Författare: monika_thormann@hotmail.com

Min dotter har en sketch som hon sedan i höstas ibland spelar upp för sina väninnor. Den heter ”Mamma svarar i mobilen”. Mobilen ringer och låten You are so sexy… (Som naturligtvis dottern har lagt in som ringsignal och nu törs jag inte byta för hur ska jag då fatta att det är min telefon som ringer?) spelas upp, mamma letar i fickorna och i alla väskor, runt, runt far hon och säger: ” Är det min mobil?” och ”Var är den?” När ”mamma” hittar mobilen har den slutat att ringa. Hon håller den då först nära och sedan så långt ifrån som armarna räcker och säger: ”Oj, vilken knapp ska jag trycka på nu?” och ”Vem var det som ringde?” och vänder sig till någon i familjen och säger: ”Hur gör man?” och ”Jag ser inte. Var är mina glasögon?” Sen måste lampan tändas och glasögonen hittas och då ringer telefonen igen. Stress stress. Hjälp! Tryck, tryck på knapparna och sen: ”Nej, jag tryckte bort samtalet!” och sen ”Vad ska jag trycka på nu?” och ”Hur var det nu igen?” Då ringer telefonen igen och hennes kompisar vrider sig av skratt….

Jag bjuder på detta och spelar gärna med som pantad mamma för det finns ju inget bättre än glada tonåringar. Idag lyckades jag dessutom glädja en av mina killklasser då jag hade telefonen med  mig till lektionen eftersom jag hade glömt klockan hemma. De flinade roat när You are so sexy… började skrälla fram ur min ficka. Härligt att kunna glädja en hel klass!

Det gäller att fira det man kan och eftersom ”Lärarnas dag” ännu ej firas med bakelse passade jag på att fira Kvinnodagen på café NoCo med några f.d. kvinnliga klasskamrater. Det var otroligt kul att ses efter alla år och se att alla var sig  lika. Jag hade känt igen varenda en om vi hade mötts på stan trots att det är 34 år sedan vi gick i nian. Det blev mycket surr och glada skratt, men också en del hummande när vi konstatrerade att del gamla klasskamrater redan fallit bort.

Cissi Wallin skriver i dagens metro att hon vill byta ut Alla hjärtans dag mot Alla lärares dag och hon föreslår dessutom att en speciell bakelse ska säljas denna dag. Det ser jag verkligen fram emot för i dag var jag så överhopad av arbete så att jag missade bloggträffen på Accurat tillsammans med mina nya bloggvänner Rakotozafy, Maluca och Putte. Dessutom har jag jobb med mig hem över helgen.

Vi brukar träffas en gång varje termin på en lunchdate som vi så skämtsamt säger. Vilka undrar ni kanske? Jo, prästen och jag. Idag hade vi bestämt att vi skulle ses klockan 12.30 där i gathörnet, men så kom det ett mejl: ”Har begravning klockan tolv, men den går fort för det finns inga anhöriga. Kom till kyrkan i stället.” Nu blev jag nyfiken. Vem begravs utan anhöriga? På väg till kyrkan funderade jag på om det var en väldigt gammal människa som dött eller någon asylsökande utan familj eller ja, vem?

Kyrkporten var öppen så jag smet in och satte mig längst bak. Det fanns fyra personer där framme vid kistan förutom prästen. Vi bad, sjöng och de där framme lade sina blommor ovanpå locket. Så var det slut och jag smet ut i solen. De fyra kom ut och en av dem, en man, såg ledsen ut. Sedan kom prästen och han kunde informera mig att mannen som dött var en 73 årig man som arbetat fram till pensionen, varit gift och hade barn (!) och syskon. De som varit närvarande på mannens begravning var en god man, begravningsentreprenören och en halvbror med fru. Halvbrodern och mannen hade dock inte haft någon kontakt på många år.

Stilla gick vi därifrån, prästen och jag och undrade hur man kan leva ett långt liv utan att ha vänner, arbetskamrater, älskarinnor, f.d. fruar och grannar som kommer på ens begravning. Och barnen, varför kom inte barnen?

Har nyss kommit tillbaka efter en veckas hårdkörning med Jerry och Oskar. De putsade formen till Vasaloppet uppe i Vålådalen och naturligtvis var jag där med mina kanotande gelikar. Nu ska jag väl erkänna att jag mest såg ryggen på Jerry och Oskar när de svischade förbi mig i spåret och att jag slängde beundrande blickar på Oskar när han galant gjorde hur många häv i räck som helst nere i sporthallen,  men  kul har jag haft och i fin form är jag efter en hälsosam vecka.

Kompisen Maggan, som i fjol nästan krockade med Jerry på milspåret då hon åkte åt fel håll och på så vis höll på att sabba hans Vasaloppsseger slog i år upp en dörr rakt i plytet på honom. Som tur var låg det en skivstång emellan så han slapp skador. Kanske är det chocken efter den händelsen som gör att  han inte leder Vasaloppet just nu, inte vet jag, men just nu vinner Jörgen Aukland, Norge.

En tur till Östersund hann jag också med och då besöktes den stora begivenheten Östersunds sjukhus. Det var dotterns kompis, som skadade foten i en studsmatteolycka (!) och det ledde till att hon och jag fick ”one night” i metropolen.

