och tillsammans med min hjälp fyllde vi på med ord och begrepp. ”Nå”,  frågade jag igen. ”Kan ni nu ge exempel på en diktatur.” Då räckte en flicka upp handen och svarade att hon trodde att Iran, det land som hennes föräldrar flytt ifrån var en diktatur. Jag pustade ut. I alla fall en visste. Vi återkom ofta till detta självklara, men som inte är självklart längre.

Äntligen firas det igen!

Så sprang de äntligen ut, våra studenter på skolan. De har firat mest hela året att de varit studenter och ska jag vara ärlig är det som vanligt de ungdomar som jobbat minst med sina studier som har firat mest. Fast det är bra att de firar. Så att det inte går för dem som för mig….

Själv köpte jag ingen studentmössa (ville inte se ut som en stins) och inte firade jag så mycket på annat vis heller. Det var väl någon avslagen fest med klassen, men studentbalen missade jag. Om det var p.g.a. att jag var upptagen med någon kanottävling eller om jag inte hade råd att gå, minns jag faktiskt inte. På själva studentdagen var jag i alla fall den enda i klassen som hämtades utanför skolan. Inte av någon stor lövad lastbil utan av min mamma som tagit med sina dagbarn. Vi gick direkt hem, åt något med mormor och morfar som var där och sen åkte jag iväg för att tävla. Ja, så var det att vara student på 70-talet i förorten där jag bodde. Inte mycket till firande alls.

Därför glädjer jag mig åt att studenterna nu för tiden firar ordentligt, för jag tror faktiskt på allvar att jag som straff för det obefintliga firandet som student har pådyvlats  rollen som gymnasielärare och tvingas fira studenten år efter år livet ut utan att komma ett enda steg bort från skolan   😉

Kan du inte vara lite snäll och ge mig ett G?

– Får jag verkligen IG?

– Det ser inte bättre ut.

– Men snälla kan du inte vara lite snäll och ge mig G?

– Titta här, kursen har pågått i två år. Vi har gjort alla dessa uppgifter och av dem har du bara gjort två.

– Men jag var ju med på nationella provet.

– Och du fick IG.

– Men det betyder mycket för mig att få ett G.

– Det skulle du tänkt på tidigare. Jag har ju talat med dig många gånger om det och du har fått uppgifter av mig över loven som du inte har gjort.

– Men snälla var lite snäll då?

– Det är inte meningen att jag ska vara snäll. Jag ska vara rättvis och följa betygskriterierna. Dessutom blir det väldigt orättvist om du skulle få G utan att göra någonting medan en annan elev också får G fast hon har gjort allt.

Hon lommar iväg och jag tänker, medan jag går till mitt arbetsrum, att om hon bara hade varit närvarande och jobbat på lektionerna så hade betyget antagligen blivit annorlunda.

I arbetsrummet väntar ett mejl från min chef. Han undrar om jag kan vara snäll och sätta streck, d.v.s. betygsunderlag saknas på en elev.  Jag svarar att det inte går för det finns betygsunderlag. Hon skrev det nationella provet och har gjort två uppgifter. Både på provet och på den ena  uppgiften fick hon IG.

Sen går jag hem och tänker att jag tydligen är en elak typ  och att det inte skulle vara så dumt om någon var lite snäll mot mig istället, men jag vet samtidigt att man är sin egen lyckas smed och att man inte får något gratis. Tyvärr verkar det inte som om mina elever vet det.

Mästarnas mästare

Det ska bli spännande att se vem som vinner i Mästarnas mästare ikväll. Jag håller på Stenis, för ingen annan verkar vara så otroligt fokuserad på att vinna som han. Han är det dessutom på ett ödmjukt sätt och man förstår nu att hans enorma framgång som skidåkare inte bara satt i benen och kroppen utan kanske framförallt i huvudet.

Maria Brandin har en helt annan taktik. Hon är mer som en ångvält som inte skulle dra sig för att skada sin motståndare för att vinna. I alla fall får man det intrycket när man ser henne på tv. Jag tyckte att det var fegt av henne att välja Billan i duellen förra veckan. Det hade varit större av henne att slå ut en man där. Att utmana och våga vinna eller försvinna.

För det är just det som gör en till mästare, tror jag.  Att man är en sån som kan satsa allt men sen förlora och säga: ”Du var bättre än jag. Grattis!” Att välja utmaningarna istället för att hoppas att motståndaren lämnar ”walk over.” Det är större. fast alla är vi ju bara människor, även Maria Brandin, Ingemar Stenmark och Anders Limpar.

Spel – allting förändras

Vem har inte som barn och ungdom gillat att spela spel? Regniga somrar satt vi med sommarkompisarna i husvagnen och spelade kort i timmar. Grannkillarna tillhörde en religiös sekt och fick inte spela kort för kyrkan och föräldrarna, eftersom kortspel var djävulens påfund, men vår husvagn ville de nästan aldrig lämna när speldjävulen fått grepp om dem.

I skolan spelades det väldigt mycket kort på rasterna, speciellt på högstadiet. Och när jag blev mamma fortsatte kortspelandet. Mina barn älskade alla sorters spel och kortspel. Det var väl då någon gång som jag började tröttna på spelandet och hellre ville vara ifred och läsa en bra bok. De senaste åren har jag försökt att hålla mig undan de där kortspelen. Inte för att jag tror på någon speldjävul utan mest för att jag är less och inte kan ta det på allvar längre. Det har blivit ungefär som med minigolf. Jag koncentrerar mig på att vinna på de tre första banorna, sedan tröttnar jag. Jag har ju liksom gjort det förut, alldeles för många gånger.

Så kände jag också när väninnan och jag var med våra döttrar i Kina i vintras. Tjejerna tjatade på kvällarna om att spela, men jag var djupt inne i en bok och hade ingen lust att avbryta läsandet. De fortsatte att tjata och till sist gav jag med mig.  Det var inte lätt för boken låg där hela tiden, tittade ledset på mig och viskade: ”Kom och ta mig”.  När jag hörde det försökte jag få slut på kortspelet genom att medvetet spela dåligt. Det skulle  jag inte ha gjort. Dotterns väninna blev utom sig. Hon skällde ut mig. Då kontrade jag med att hota att gifta mig med en av hennes morbröder. Inte för att jag hade träffat någon av dem, utan bara för att retas. Hon blev utom sig för hon såg hur varenda släktträff skulle förstöras bara för att jag fanns där som medvetet skulle försöka förlora i alla sällskapsspel. När hon var nära tårarna lovade jag dock att jag skulle avstå från giftermålet, men bara om jag fick läsa min bok och slippa kortspelet vi höll på med. Det fick jag.

Det är lustigt att det där som i barndomen kunde roa en i timmar plötsligt känns ganska trist och tråkigt, fast det  är också det som gör livet spännande – allting förändras.