Författare: monika_thormann@hotmail.com

Ibland ska man låta bli att se om gamla filmer. När regnet öst ner i stort sett hela dagen tänkte jag att det skulle vara fint att se en gammal film. Jag valde A Clockwork orange, men nu ångrar jag det faktiskt.

För det första minns jag att jag på 70-talet tyckte att det var en film med action, där det händelserna avlöste varandra väldigt fort. Det tycker jag inte längre. Filmen är om jag ska vara ärlig rätt seg. Dessutom så satt jag och funderade på vem som hade översatt filmen och skrivit textremsan på svenska. Den personen ska i så fall kontakta mig. För jag undrar verkligen var i Sverige man sa ”glugga” på 70-talet? Inte i Stockholm i alla fall. Det är jag helt säker på. Det fanns en hel del andra märkliga översättningar från engelskans 70-tals slang till någon sorts påhittad svensk slang som jag då aldrig har hört.

Nej, A Clockwork orange kan förpassas till filmer man minns, men inte behöver se om och nästa gång det regnar hyr jag en modern film så slipper jag förhoppningsvis bli besviken.

Som lärare får man, om man har tur, gå på Skolforum på Älvsjömässan en gång per år. Jag var där idag.

Först hamnade jag på ett seminarium om betygssättning. Kollegan och jag funderade länge på om vi blivit förflyttade en 15 år bakåt i tiden för vi hade hört allt ihop förut, flera gånger dessutom. När det återstod en halvtimme av seminariet uppstod en liten paus och då smet vi ut. Nog för att vi lärare med åren blir lite tröga och långsamma, men nej, tack vi behöver inte höra samma sak många gånger och vi kan både läsa och minnas vad vi läser.

Istället besökte vi havet av utställare och tog för oss av det som bjöds. Tre hårda mintkarameller, en rollokola, ett äpple, en penna, några reklamblad, en katalog, en reflex, en lärobok och en pocketbok blev årets skörd. Lärarförbundet bjöd på gratis kaffe, men det var slut och det var också tygkassarna i en monter. Det var många år sedan sen vi fick pengar från skolan att handla något nytt material för, så vi var lyckliga över det vi lyckades samla på oss gratis.

Väldigt glada åt vi lunch bara för att på eftermiddagen deltaga på ännu ett seminarium. Denna gång var det de nya ämnesplanerna i svenska som det skulle informeras om. Föreläsaren började med att ursäkta sig att det inte fanns några kopior på ämnesplanen att tillgå och sen började han läsa högt ur den i stället. När han hummat och läst i en halvtimme gick jag! Läsa kan jag göra själv och dessutom har jag jobbat med dessa ämnesplaner en hel del den sista tiden.

Seminariet i religion var inställt så mässbesöket blev kortare än planerat och det kan man ju bara vara glad över.

Om man är singel och inte längre tonåring så finns det en hel del människor som bekymrar sig över att man är just singel. De försöker para ihop en med än den ena än den andra mannen eller så tipsar de om ställen man bör gå till för att träffa honom med stort H.

Det är verkligen gulligt att så många bryr sig, men jag måste få säga att vara singel är ingen sjukdom som botas med en man. Dessutom är jag mycket väl medveten om att även han med stort H har en baksida som jag förmodligen inte gillar eller kanske rent utav inte vill veta av. Därför har jag inte nappat på något erbjudande än utan är fortfarande just singel.

Inte heller jagar jag eller söker efter någon med ljus och lykta för där är jag lite gammaldags. Jag vill bli uppvaktad och det ordentligt.

Så om det nu går omkring någon som anser att jag är hon med stort H så får han allt anstränga sig lite och ta sats och visa att han kan uppvakta en kvinna. Naturligtvis finns det ingen garanti för att jag svarar ja. Jag kan vara rätt knepig när det gäller och hittills har jag nobbat rätt många. Om det berodde på uppvaktningen eller på annat låter jag vara osagt. Jag vill ju inte hänga ut någon.

Med åren har jag blivit väldigt kräsen och dessutom har jag sent i livet upptäckt tjusningen med att vara singel.

Jag har nyligen blivit kallad: ”En misslyckad kvinna utan man” av en närstående person.

Själv känner jag mig mer som en lyckad kvinna just därför att jag är utan man.

Så olika kan man se på livet.

När man är ung ska man revolutionera mot sina föräldrar. I min ungdom gjorde jag uppror mot mina kaffedrickande soffpotatisar till föräldrar genom att syssla med elitidrott, vara antirökare och endast dricka te. Som de flesta andra kvinnor i min generation ägde jag knappt en kjol eller klänning utan gick ständigt klädd i jeans, t-shirt och gympadojor eller träskor. Dräkt och kappa var sånt som morsan gick klädd i.