Jag kan rekommendera alla sega trötta stockholmare att ta en tur norrut och ställa sig på skidorna. Det livar upp, kan jag lova. Snö finns det annars olika uppfattningar om har jag läst i Expressen för på melodifestivalens efterfester använder man snö i en annan form. Kanske är det förvirrade sydsvenskar som glömt bort hur riktig snö ser ut.

Lyssna! 🙂 https://www.youtube.com/watch?v=yuFI5KSPAt4

Vår allas Staelmannen är på tapeten i ett och nu kan jag inte vara tyst längre. För jag tycker faktiskt lite synd om honom. Det är en känslig kille ska ni veta. Hur jag vet det? Jo, vi hade en intensiv kontakt med varandra för en si så där 17 – 18 år sedan och han har till och med passat min son. Nu blev ni allt nyfikna va? Hmm, ska jag verkligen avslöja allt?

OK, han  ringde mig flera gånger för en 17 – 18 år sedan och presenterade sig alltid väldigt artigt.. Nu var det inte mig han ville tala med utan min långbenta, storbystade, mycket yngre syster som gärna klippte med ögonfransarna och tjusade alla killar. Hon gick på universitetet och bodde hos oss ett tag och jag agerade telefonvakt … ”Nu är det han med det konstiga namnet”, brukade jag ropa till henne när Staelmannen ringde.

Som utsliten småbarnsmorsa blev jag smått avundsjuk ibland över hur kul hon verkade ha med alla sina kursare, en helt annan typ av människor än de som läst religion och svenska tillsammans med mig. Det var party, party, party mest hela tiden för henne och det är för mig en gåta hur hon och hennes gelikar klarade tentorna.

I alla fall så var det många adelstuppar (eller sådana som försökte vara det) som ringde och jag skrattade åt det ena märkliga namnet efter det andra, men en som var enträgen var Staelmannen och om jag inte minns fel så var han väldigt ledsen över att hans kärlek var obesvarad. Syrran tröstade honom flera gånger, men så småningom gav han upp. Om det var efter den gången hon tog med sig min då treårige son i Porschen hon blev hämtad i och fick Johan att agera barnvakt på segelbåten de for ut i över dagen minns jag inte, men vad ska jag mer säga… vi kunde ha varit släkt jag och Staelmannen.

Frukost på Sheraton i morse. Ibland har även en vanlig gråmulen torsdag guldkant.

När jag sen promenerade till jobbet funderade jag på varför alla bilägare kör runt med dubbade vinterdäck trots att snö och kyla varit ganska osynligt i Stockholm denna vinter. Och så undrar jag var alla politiker är som ju är de som kan göra något åt det. Varför inte införa förbud mot dubbdäck i Stockholms innerstad? Det går utmärkt att köra med odubbade vinterdäck. För det gör man i de flesta länder i Europa. Och varför skulle svenska bilister klara det sämre?

Jag måste erkänna att jag känner mig hedrad. Varför undrar du? Jag har fått en AWARD! En bloggaward av Maluca. Jag niger och tackar. Då är det min tur då att dela ut awards. Märker du nu hur vi är ett gäng som  har gaddat ihop oss och bildat en bloggmaffia ungefär som kultureliten i Sverige.Vi i bloggmaffian smickrar varandra och delar ut priser till höger och vänster verkar det som,  men i hemlighet är de till våra vänner. Precis som i verkligheten. (En gång läste jag en bokrecension i DN. Hustrun till författaren, som var kritiker hyllade sin mans bok. Dock hade de olika efternamn så alla kanske inte observerade det….Och hur ofta sitter inte bästisen i juryn när olika kulturpriser eller bidrag delas ut? Det är något för Johan Stael von Holstein att bita i.)

OK, slutsvamlat! Här kommer mina awards!

Maluca får en award för att hennes blogg är personlig och skojfrisk. Dessutom skriver hon fin, fina dikter som ni hittar under Maluca ord. Jag kan dessutom avslöja, eftersom vi har träffats, att hon är trevlig och lättpratad också i verkligheten. www.metrobloggen.se/maluca

Rakotozafy har jag redan geniförklarat i ett tidigare inlägg. Han älskar Weissbier kan jag avslöja. www.metrobloggen.se/rakotozafy

Raggoparden som tidigare fanns på metrobloggen skriver klokt om raggning, förälskelse och parrelationer. www.raggoparden.se

Silverfiskens blogg är kul att läsa eftersom den handlar om livet down under och allt som händer i reklamvärlden. Ligger för det mesta på första plats av mest lästa.

Lenas dikter läser jag gärna och undrar alltid när hennes diktsamling kommer ut? www.metrobloggen.se/lpdikter

Så! Fler priser delas ut vid ett annat tillfälle.

Njut av dagen och var snäll mot någon du också idag.

”Den som inte kan tjuta hittar aldrig sin flock!”

Charles Simic

Oj, jag hade visst missuppfattat det hela lite. Sonen har fotat omslaget till tidningen Status. Den fina bilden på en kvinna med röd halsduk kan ni se här: www.hjart-lung.se/content.asp

Fortfarande stolt mamma!