Det är därför nästan komiskt nu när min dotter gör revolution mot mig. Hon dricker kaffe till frukost, fikar ständigt, utövar ingen sport och den enda gången hon tvingades gå Sörmlandsleden gick hon i ballerinaskor. Kjol och högklackat är vardagskläder för henne. Men det räcker inte…

Håll i dig nu, igår kom hon hem med en minkpäls! Visserligen köpt på en second hand butik, men ändå, hallå! Jag som aldrig ens tänkt tanken att köpa en päls i hela mitt långa liv blev faktiskt stum. Till slut fick jag ur mig: ” Men du är ju vegetarian!” ” Ja, men av hälsoskäl,” blev svaret och sen var det inget mer med det.

Att göra uppror mot sina föräldrar innebär att göra tvärtom, sen spelar det kanske mindre roll vad man gör. Så det så!

Björklund vill införa lärarleg. Bara vi lärare som kan legitimera oss ska få sätta betyg.Ordning och reda.

Jag förstår att han vill höja vår status och det är ju snällt, men vad händer om vissa kör med falskleg.? Och kommer det bli en marknad där man kan sälja eller hyra ut sitt leg.? Eller kommer man kunna knäcka extra och sätta betyg på kvällarna? För höja lönen tänker han väl inte göra för oss som är behöriga och har leg. och allt?

O

Enligt Fitnessguru så är vi svenskar som tränar oftast dåliga på att träna vaderna. Därför gjorde jag idag tåhävningar medan jag väntade på att kopieringsmaskinen skulle jobba klart. Samtidigt tänkte jag på det kollegan har berättat om byn hon besökte i några bergstrakter. Där var alla människor kortväxta, satta och med enorma vadmuskler.

Det får mig att fundera på hur landskapet såg ut där  mina förfäder bodde. Så nu har jag något att bry mitt huvud med i ett par dagar.

Sonen fick i uppgift göra ett fotoreportage. Han valde att följa en kille som jobbar med musik i några veckor. Glad i hågen tog han sig till staden där killen bodde med sin tjej och började att fotografera. Sonen visste inte att det var lite fnurra på tråden mellan tjejen och killen, men det blev han snabbt varse om när musikkillen blev utslängd hemifrån och sonen följde efter med kameran.

Tillsammans tog de sig till Stockholm och nu pågår fotoreportaget hemma i min lägenhet. För var skulle de annars bo?

Nu leker jag flerbarnsmamma igen, mättar tomma magar samt kommer med goda råd om än det ena, än det endra och det känns faktiskt ganska bra. Kan det bero på att vi människor är skapta att leva i flock?

Väninnan och jag talar om vårt favoritämne igen – karlar. Hon frågar varför jag inte har hittat någon ännu. Hon säger att jag varit ensamstående ganska länge nu och hon är uppenbart bekymrad för min skull. Jag känner mig mest som en tjurig unge som gått och suktat efter just den där glassen som är slut.Där står jag utanför glasskiosken med händerna i fickorna, putande underläpp och en rynka mellan ögonbrynen.

– Nej, säger jag. Jag vill inte ha den med citron. Den har jag smakat på förut och den vill jag inte ha igen.

– Den med choklad då? lockar väninnan. 

– Bara om jag få strössel på den också.

Det går nu emellertid inte så flexibelt är inte glassbolaget.

– Den då? undrar väninnan. Med både mandel och vanilj.

– För söt, muttrar jag.

Så håller vi på ett tag och när vi gått igenom alla glassar och jag avfärdat dem som för små, för stora, för sura, för feta och för sliskiga säger jag att jag bara kan tänka mig den där glassen som inte finns längre. Den med både jordgubbssylt, mandel och mycket strössel.

– Får jag den inte så tänker jag vara utan, muttrar jag och putar ännu mer med underläppen.

Väninnan skakar bekymrat på huvudet och jag, jag drar på mig joggingskorna  och sticker ut och joggar.

Att vara ensamstående mamma och resa bort några dagar kan ha sina sidor i alla fall om barnet eller tonåringen ifråga har en far som inte alls tar sitt ansvar. Jag har varit på tjänsteresa några dagar och dotten har varit ensam hemma eller…?

Det första jag möttes av i hallen var dottern som kramade om mig, sen snubblade jag över en illaluktande soppåse och tre väskor och fyra par skor. I köket hade ingen torkat av bordet sen dagen innan jag åkte och diskbänken syntes knappt av olika köksatteraljer som låg utspridda där. Tvätten låg kvar på strykbrädan i vardagsrummet och på balkongen stod en burk med illaluktande fimpar. När jag gick in i mitt sovrum såg jag att några hade sovit i min säng. Tyvärr låg ingen intressant person kvar någonstans i lägenheten, om man inte räknar soppåsen förstås. Det hade annars varit lite coolt faktiskt. Tänk att hitta en liten sovande snygging någonstans!

Så riktigt som i sagan om Guldlock är det inte att vara ensamstående tonårsmamma, men nästan.